Noll kontroll

Varför kan man inte efter 41 år ha kontroll över sin hjärna? Var har det gått fel?

Som ni märkt har jag misslyckats rejält med att hålla bloggen uppdaterad och aktuell. Jag saknar tillräcklig fokus och koncentrationsförmåga.

Efter en lång, lång tid som tokfokuserad på valvinst för moderaterna i Sigtuna kommun försöker jag fortfarande landa efter den tärande valförlusten. Inspirationen för intelligenta inlägg lyser med sin frånvaro. Inspirationen för fyndiga berättelser finns inte heller. Inspirationen att kläcka idéer är totalt bortblåst.

Men hjärnan maler hela tiden. Har liksom hakat upp sig på nåt vis. Stampar på samma hack dag efter dag, timme efter timme, minut efter minut.

Det jobbigaste med detta är självklart inte att jag inte bloggar. Det är inte heller att jag inte kläcker idéer eller bidrar till det politiska livet.  Det är inte det att jag är ostrukturerad på jobbet. Det är att det förstör min hälsa, min sömn, hela min person och min tillvaro.

Att vakna varje morgon med käkarna stenhårt sammanbitna, huvudvärk och ryggen i låst läge är inte att rekommendera. Att känna att tänderna kapats med säkert minst en halv centimeter det senaste året är inte heller särskilt skönt.

Att tycka att det tar för mycket av sin värdefulla tid att sätta sig och äta när man kommer hem och resten av familjen ätit för ett par timmar sedan verkar puckat.

Att inte kunna läsa en text utan att bli stressad över att det är så många bokstäver och rader kvar kan definitivt inte vara rätt.

Att somna efter sju minuter i soffan varje gång man försöker se en film eller ett tv-program med familjen kan inte heller vara sunt.

Men det här är mitt liv just nu. Trodde att jag hade hittat lite kontroll på läget när jag härom veckan skrev om det lilla läskiga ordet ”krav”.  Det var en lögn.

Jag har haft – och har – noll kontroll.


På nåt otäckt sätt känner jag plötsligt igen känslan från för ett par år sedan när jag regelbundet umgicks med en KBT-terapeut.

Letade därför ikväll fram ett  blad som jag fick av henne och klokt nog behöll. Jag minns att jag svalde gulpande vid varje punkt när hon gick igenom den första gången, men ramade till slut in bladet. När vår relation svalnade lade jag stolt in ”tavlan” längst in i garderoben där den nu legat orörd ett par år.


Välkommen fram, kära tavla.