Vattenfall, höga höjder och brända bromsar

Idag började det riktiga äventyret.

Vi hämtade hyrbilen på flygplatsen och gav oss ut på vägarna.

Vädret var lite mulet och man varnade för heavy showers, så det var en perfekt bilutflyktsdag.

Efter den vackra utfarten från flygplatsen åkte vi ett par mil genom lavafält som varvades med palmer och insprängda golfbanor och country clubs.

Utsikten var något jag aldrig sett förut. Svart mark, svarta fält med stora klumpar av lava och höga berg i bakgrunden.

Vi tog sikte på vattenfallen som skulle finnas på andra sidan ön och som, enligt alla böcker och broschyrer, skulle vara fantastiska.

Det var häftiga vyer, enorma träd med lianer, vackra blommor och mängder av varningsskyltar.

Vi betade av ett par vattenfall, regnskogspromenader och fantastiska vägar genom bergen. Antagligen har vi tagit en hel drös foton som vi aldrig kommer att titta på – japanerna runt omkring oss inspirerade oss att fota varje palm i alla vinklar…

På vägen tillbaka valde Henke en mindre väg som skulle gå rakt över bergen via ett tidigare avstängt militärområde. Enligt biluthyrardamen var det ingenting att se där – ”just mountains”.

Det hela började bra. Vägen ringlade igenom mindre bostadsområden med både ruckel och fina villor. Plötsligt blev husen som man ser som ”before-hus” i Extreme Home Makeover verkliga och vi konstaterade alla fyra att vi har ett ganska bra hus hemma i Rosersberg ändå :-)

Sen hamnade vi i ett ensamt och övergivet, grått månlandskap utan ljus. I flera mil åkte vi helt ensamma genom lavaindränkt natur och död växtlighet. Himlen var helt grå och allt var mörkt.

Så plötsligt blev det lite grönare och mer livfullt och vi passerade en skylt – Mauna Kea Visitor Information Station. Mauna Kea är det högsta berget på Big Island och ett välbesökt utflyktsmål. Vi vände bilen och svängde in på den öde vägen i det märkliga landskapet, som förde tankarna mer till Island än Hawaii.


Det var tur det. Plötsligt sprack luften upp och allt blev klart. Berget var plötsligt runt omkring oss och vi befann oss på en ringlande väg uppför, på ca 2000meters höjd. Vår stackars hyrbil – utan fyrhjulsdrift – brummade och spann på och jag blev genomsvettig och höjdrädd…


Men OJ, va häftigt det var! Henke tvingade upp bilen till drygt 3000meters höjd där Visitor Information Station låg och var sista stoppet innan man fortsatte på egen risk.

Alla var tvungna att stanna i minst 30 minuter för att anpassa sig till höjden innan man fortsatte. Skulle man fortsätta behövdes fyrhjulsdrift, inga barn under 16 och enbart friska personer. Vi hade alltså alla fel och fick helt enkelt stanna…inte mig emot dock! Berget och vägen vidare såg inte särskilt inbjudande ut för mig som är både höjdrädd och handikappad :-(


Japanerna som invaderade även det stället tog fram sina sushi takeaways och förberedde sig för nästa etapp, medan vi handlade frystorkad astronautglass istället.

Sen började nedfarten och resan hemåt. Hoppas inte Alamo kollar bromsar och däck vid återlämnande…Det luktade bränt och bilen lät sur hela vägen ner till 600meters höjd.

Men vilken enorm upplevelse det var! Inte nog med att utsikten var helt fantastisk, känslan av att svischa ner för den höjden, mitt ute på en av Hawaiis öar i Stilla Havet var mäktig. Sen att det periodvis var som värsta berg- och dalbanan gjorde inte saken sämre! Hela familjen tjöt av skratt när bilen flög över de märkliga kurvorna och guppen som vägen gick över.

Det var ren tur att vi inte körde på nån av de osynliga korna :-)







Nu har hela familjen däckat och jag laddar för morgondagens äventyr – vulkanen Kilauea och de svarta stränderna.

Aloha!