Jetlag, King Kamehameha och vår hjälte Ian

Oj, va det var svårt att ställa om tiden den här gången. 

Vi kom hem sent i lördags, nu är det fredag kväll. Varje kväll denna vecka har Matilda sovit när jag kommit hem från jobbet, vi har vaknat ca 02-05 varje morgon (natt?) och att hålla sig vaken efter 20 har varit en bedrift för oss alla. Men det mest anmärkningsvärda har nog ändå varit den femtonårige sonen som kommit upp av sig själv en stund innan vanlig väckningstid! 

Ikväll tog jag en rejäl tupplur efter middagen, vaknade lagom till På Spåret och Let’s dance kl 20 – vi är aldrig överens om vad vi ska se… Då somnade Matilda och Henke som klubbade sälar – så jag fick bestämma kanal ikväll :-)

Trots trötthet och förvirring har jag, sakta men säkert, nu börjat acceptera att semestern är över och att det bara är att bita ihop och jobba på, så att vi har råd att åka snart igen. För det ska vi. Snart, väldigt snart.

 

I mitt förra – deprimerade –  inlägg lovade jag att berätta lite om de sista dagarna i paradiset och våra äventyr i LA.

Eftersom jag ikväll tagit en effektiv powernap och är lite småpigg och resten av familjen ändå sover eller träffar kompisar, passar jag på att skriva en fortsättning på resan till vårt paradis. Vi får se hur långt jag hinner innan tiden är i kapp och jag somnar.

 

Jag upptäckte att jag ju inte har berättat om vårt hotell, King Kamehamehas Kona Beach Hotell.

King Kamehameha var den första Hawaiinska kungen och framstår som en riktig hjälte bland Hawaiianerna. Överallt finns minnesmärken över honom och vårt hotellrum (längst ner till vänster på bilden) hade utsikt över ett litet palmbladstempel som varit kungens böneplats. Man fick inte gå för nära, då kunde man störa hans ande som satt där och bad.

Men det var okej att varannan kväll ha Lu’au – hawaiiansk grisfest – precis framför templet och hoppa omkring i bastkjol, spela ukulele och dansa hula i eldars sken. Enligt tradition gräver man en stor grop i marken, imu, som fungerar som ugn till Hailua Puu’a-grisen – den extra fläskiga grisen som uppföds på Big Island – och bjuder på ett jättesmörgåsbord med massor av fiskar, skaldjur, frukter, kokospudding, kött i palmblad mm.mm.

Vi diskuterade om vi skulle lägga halva reskassan på att delta i spektaklet på nyårsafton, men vår folkskygga (och även då trötta!) familj valde bort det och istället smygtittade vi på amerikanska och japanska turister som fick blomhalsband, blev fotograferade med bastkjolsklädda servitörer och fick sitta på träbänkar och genomlida en hel föreställning (som vi skymtade alldeles gratis från vår balkong) med feta män i bastkjolar.

 

Jag visade King Kamehameha respekt genom att skydda hans tempel en stund  istället.

Parken runt hotellet bestod av fantastiska Aloe Vera-växter, kokospalmer och passionsfruktsträd. Helt underbart vackert! Runt templet kunde man simma, snorkla och åka paddle-board och titta på färgglada fiskar, rockor och koraller.

En dag hyrde Aksel och Henke paddle-boards av vår nyfunne vän Ian i surfshopen mitt emot hotellet och fick låna en undervattenskamera att filma fiskarna med. Det var ju himla snällt och vi var glada och tacksamma. Jag var glad tills Henke kommer tillbaka och meddelar att han tappat kameran…$$$$töööön…

Han gick moloket tillbaka till shopen och fick en vänlig, men bestämd order om att paddla ut och leta igen. Henke som de senaste dagarna börjat känna sig rejält förkyld och alltid får ont i bihålarna när han dyker, dök och letade en lång stund.

På stranden låg jag och funderade på vad en sån kamera kunde kosta och snyftade när jag insåg att shoppingen i Los Angeles plötsligt kändes avlägsen.

 

 När de kommer tillbaka andra gången och meddelar att de inte hittat kameran, var det lätt att hålla sig för skratt. Henke gick till Ian, som – ännu mer bestämt –  följde med ut bland vågorna och – helt otroligt! – hittade kameran på ca 20 meters djup! Thank God – shoppingen och familjefriden var räddad! Ian är min hjälte! :-)

 

De sista dagarna, när vi inte hade hyrbilen längre, var vi mest på stranden, vid poolen, i havet eller promenerade längs huvudgatan i Kona.

Sista dagen var tung. Som ni förstått hade ingen av oss lust att lämna paradiset, vi hade hört att det var kallt och regnigt i Los Angeles, det snöade fortfarande i Sverige och vi hade inte vunnit pengar så vi kunde stanna. Vi fick helt enkelt finna oss i att lämna ön och styra kosan mot LA.

 

 

På den vackra flygplatsen roade Matilda oss med sin nya ukulele, medan vi alla funderade på hur snart vi skulle kunna återvända…

Aloha!