Kultursöndag med Winnerbäck

Dagen började långsamt och gråmulet. Eftersom Henke fortfarande är på sin jobbiga tjänsteresa till de urtrista platserna Key West, Miami Beach och Fort Lauderdale, vaknade jag ensam och hade ett par timmar av ensamhet innan nån annan rörde minsta fena i huset. Jag vaknar numera lite halvt förvirrad, med känslan av att ha sovit i en biosalong, eftersom jag drömmer de mest märkliga drömmar, så verkliga att det känns som om jag sett film eller varit vaken och upplevt allt hela natten. Inatt t.ex. var jag på en kryssning i Medelhavet och födde ett barn till. Pappan var Lars Winnerbäck…

Efter att ha funderat en stund på om det låg nån bebis i rummet bredvid och om jag verkligen bytt ut Henke mot Lars Winnerbäck, tog jag mig till slut ur sängen och fixade frukost. Och gick tillbaka till sängen. Frukost i sängen. Hur ofta händer det?

Jag och barnen hade bestämt att vi skulle åka till stan och gå på Nationalmuseum. Aksel har en historieläxa som går ut på att gå på museet, välja ut en tavla och skriva om konstnären, tavlan och tiden då den målades.

Det är länge sedan jag varit på konstmuseum. Jag har dock många, många gånger de senaste åren tänkt att ”nästa helg ska jag gå på museum och bara njuta”. Sen när helgen väl kommit har jag tänkt ”jag måste ju bara…” och så har helgen gått.

Därför var jag inte svårövertalad om att följa med och tillbringa en söndag på det fantastiska museet. Det är verkligen, precis som med frukost på sängen, något jag gör alldeles för sällan. Jag tror dock inte att Matilda håller med. När jag njöt av atmosfären, lugnet och konsten, gick hon mest och babblade om hur tråkigt jobb museivakterna har, ”det är bara nakna människor och mat på bilderna” och undrade om vi var klara snart. Vid nåt tillfälle blev jag irriterad och tänkte säga till henne, men när såg hennes uttråkade min, mindes jag alla semestrar med familjen när jag själv släpades runt i museer över hela Europa av mina konstintresserade föräldrar och förstod plötsligt hennes känsla till 100%. Det finns nog inte många 12-åringar som njuter av Rembrandt och Liljefors.

Trots hennes konstanta bakgrundsprat och stön, tyckte jag att det var otroligt avkopplande och njutbart att strosa genom de fantastiska rummen med konstverken.

 

Aksel hittade sin tavla, vi gick igenom alla rum och utställningar och stannade lite extra länge vid några särskilt fascinerande verk. Naturligtvis fanns det även ett och annat mindre njutbart…

 

Jag är nöjd. En efterlängtad kulturinjektion gav mig en rejäl dos ny energi. Jag har haft en skön söndag utan måsten och med lugn i sinnet. Och Lars Winnerbäck.