Årets mingelrace har startat

Gotland v 27. Almedalsveckan. I mångas ögon ett mingelspektakel utan dess like. I mina ögon ett kul sätt att ta del av samhällsfrågor och dessutom göra det i trevliga former, nära den politiska eliten och makthavare. Följer man de sociala medierna florerar kommentarer om att det är ett onödigt spektakel, klubben för inbördes beundran, rosémingeljippo mm. Precis så tänkte jag själv om veckan för några år sedan. Jag är ju gift med en gotlänning och har levt med Almedals-, Stockholms- och medeltidsveckor i snart 20 år och tyckt att det är onödiga tillställningar som stör vår semester och den lugna tillvaron på vår ö. Tills jag för några år sedan upptäckte charmen med Almedalsveckan.

Jag har alltid, i olika stor utsträckning, varit intresserad av svensk politik och varit engagerad på ett eller annat sätt. Men att springa på seminarier och föreläsningar på Almedalsveckan har känts avlägset. Som det så ofta är med fördomar, så var det för att jag inte deltagit själv eller hade kännedom om hur det gick till eller hur intressant det kunde vara. Den här hysteriska veckan med journalister i varje buske i Visby, kända ansikten på uteserveringarna, kostymklädda, stiliga män med öronsnäckor och mörka bilar i de smala gränderna och ett evigt tjat i alla medier om olika politiska åsikter, skvaller och märkliga reklamjippon var ju inte så illa ändå.

Säger därför som en tweet jag ramlade över härom dagen ”De som är mest skeptiska till #Almedalen är oproportionerligt ofta personer som aldrig varit där”. Det var Annika Beijbom som twittrade det och det är ju precis så det är. Som med alla fördomar.

Apropå fördomar. Idag har det varit Sverigedemokraternas dag. Fördomarnas parti. Tack och lov kommer säkert medierna domineras av EM-finalen de närmaste timmarna istället för SDs försök till politik, så vi slipper åtminstone läsa om eländet.

Men det är ju det här som är det fina med Almedalsveckan. Alla kan delta på sina egna villkor, utifrån sina egna intressen och med vilka fördomar och åsikter som helst (nästan iallafall…) i bagaget. Jag vill inte lyssna på Jimmie, vill inte delta i seminarier anordnade av SD eller ta emot en ballong från en vattenkammad 24-årig skåning med uppvikta jeans. Och jag behöver inte göra det, utan jag väljer de arrangemangen som intresserar och inspirerar mig. Tro nu inte att jag bara går på sånt där jag håller med om allt. Näe, jag vill lära mig förstå hur andra tänker och jag vill ta del av andras erfarenheter. Och jag vill mingla.

Så imorgon börjar min Almedalsvecka. Min första programpunkt i kalendern är ett faktiskt ett mingel. Det är ju bäst att mjukstarta. På tisdag och onsdag blir det desto intensivare schema och fler programpunkter att synka med kalendern. Antagligen också många fler människor och mer rörelse i Visbys gränder. Idag var det visserligen väldigt många människor i Visby. Men inte p.g.a. partiet vars dag det var. Nä, p.g.a. Gotlandsupproret som demonstrerade mot båtpriserna idag. Det var både traktorer, lastbilar, bussar, motorcyklar, husbilar, cyklar, barnvagnar och gående som tågade från Oscarsstenen utanför stan till hamnen och ropade ”vägpriser åt alla”. Det roligaste med detta var att ett barn i en familj sverigedemokrater i närheten av demonstrationen trodde att den strida strömmen människor var på väg för att lyssna på Jimmie. Särskilt han med hela flaket fullt med morötter, tror jag :-)

20120702-000550.jpg