Estline i mitt hjärta

På våren 1990 fick jag ett annorlunda sommarjobb – hyttvärdinna ombord på en båt som skulle börja gå från Stockholm till Tallinn i Estland. Estland som då fortfarande var en för många okänd del av Sovjetunionen och som inte hade haft en direktlinje till Sverige på flera år.

Jag var jätteglad för jobbet, berättade malligt för alla att jag minsann skulle ut på sjön den kommande sommaren och hämtade stolt ut min sjöfartsbok på polisstationen i Uppsala. Och i juni var det alltså dags att kliva ombord på båten som skulle vara mitt hem under den kommande sommaren.

Båten var en gammal Viking Line-båt som låg på varv i Göteborg och jag fick turen att åka dit och börja jobba redan på varvet. Båten skulle inredas, målas om, hytterna fräschas upp, alla madrasser, täcken och kuddar bytas ut, taxfree-butiker fyllas på och den förvirrade besättningen skulle utbildas.

 

Det var en enormt spännande tid och jag har en rad hysteriskt roliga minnen från den tiden. Att få åka båt från Göteborg till Stockholm och samtidigt gå igenom säkerhets- och utrymningsövningar, ligga på soldäck och vara med om att båten tog en extra liten sväng ut på internationellt vatten, så vi kunde handla i ”slabben” var givetvis galet spännande för en 21-årig tjej från Märsta.

Slabb, kära läsare, var en fantastisk upplevelse – veckohandling i taxfreen för så låga priser så man inte trodde det var sant.

 

Den 16 juni var det så dags för jungfrufärden från Stockholm till Tallinn. Båten var ren och fin, hytterna försedda med rosor, unika necessärer och champagneflaskor. Några stackars ensamma flaskor blev över och hamnade på nåt märkligt sätt i vår hytt…

Samtidigt rådde fullständig kaos i receptionen. Alla hytter var dubbelbokade och några trippelbokade. Men med lite improvisation löste sig det också och M/S Nord Estonia kunde äntligen ge sig ut på sin jungfrufärd mot Tallinn.

 

Det var en fantastisk upplevelse och för mig något som jag kommer att minnas hela mitt liv. När vi la till i Tallinns hamn stod en kör iklädd estniska folkdräkter och sjöng estniska sånger på kajen. Massor med människor hade kommit till hamnen för att ta emot den ”Vita båten” som de såg som en ny livslina och en länk till frihet. Många äldre grät. Det var helt annorlunda mot hur det varit när jag besökt Estland med mina föräldrar några år tidigare och upplevt det sovjetiska förtrycket och de rädda människorna som inte ens vågade sjunga vissa estniska sånger eller prata om frihet.

Sedan följde en sommar med mängder av spännande upplevelser, nya vänner och erfarenheter. Och mitt tänkta sommarjobb som hyttvärdinna i tre månader blev istället ett heltidsjobb som båtvärdinna i drygt ett år…Tack vare arbetstiden, 14 dagar ombord och 14 dagar i land, kunde jag fortsätta plugga också, visserligen med blandat resultat… Men arbetet ombord förde också med sig att jag fick en fantastisk praktikplats på svenska konsulatet i Tallinn, eller ja, det var konsulat när jag fick tjänsten och blev ambassad samma dag som jag kom dit. Det var i augusti 1991, Estland blev självständigt och äntligen fritt från kommunismen och, tack och lov, var Sverige ett av de första länderna att erkänna landets självständighet. Och jag fick uppleva allt detta från första parkett.

 

Men varför skriver jag plötsligt om mitt sommarjobb för 22 år sedan?

Jo, därför att det slog mig idag när jag skrev dagens datum att för exakt 18 år sedan, den 28 september 1994, hände något som förstärker mina minnen från Estline, båttiden, mina vänner och upplevelser ombord. M/S Estonia, ”vår” båts efterträdare förliste.

Flera av mina arbetskamrater var ombord, min gudfar, min pappas bästa barndomsvänner, flera kompisars föräldrar osv.osv. var ombord. Och kom aldrig tillbaka.

 

 

Tankarna hamnar hos mina fina vänner, arbetskamrater och nästan-släktingar. Och jag kände att jag ville skriva om dem på mitt sätt och tänka på dem en stund extra just idag.

 

 

(det har visst hunnit bli den 29 september – det tog längre tid än jag tänkt att skriva, jag fastnade i fotoalbumet och med de fina minnena)