Sommarprat

Utrustade med två stycken iPads, tre stycken laptops, fyra iPhones, ett okänt antal hörlurar i olika utföranden, några böcker och ett par tidningar satt vi lagom solmosiga och nöjda efter midsommarhelgen som tillbringats i stugan på Gotland, på båten på väg hem. Eftersom vi bestämde oss sent för att åka, fick vi den här gången nöja oss med att sitta i restaurangtorget, mitt bland 100-tals andra barnfamiljer med matsäckar, barnvagnar, skrikiga barn och springande barn. Våra barn varken skrek eller sprang. Vi hade ingen matsäck och inte heller någon barnvagn.20130707-212154.jpg

Det var då känslan anföll mig. Känslan som jag funderat mycket över, varit rädd för och länge velat skjuta ifrån mig. Känslan som de flesta inte gillar, men alla ändå pratar om. Känslan som vissa aldrig tänker acceptera.

Känslan när man inser att man är medelålders och att barnen har blivit stora.

Sittandes där med en djupt koncentrerad läsande man och två tysta ungdomar som t.o.m. vant sig vid att internet inte sträcker sig ut på Östersjön och därför laddat sina iPads och laptops med filmer, konstaterade jag att det var jag som nu var rastlös och ville springa omkring på båten med de andra barnen. Eller nä förresten, inte med de andra barnen, men med mina barn. Jag försökte ett par gånger få uppmärksamhet och locka med någon av dem ut på soldäck eller till kiosken, men utan resultat. Istället sjönk jag in i tankar och minnen.

Jag mindes särskilt en gotlandsresa när Matilda var ca 1,5 år och klädd i jeansblå klänning, rosa strumpbyxor och med en alldeles underbar blöjrumpa. Den gången satt hon still ungefär en kvart av den tre timmar långa båtresan. Ni som är vana gotlandsresenärer tänker nu att jag har fel – det brukar ta tre timmar och femton minuter att åka båten – men just den gången åkte vi ”lill-snabben” och den tar faktiskt bara tre timmar. Jag minns nämligen klart och tydligt att det var ”lill-snabben” för på den finns en trappa mitt i sittsalongen och i den trappan klättrade vi upp och ner i, ja ni förstår, två timmar och fyrtiofem minuter.

Jag mindes också alla otaliga gånger vi stått i Sveriges dyraste kiosk och köpt Ullriks pysselbok för hutlösa pengar. Först var det Aksel som skulle ha den varje resa och sedan tog Matilda över tjatet. Att ta med den man köpt resan innan, men inte pysslat klart i kom inte på fråga. Måste vara en rejäl kassako för Destination Gotland.

20130707-220228.jpg

 

Självklart fladdrade tankarna också till räkmackan. Den som köptes för att Matilda ville äta majonnäs. Att ta med en macka och en tub majonnäs var inte aktuellt. Det var ju Gotlandsbåtens räkmacka som var grejen.

Känslan att det inte längre är som det alltid har varit, var påtaglig den här dagen på gotlandsbåten. Känslan har funnits i mig i flera dagar nu och jag gillar den inte, samtidigt som jag sakta, sakta börjar acceptera den. Jag vill berätta om den för det hjälper mig att acceptera den. Den fick mig att känna inspiration. Den satte igång något som känns som ett sommarprat.

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Välkommen till mitt sommarprat 2013.