Sommar del åtta

”Det var det starkaste ögonblicket i mitt liv.” ”Jag kunde inte förstå att jag fick uppleva det.” ”Om jag bara hade vetat då vad jag vet idag.” ”I den stunden förändrades mitt liv.” osv osv.

Sätt ihop ett antal spännande klyschor och du har ett sommarprogram i P1. Men du behöver antingen vara en avdankad idrottsperson, politiker, artist, framstående entreprenör, journalist, författare eller skådespelare för att få vara med. Det är inget fel eller konstigt med det. Hur skulle det se ut om vem som helst fick ställa upp i public service-radion och prata på om vad som helst i en timme?

Ja, hur skulle det se ut? Eller ja, det förstås, låta. Jag lyssnar ju själv i första hand på de sommarpratare som jag känner till och därefter de som jag aldrig hört talas om. Men tänk dig. Tänk att få lyssna på helt okända personer som berättar om valfritt ämne. Jag tror faktiskt klyschorna skulle vara färre då.

20130803-213616.jpg

Idag började jag dagen, som tydligen var årets varmaste, med att gå en alldeles underbar promenad till Runsa i Upplands Väsby. Jag lyssnade bl.a. på Özz Nüjens sommarprat. Det var överfyllt av klyschor. Han erkände det själv också, men jag undrar om han verkligen är medveten om hur många han lyckades få med och hur konstruerat hans program stundvis kändes. Trots det, hade han flera kloka saker att säga och ett par av hans fyndiga rim om partiet som man inte kan nämna och andra arga, unga män, var bra och träffande.

Dessa arga, unga män och andra hatiska och missnöjda personer har präglat flera av årets sommarprogram. Trist. Trist att hatet och ilskan ska stå i centrum för vad människor, som  får prata helt fritt i radio i en timme, väljer att prata om. Varför är det så? Varifrån kommer missnöjet och varför nu?

20130803-213532.jpgI dagarna har Pride-festivalen ägt rum i Stockholm. En festival som fullkomligt ockuperat hela Stockholm, all press och media, alla sociala medier och alla verkar vara där. Helt fantastiskt! Och festivalen fullkomligt ångar av glädje, kärlek och fest! Men bakom fasaden finns mängder av människor som upplevt skam, hat och ständig rädsla för andras åsikter. Vad är det med folk? Finns det inget annat att lägga sin energi på än att tycka andra människor är konstiga, har fel, beter sig fel, att en hudfärg är bättre än en annan eller att kärleken är könsbestämd?

Apropå kön. Özz gillar ordet ”hen”. Jag gör det inte och han tycker att ”har man problem med ordet hen, har man större problem än så”. Kanske. Men att använda ordet för att ”avköna” människor, som Özz verkar tycka att man ska göra, är för mig helt obegripligt. Samhället har viktigare och större problem att handskas med än att sudda ut könsindelningen. Att vissa växer upp och väljer att älska och leva med en av samma kön är en helt annan fråga och jag skulle bli mycket förvånad om någon verkligen påverkats av att kallas han eller hon. Man är det kön man föds till, vad man gör av det sen påverkas inte av tre bokstäver.

Jag är en hon och heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var mitt åttonde sommarprat. Med eller utan klyschor.