Vanlig mjölkko, filmjölksko och köttko

Idag har jag varit klimatsmart, miljövänlig och väldigt 2014.

20140126-174044.jpgNär vi i morse funderade på vad vi skulle äta till middag på kvällen, kände vi förtvivlan över det dåliga köttet som säljs i affärerna i vår närhet. Visst, det finns bra bitar också, men inget som sticker ut eller som man direkt imponeras av. Paddan åkte fram när vi kom på att vi sett skyltar om köttförsäljning på en av gårdarna längs ett av våra favoritpromenadstråk, nämligen Ströms Gård vid Fysingen, ca 3 km från downtown Rosers. Vi hittade hemsidan och eftersom det var söndag och inga öppettider fanns angivna på sidan, skickade jag för säkerhets skull ett sms – för att inte riskera att störa nån ilsken söndagsledig bonde med ett samtal från okänt nummer dvs. – med frågan om det gick bra att handla idag. Det tog nån minut innan jag hade svaret: ”Det går jättebra, kom kl. 12.30″.

Det är så det ska vara. Det är såhär jag vill handla mat. Det är något helt annat än att åka till en stormarknad och klämma på nån blekgrå köttklump. Visserligen har vi länge köpt endast svenskt kött, men ändå. Nu skulle jag få smaka på kossorna som jag tittat på på mina promenader genom naturreservatet vid Fysingen, kossorna och tjurarna som jag fotat och tyckt om när de står där vid sjökanten med sina stora horn och lurviga pälsar – ja, det är en sån sort, fråga mig inte vad de heter…Min ko-kunskap är nämligen inte så stor, när jag var liten var jag övertygad om att de bruna korna gav vanlig mjölk och de svartvita filmjölk. Vid ett tillfälle när vi hälsade på goda vänner som bodde på landet utanför Uddevalla såg jag för första gången ett kogäng springa. Jag minns det än, jag var helt fascinerad – ”Visste ni att kor kan springa, frågade jag familjen efteråt. Jag trodde kor bara stod i hagar och tuggade.”20140126-174059.jpg

Hursomhelst, vi åkte till Ströms Gård kl. 12.30 och träffade Peter. Han berättade lite om de olika lådorna man hade att välja mellan och vi valde ”Finlådan”.

Det visade sig vara ett bra val! Oxfilé, innanlår, märgpipa, högrev, rostbiff, biff – alla superfina bitar som gjorde att munnen vattnades och lyckan var fullständig.

Ikväll har vi ätit rostbiffen. Den var alldeles ljuvligt mör, hade massor av smak och inte en gnutta blev kvar på fatet. Det är såhär kött ska smaka! Jag längtar till oxfilén…

Rosers rules

Jag bor i Rosersberg.

En liten håla under inflygningen till Sveriges största flygplats Arlanda.20140125-201131.jpg Mittemellan den norrlandsgående järnvägen, E4an och Arlanda Express.  Närmaste granne med norra Stor-Stockholms största industriområde – jaja, nuförtiden heter det visst arbetsplatsområde. Mellan den lilla natursköna sjön Fysingen och den vackra Mälaren, omringad av gröna ängar, åkrar och slingrande grusvägar. I direkt närhet till Sveriges första stad, vikingagravar, kungliga slott och naturskyddsområden. Välvårdade golfbanor bakom varje krön och endast 30 minuter till centrala Stockholm.

20140125-202127.jpg

Det är Rosers det.

När jag växte upp bodde jag downtown Märsta (som jag i veckan lärt mig är arbetarklassens Mecca). Jag och mina tuffa Märsta-kompisar såg snobbiga Rosersberg som en gudsförgäten plats som pendeltåget inte ens borde stanna i om ingen uttryckligen bett om att få kliva av. Hur det skulle gå till om nån ville kliva på funderade vi aldrig på.

I 7an-9an gick jag på Ekillaskolan i Märsta och hade flera lektioner ihop med ”den bonniga  20140125-202326.jpgklassen från Rosersberg”. Åhhhh, va de va töntiga! Och vad visste de om livet? De hade ju inte ens bussar! Att jag då ens skulle tänka tanken att jag skulle bo i Rosersberg med min familj och låta mina barn växa upp där var totalt otänkbart, skrattretande och alldeles, alldeles orimligt.

 

Nu har jag bott här i 16 år. För att få kallas rosersbergare ska man dock ha föräldrar som är födda här, så jag, min man och våra barn är fortfarande utbölingar och nyinflyttade i någras ögon. För det ska ni veta, man kan inte flytta in i det här lilla samhället och tro att man kan bli rosersbergare bara sådär. Det kräver mycket mer än så.

20140125-202141.jpg

Men det struntar jag i. Jag gillar Rosers. Jag gillar bykänslan, tryggheten som det lilla samhället ger såväl oss föräldrar, som våra barn. Jag gillar lugnet. Jag älskar närheten till Arlanda och känslan av att landa på vår egen bakgård när man kommer hem från utlandssemestrarna och alla andra i planet har långa bilresor, anslutningsflyg eller -tåg att passa. Jag gillar närheten till centrala Stockholm. Jag fullkomligt avgudar miljön i slottsparken och längs spången ut till fågeltornet i Fysingen. Jag är lycklig över att mina barn fått växa upp här.

Många tycker mycket om Rosersberg – i dubbel bemärkelse. Om du bor i Rosersberg, på 20140125-201222.jpglandet runtom det lilla samhället, funderar på att flytta hit eller bara allmänt tycker något om Rosers – kan du inte dela med dig av dina tankar och åsikter? Nya Moderaterna i Sigtuna vill veta vad du tycker och bjuder därför in just dig till ett öppet möte på onsdag den 29/1 kl. 18.30 i församlingshemmet downtown Rosers (ingen föranmälan).

Välkommen!

Klasskompis goes Facebook & Arbetarklass goes Arbetslinje

Igår nämnde jag att sociala medier påverkar ryckningarna i åsiktstarmen, men glömde sen att förklara hur. Ber så hemskt mycket om ursäkt för slarvet och försöker göra det nu istället. Passar också på att tacka för alla inlägg i debatten, gillningar och läsningar – det är sånt som gör det så fantastiskt roligt att blogga! Älskar meddelandet: ”your stats are blooming!” :-)

Och det jag syftade på i inlägget var den fantastiska möjlighet till engagemang och aktivt 20140123-224910.jpgdeltagande i samhällsdebatten som bl.a. de sociala medierna erbjuder. Facebook, Twitter, Instagram – ja, jag vet, jag har fyllt 40 och kommer inte ihåg vad alla de andra heter – är oslagbara i snabbt ställningstagande och debatter. Jag har en vän som är obegripligt rädd för Twitter: ”hur f-n ska jag kunna uttrycka mig tydligt och rappt på 140 tecken?” – hmm, det här var 67 tecken, men ok, kanske inte så rappt. Jag köper det. Jag har ju själv en bitter erfarenhet av att klanta till det och missbruka ”ironikortet” på Twitter och få alla nätsoldater från det där partiet som jag inte nämner efter mig på ett obehagligt sätt. Men debatten som är konstruktiv, rolig, rapp och aktuell är ju helt underbar! Vem tycker inte det? Vem vill inte vara med och ta ställning, visa vad man står för, vad 20140123-232655.jpgman gillar eller vad man starkt tar avstånd ifrån? Vem vill bara följa strömmen som en död fisk? Döda fiskar är i och för sig ok, färska och väldigt tunt skurna med wasabi och ingefära.

Men alla är inte döda fiskar i/på nätet, det finns också andra element i Facebook-uppdateringarna, Twitter-flödet och bloggosfären – de som inte accepterar ens en gnutta ironi eller olikheter i åsikter, går igång och fullkomligt ångar ilska mot, ja allt. Jag lyckades hamna i en spännande debatt med en gammal klasskompis från Märsta igår. Allt med ursprung i #maxgate som det så fint kommit att kallas i flödena. Han var inte upplagd för ironi. Och jag var inte upplagd för debatt om arbetarklassen. Tyvärr har jag ibland en förmåga att skriva först och tänka 20140123-224846.jpgsen och fingrarna gör ibland saker som hjärnan inte uppfattar och det märkligaste är att jag ibland skriver så fort att jag trycker på sänd-knappen innan jag hunnit fatta vad jag själv skrivit, men jag är ju så galet nyfiken på att se vad andra tycker och vill säga. Så vi hamnade i en debatt om arbetarklass. På nåt sätt blev jag så överraskad av hans förklaring till att jag var arbetarklass, så jag svarade något otydligt och, säkert i hans ögon åtminstone, arrogant. Så jag måste erkänna, jag funderade i natt och har funderat idag på hans förklaring om tillhörighet i arbetarklassen och jag förstår det fortfarande inte. Hans förklaring till att jag tillhörde arbetarklassen var denna: ”Din och min arbetarklassbakgrund består i att vara uppväxta i Märsta, en ort som byggdes och utvecklades för att arbetarna på Arlanda flygplats skulle ha någonstans att bo. Därför fick vi också en skolning till att bli arbetare, inte ledare. Jag är inte ironisk. Precis som du alltid varit höger så har jag alltid varit vänster.”

Hmm, jag fattar inte. Visserligen var jag inte 100% skärpt under skoltiden men jag lärde mig nog en lite annorlunda definition av ”arbetarklass”. Trodde på nåt sätt att det hade lite mer att göra med utbildning, yrkesval och inställning till vilken plats man tar i samhället. Mina föräldrar var flyktingar från Estland, lärde sig svenska fort och bra, jobbade hårt, utbildade sig länge och grundligt, blev ingenjör på Åskforskningsinstitutet i Uppsala och senare på Stockholm Energi resp. konstfacks- och universitetsutbildad lärarinna, sparade ihop varenda krona för att bygga sitt drömhus i Märsta 1964, göra långresor i Europa varje sommar, skämma bort sina barn och uppfostra dem nästan med hotet: ”om du inte skaffar dig en utbildning, så…”

Är det arbetarklass? Jag måste ha missat nåt.

Men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll, för i mina ögon är det ute med ordet arbetarklass. Jag ser hur samhället utvecklas och ser att ordet arbetarklass inte behövs längre. Ordet vi behöver nu är arbetslinje.

 

Behöver vi inte ett litet inslag av amerikansk valkampanj ändå?

Nu rycker det rejält i åsiktstarmen. Det gör det ofta, men ibland lite extra mycket och det gör det nu.

20140122-215239.jpgOrsaken är MAX hamburgerkedja och sociala medier. Det har nog inte gått många förbi att det idag skrivits om hamburgerkedjan som haft den goda smaken (förlåt ;-) ) att upplysa sina anställda om risken att mista den sänkta krogmomsen om olyckan skulle vara framme och S och V vinner valet i höst. Hur det nu skulle se ut eftersom de inte ens vill sitta i samma regering eller har någon gemensam politik. Men hursomhelst, hamburgerkedjans VD och vice VD har uttryckt sin oro för att den sänkta krogmomsen ska tas bort och på ett ganska osvenskt sätt skrivit om det i ett månadsbrev till personalen. Oron är välgrundad och det är inte alls konstigt att en VD i restaurangbranschen känner så i år.

Och sättet att skriva det till sin personal – ja, varför inte?

Vad är det med politik som är så fult i Sverige? Varför vågar vi inte prata politik, ta ställning, visa vad vi tycker eller bära en partisymbol? Varför går inte vi stolta med ”Yes, we can”-knappar eller hänger ut flaggor med bilder på Fredrik, Jan eller – hemska tanke – Stefan – på husväggen under valåren?

Jag har en VD som tycker väldigt mycket, väldigt ofta och väldigt högt. Han tycker allt om alla, han tycker en massa saker om alla samtliga partier, han tycker väldigt mycket om motorer och stora bilar, han tycker väldigt mycket om att jobba. Min VD tycker väldigt mycket illa om fackföreningar, vissa politiker och hastighetsbegränsningar på ”ologiska vägsträckor”. Men, min VD är tydlig med att det är hans åsikter som han delger på sin firma till sina anställda. Och vad är problemet med det? Är det bättre att man hymlar, smusslar och tycker saker som man inte får prata om med sina arbetskamrater och anställda – vem mår bättre av det? Alla våra kollegor vet att han är sån, vi vet att vi på varje personalmöte får en genomgång av aktuell samhällssituation och avgörande politiska beslut för vår bransch – och tro mig, det är inte få beslut som rör vår bransch. Det handlar 20140122-221311.jpgom ROT-avdrag, ränteläge, invandring, arbetslöshet, skatter, bostadsbyggnation, miljö, iinfrastruktur….ja, you name it! Och om allt detta tycker min chef väldigt mycket om att prata om. Men ingen, jag kan svära på det, ingen tar det som en order att man måste tycka som han tycker eller rösta som han säger. Nej, det han gör är att väcka ett intresse och sätta igång funderingar hos sina anställda över läget i samhället, i branschen och i deras egen arbetssituation. Kan någon förklara vad som är fult med det?

Who’s gonna save the world?

20140112-153254.jpg

Jag kan bli så galet förbannad och uppgiven. Så arg att jag tappar konceptet, hittar inga ord eller vettiga formuleringar. Jag blir så arg så jag svettas och känner hur ansiktsfärgen ändras. Arg, uppgiven och ledsen. Det här händer alltid i samband med imbecilla rasistiska uttalanden.

Igår kväll, inte särskilt sent, inträffade ett gängslagsmål (åtminstone är det det man kallar det för i media just nu) på Märsta station. En person ska ha huggit med en machete och skadat flera andra. Bedrövligt. Sorgligt att det ska hända och tyvärr inte särskilt förvånande att det händer just i Märsta. Sigtuna kommun har under de senaste åren brottats med sjunkande trygghetskänsla, flera våldsbrott, misshandel och gängbråk.

Man blir självklart lite mer intresserad och nyfiken på vilka det är som är med i dessa bråk när det händer i ens närmiljö – det kan ju vara mina barns skolkamrater eller vänner som drabbats eller, gud förbjude, ligger bakom. Ja, så kan det faktiskt vara. Även om jag aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, skulle våga tro att mina barn skulle kunna ligga bakom något våldsbrott. Men när något händer i vår kommun blir jag lite extra nyfiken och vill gärna leta mer information om varför det händer och vilka de inblandade var. Jag letar lite extra i de sociala medierna och försöker fråga om någon av barnen vet något. Under mitt sökande i morse halkade jag motvilligt in på en av de vanligaste skvallersidorna på nätet, en sida som brukar vara snabb med att publicera namn på misstänkta, även om det är från helt obekräftade och alltid anonyma källor.

Det var då jag tappade humöret. 20140112-153338.jpgJag blev så arg, så min kraftiga förkylning som hållit mig nästintill sömnlös i natt, försvann för en stund, pulsen ökade och jag kände hjärtat ta dubbelskutt i bröstkorgen. I princip alla kommentarerna handlade om varifrån personerna kom och vilken hudfärg de hade. Och det var inte en enda som egentligen visste, ingen hade ens anknytning till Märsta, ingen visste egentligen vad som hade hänt. Det enda man ”visste” var det som stått i Aftonbladet och att de inblandade inte hette Svensson, Persson eller Nilsson. För ingen Svensson, Persson eller Nilsson gick omkring på stan med en machete…

När jag var 14år gammal var jag upp över öronen förälskad i en kille i min skola. Han hette -son i efternamn, var blond, född och uppvuxen i en liten lugn del av Sigtuna kommun. En dag hade han köpt nån slags cool kampsportskniv som han tog med sig på kvällen när han skulle träffa sina kompisar och gå på en fest i Märsta. Olyckan var framme och han och hans gäng (som alla hade -son, -man, -dén-namn och var hyfsat blonda) mötte ett annat gäng (som också alla hette -son, -man och -dén, men hade kanske lite längre och smutsigare hår) och slagsmål utbröt. Enl. media och rykten blev ”min” kille provocerad och  rädd och drog fram sin nya, fina kniv för att ”bara” visa att han hade en kniv överhuvudtaget. Sen gick något fel och en av de långhårigare -son-personerna fick kniven rakt i kroppspulsådern och dog.

20140112-154055.jpgKunde det inte vara något liknande som hände igår? Vem i den otroligt imbecilla tråden på nätet ang. slagsmålet igår kväll har rätt att anklaga olika typer av folkgrupper utan att ha den minsta aning om vad som hänt? Visst är det så att det finns motsättningar mellan olika invandrargäng i segregerade områden i Sverige, visst är boendesegregation ett problem, visst måste vi ha en plan för invandringen och visst är det svårt att hantera tonårskillar med olika bakgrund. Men ingen, absolut ingen har rätt att svartmåla olika människor på grund av deras hudfärg, ursprung eller religion. Sånt generaliserande gör mig så förbannad att jag skulle vilja ta tag i folk och skaka vett i dem. Var kommer denna dumhet och rädsla för olikheter ifrån? Hur kan människor i modern tid tro att svenskar aldrig gör något fel och att allt ont har med invandring att göra? Hur är man funtad för att tänka så? Och hur - HUR –  ska vi få folk att inte tänka så? Vad är det som gått fel i världen?

Att inse att man är okunnig är ett bra steg mot kunskap

En av alla fördelar med att blogga är att man får synpunkter och kommentarer från er läsare. Idag fick jag den längsta hittills – Tack, Gammel-Roffe! Jag har dock lite problem med att förstå WordPress och får inte riktigt till en lång text på ett bra sätt i kommentarsfältet, så jag tar mig friheten att svara i ett inlägg istället och alla ni som inte läst Gammel-Roffes kommentar – gör det nu.20140102-215232.jpg

Han skriver om skolans, som han väljer att kalla det, avveckling, införandet av mängdlära, avskaffandet av betygen och bl.a. att etableringen av friskolor bör stoppas.  Jag vet att du, Gammel-Roffe, bestämt är emot friskolor och minns att vi debatterat det i insändarform tidigare och förstår att inte du heller ändrat uppfattning efter alla dessa år. I det hänseendet tycker jag nämligen fortfarande att du är helt ute och cyklar. Däremot håller jag med om att det var fel att kommunalisera skolorna, men börjar nu inse att det inte är läge att lägga energi på att återgå till statligt styre – det finns så mycket annat att åtgärda som – självklart det viktigaste! – skulle ge snabbare resultat för landets elever. Men att förbjuda andra aktörer att driva skolor är helt fel väg att gå – det står jag fast vid.

20140102-214944.jpgGammel-Roffe säger: Lärarna måste återta klassrummen och få vara de som bestämmer. Disciplin och respekt måste återinföras. Tystnad på lektionerna så att alla får arbetsro.

Helle säger: JA, definitivt! Det är PRIO!

 

Gammel-Roffe säger: Inga huvudbonader inomhus och inga mobiltelefoner inom skolans område. Telefoner finns på skolexpeditionerna för nödvändiga samtal. Bestraffningar för dem som inte följer reglerna.

Helle säger: Vi har mycket större problem att handskas med än huvudbonader inomhus. Jag är själv allergisk mot det, mina barn vet precis hur illa jag tycker om det och har aldrig vågat ha det i min närhet. Det är dock inte själva huvudbonaden som är problemet i skolan, det är bristen på respekt till lärarna och skolans regler samt brist på uppfostran. Sitter papporna med keps på personalmötena på jobbet, i soffan på julafton, vid middagsbordet, kanske barnen inte kan förstå att det inte är lämpligt i klassrummet och tycker skolans förbud är fånigt. Och det är än en gång här min generation, den flumskolefostrade och kravlösa, har en stor, jättestor skuld i att det blivit så.
Mobiltelefoner ska inte förbjudas, däremot ska tydliga regler sättas för vad som gäller för dess användning. Mina två barn har gått/går på en friskola med tydliga regler som efterföljs av skolledning och elever gällande telefoner. Och ja, med bestraffning.

Gammel-Roffe säger: Lärarna måste få ett oförbehållsamt stöd för åtgärderna med hjälp av bland annat flera vuxna i skolan, till exempel pensionerade lärare.

Helle säger: JAAAA, vilket också är ett återkommande inslag i Nya Moderaternas politik.

Gammel-Roffe säger: Resurser måste sättas in så stt alla utlandsfödda elever lär sig multiplikationstabellerna och läsförståelse inom ett halvår efter att de börjat skolan. Det har på många håll visat sig helt möjligt om viljan finns.

Helle säger: varför göra skillnad på utlandsfödda och svenska elever?

Gammel-Roffe säger:                                                                                                          Resurser sätts in för att ge extrahjälp till presumtiva dyslexielever direkt i lågstadiet.                                                   Krav på att alla som går ut tredje klass skall kunna multiplikationstabellerna och ha vissa minimikav på läsförståelse.

Helle säger: JAAAA

Gammel-Roffe säger:                                                                                                      Etableringsstopp för nya friskolor och eventuellt utfasning av befintliga förutom de internatskolor som funnits länge och fyller ett behov av ”elitutbildning”.                            Ansvaret för skolorna återgår till staten som utan prut bidra med de resurser som kommer att behövas, framför allt för svaga elever.                                                             Det fria skolvalet försvinner. Alla elever skall kunna hänvisas närmaste skola och veta att man får bästa undervisning efter sina behov.

Helle säger: NEJ, NEJ och åter NEJ

Men ändå, tack Gammel-Roffe för kommentaren. Hoppas du och ni andra fortsätter läsa och kommentera. Det är lärorikt och, som sagt ”Att inse att man är okunnig är ett bra steg mot kunskap.”

Jag hade iallafall snyggast myskudde

20140101-184544.jpg

Sitter i förlig salong på Gotlandsbåten. Runt omkring iscensätts en studie i mänskligt beteende. Människor i flock, föräldraskap – såväl bra som uruselt och människor som inte åker båt för båtåkandets skull utan bara vill att plågan ska ta slut. Idag kan jag konstatera att nyårsdagen är kanske den sämst valda dagen att ta del av denna studie.

Men vi ska ju hem och bilen är med, så alternativen är inte många. Matilda föreslog att vi skulle ”uppfinna” Gotlandsbron och hade t.o.m ett förslag på betalningssystem och bokningsavgifter som skulle tas ut för att finansiera det hela. Det tillägget kom efter att Henke förklarat att det hittills inte funnits nån som velat betala bron som vi tyvärr inte skulle vara först med att ”uppfinna”.
Idén är klockren och jag tycker den känns väldigt 2014…Jag ska be Matilda ta upp det med infrastrukturministern. Kanske på Almedalen i sommar?

20140101-192746.jpg

 

Almedalen ja. Det kommer bli en laddad och spännande vecka i år. Jag ser fram emot den och förväntar mig ett supertal av Sveriges näste statsminister. En solig kväll i juli, i Sveriges näst vackraste stad.
Självklart hoppas jag att denne person är densamme som den nuvarande statsminister och att regeringen får fortsätta sitt hårda arbete med att förbättra Sverige. Vi ser idag hur mycket som blivit bättre under de senaste sju åren och vem vill väl förändra den utvecklingen?

 

En utveckling vill jag dock förändra, och de flesta andra verkar också vilja det om man ska lita på media. Och det är skolresultatens. Framför allt i de kommuner som inte förespråkar valfrihet och inte erbjuder olika skolalternativ. Jag blir olycklig över de så uttjatade Pisa-resultaten och jag tycker det är trist att debatten överhuvudtaget måste föras. Men vad hade ni förväntat er när den stackars flumskoleförstörda generationen plötsligt ska vara tonårsföräldrar och förebilder? Hur trodde man att dessa stackare skulle kunna hjälpa till med t.ex. rättstavningsläxor när de själva fick särskriva fritt, skriva med versaler, strunta i punkter och kommatecken. Bara för att de skulle ha det roligt och mysigt i skolan, inte känna press eller krav från lärare och föräldrar. Jag har skrivit det förr, men jag tycker det är bedrövligt att jag minns mer om myshörnan med kuddarna, den fina moroten jag ritade på mystimmen i 4an, än jag minns om hur vi lärde oss matte, historia eller rättstavning. Hade jag haft betyg, hade jag antagligen kämpat mer för att få bäst betyg och ett skriftligt bevis på min kunskap och mitt flit. Nu gled jag istället runt och tyckte jag var bäst och smartast för jag kunde ju babbla, hade många kompisar och var ganska omtyckt av lärarna ändå.
I Dagens Industri 30/12 gav Tony Fang, professor i företagsekonomi på Stockholms universitet, konkreta förbättringsförslag för svenska skolan och ja, betyg från åk 3 toppade listan. Och jag älskar rubriken på artikeln ”Skolan ska vara slitsam – inte rolig”. Självklart ska eleverna trivas i skolan, men det ska vara tydligt vad som är huvudsyftet med att vara där om dagarna.
Jag gillar också att han tar med vikten av att kommunikation mellan skola och elevernas familjer måste bli bättre. Såväl för inlärning som för att motarbeta mobbing.
Såna här åtgärder är ju lätta att genomföra! Man måste inte uppfinna hjulet igen och det kan inte krävas skolreformer varje gång resultaten går ner.
Vi måste ta de lätta stegen först, så de tyngre kommer mer naturligt därefter. Vi måste också våga erkänna att de usla skolresultaten till stor del är vårt, dvs. föräldrarnas fel. Eller rättare sagt, vi har helt enkelt inte kunnat vara bättre förebilder eftersom vi inte förstår varför skolan håller på att ställa krav och tjata om dåliga resultat. I skolan skulle det ju vara kul och mysigt och det viktigaste var ett snyggt fodral till myskudden.