Kris?

Livet börjar efter 40, eller var det 30 eller är det 50…? Nä, tror inte på den typen av resonemang. Alls.

Livets slut närmar sig med stormsteg varje gång man fyller år.

Igår, eller idag för mig, eftersom jag inte har vett att gå och lägga mig, är det min 41-årsdag. Hemskt. Jag har verkligen en ålderskris. Jag har haft det nu i snart två år. Det bör gå över, tycker jag. Men hur, när? Det verkar ju kört och det blir nästan bara värre.

Jag kan inte riktigt förstå varför jag har denna kris. Eller kris förresten. Det är kanske ett lite väl egoistiskt ord i sammanhanget.

Kris är antagligen något större och värre än att man går och funderar på om man hinner med det man vill göra i livet, HUR man ska hinna med det, om man borde gjort något annorlunda tidigare, om inte pengarna borde räcka till bättre nu när man är så gammal, är man vuxen nog att fatta egna beslut när det gäller precis ALLT, är man inte för gammal för att ringa mamma för att fråga hur man gör när man steker svamp, är kläderna man har på sig okej för en så gammal tant eller tycker tonåringarna att man ser nördig ut? Ska man inte vara förståndig och stabil när man är medelålders?

Medelålders. Suck. Närmare 50 än 30…

Man ska ta ansvar, vara en förebild, säga kloka saker, ha svar på barnens alla frågor, veta alla huvudstäder i alla länder, kunna alla trafikmärken, ha pengar kvar den 24e och komma ihåg att alla räkningar ska betalas innan den 30e.

Man får inte komma hem efter jobbet, släppa väskan i hallen, ta en glass och lägga sig på soffan framför tvn för att ligga där tills nån sliter upp en för att man måste äta lite mat innan det är dags att gå och lägga sig.

Man kan inte heller fnissa i telefon med sina kompisar ett par timmar varje kväll, skvallra om vilken kille man tycker är snyggast just idag, diskutera hur man ska kunna få just hans uppmärksamhet eller vara stolt över betyget på provet.

Inte nog med att det skulle vara töntigt. Man skulle också få minst tre ilskna blickar riktade mot sig som undrar varför man inte plockar fram gympakläderna, städar, viker tvätt eller betalar räkningar istället.

STÖN

Jag vill på nåt sätt vrida tillbaka klockan. Men ändå inte.

Jag har ju världens finaste barn, en underbar man och ett fint hus. Jag har ett bra jobb, många vänner och ett härlig släkt. Jag gör sånt jag vill, jag prioriterar sociala aktiviteter framför måsten. Jag har det bra.

Men varför måste tiden gå så fort? Jag har ju massor kvar som jag måste hinna med! Ge mig mer tid!

Be Sociable, Share!

Kommentera