Hur svårt kan det va?

Det finns vissa saker som kan göra mig vansinnig. Ibland kan jag bli så arg så jag får hjärtklappning och säger riktigt fula ord. Min familj har lärt sig vid vilka tillfällen det kan hända och ger mig onda ögat eller är helt enkelt väldigt tysta när det inträffar. Aksel har en särskilt lugnande inverkan på mig när det händer och behöver egentligen bara titta på mig på sitt speciella sätt för att jag ska förstå att jag är nära explosion och att jag bör försöka lugna mig. Det här händer t.ex. när jag läser om eller lyssnar på idiotiska politiska beslut, i kön på resan eller i affären, men oftast händer det i trafiken.

 Jag minns särskilt ett tillfälle för ett antal år sedan.

Det var på parkeringen i Märsta Centrum. Jag hade handlat på Willys, kom ut ur affären med kundvagn och skulle gå till bilen. Där finns först en rad med parkeringsplatser, i huvudsak handikapprutor, precis utanför entrén. För att komma vidare ut på den stora parkeringen, finns en passage utan målad parkeringsruta och ingen trottoarkant. Då, vid det aktuella tillfället, var det t.o.m. ett stort kryss målat över passagen. Alla normalt funtade människor förstår att man inte ska ställa bilen där eftersom det är precis utanför entrén, mitt i den för kundvagnsburna naturliga farleden från affären till bilen. Men tydligen finns det väldigt många människor som inte är normalt funtade, eftersom det ofta står bilar på denna plats.

Precis när jag kliver ut ur affären, med fullpackad kundvagn och dessutom en liten Matilda i vagnen, ser jag en bil svänga in i nämnda ruta och parkerar. Jag tänder till och känner att jag bara måste göra nåt. Killen som kört bilen passerar mig och jag säger: ”Ursäkta, men du kan inte ställa din bil där. Man kommer inte förbi med vagnen då” (det fanns då dessutom en P-förbudsskylt vid rutan, så jag hade verkligen belägg för det!) ”Skiter väl jag i”, fick jag till svar. ”Ok, men då kanske jag repar din bil med vagnen när jag tränger mig igenom”, säger jag och fick samma intelligenta svar igen. Jag går mot bilen med den tunga, bångstyriga vagnen – alla vet ju hur bra kundvagnar rullar på grusigt underlag – och plötsligt: ”SMACK!!” Min vagn smäller rakt in i bilens ena backspegel som ramlar av…Killen hör smacket och kommer givetvis till bilen och börjar – ganska förståeligt – skälla ut mig. Jag skäller tillbaka, visar P-förbudsskylten och förklarar att jag ju varnade honom. Han tycker fortfarande inte att jag har rätt. Då dyker plötsligt en annan man upp och försvarar mig så till den milda grad att jag diskret kan fortsätta till min bil, medan de två nästan börjar slåss…

Denna lilla incident gör att jag fortfarande får spunk när det står en bil på platsen, trots att man breddat den, tagit bort förbudsskylten och förbudskrysset och man numera kommer förbi med vagn utan problem. Matilda kan knappt följa med till Willys utan att minnas när ”mamma körde sönder en gubbes bil med kundvagnen”…

Men egentligen var det inte alls det här jag skulle skriva om idag. Det var en annan sak som gjorde mig helförbannad igår när jag såg dem på väg till jobbet. De irländska asfaltsläggarna. De har dykt upp som gubben i lådan i vår kommun igen. Jag har skrivit om det förr, i ett antal inlägg, och jag måste göra det igen. Men den här gången fattar jag mig kort – anlita dem inte, era snåljåpar! Det är ert fel att de är här. Anlita istället en lokal, stabil firma som ni kan lita på och som inte slänger sitt skräp i våra skogar och längs våra vägar. Om du nu anlitar dessa, för guds skull, berätta det inte för mig. Det kan hända att jag kör sönder din bil en mörk kväll…

Be Sociable, Share!

Kommentera