Hipp hipp för min bästa Cecilia idag!

Idag fyller en gammal bästa vän år. Det är en vän som jag inte träffar längre – av nån underlig och oförklarlig anledning. Jag tror ju nämligen att vi båda egentligen skulle vilja träffas (hoppas jag!…) och vi bor ju inte på olika sidor av Atlanten, bara några futtiga mil ifrån varandra, jag i Rosersberg och hon i Vaxholm.

Jag har skrivit om henne förr, i min förra blogg, och jag tänker göra det lite lätt för mig och kopiera det mesta. Jag lägger till och ändrar lite eftersom det gått tre år sen jag skrev det, men ni som läste det då, kommer känna igen en hel del.

En gammal bästa vän är för mig en en vän som man har många goda minnen med, men som man nödvändigtvis inte regelbundet umgås med. Sist Cecilia och jag sågs, 2009, hade vi inte heller setts eller pratat med varandra på lång tid. Vi träffades och diskuterade våra livssituationer och det kändes som om vi pratats vid för någon dag sedan, inte drygt två år som det då var. Den känslan har man bara med goda vänner, oavsett hur ofta man träffas eller pratas vid och den känslan är viktig. Man pratar på nåt sätt på samma nivå och på samma språk och utan att behöva göra sig till eller anpassa sig till nåt som man inte är.

Det är ett års åldersskillnad mellan mig och Cecilia, så vi har inte gått i samma klass, men vi växte upp i husen bredvid varandra och följdes åt under hela vår uppväxt. Ibland var vi tillsammans hela tiden och lekte alla lekar man kan komma på, klädde på barbiedockor, byggde snöhästar, ”gjorde om” i våra rum, pratade killar, smygrökte, sov över i vår hippiecampingbil och störde våra storasyskon. Ibland var vi osams som värsta fienden och lovade att vi aldrig mer skulle leka. De löftena sprack oftast väldigt fort.

Efter gymnasiet åkte Cecilia till Paris och Washington DC och pluggade. Och jag åkte givetvis dit och hälsade på.

Båda resorna innehåller hysteriskt roliga minnen. Undrar om Cecilia också minns när vi lärde grabbarna i Washington DC att spela kasta gris efter de kulinariska höjdarmåltiderna bestående av macaroni & cheese med vitlöksfrästa champinjoner och varsin liter Absolut citron eller när vi läste igenom innehållsförteckningarna på youghurtpaketen i Paris för att hitta den fetaste sorten – som var godast?

När vi sågs sist – det är ju helt bedrövligt! Tänk att jag ska behöva skriva det här igen, tre år senare! – 2009, klarade vi av det dagliga fort för att veta var vi befann oss i livet, och sedan pratade vi på exakt samma sätt som vi alltid tidigare gjort och gör när vi pratar med kompisarna som vi träffar ofta. Hon berättade bl.a. hur en karriärcoach beskrivit henne och jag kunde skriva under på allt. Är inte det märkligt? Vi lever helt separata liv och vet ingenting om varann under ett par år och sedan är det bara att fortsätta där vi slutade. Det kanske betyder att vår gemensamma barndom och uppväxt gav oss en grogrund för liknande inriktning och spår i livet och att vi lekte, växte upp och umgicks med varandra faktiskt har haft betydelse för hur vi blev som vuxna. Vi kanske har mer gemensamt som vi behöver ta hand om än vi själva förstår. Jag hoppas verkligen – ja, fortfarande tre år senare – att vi hittar tillbaks till varandra och börjar träffas mer regelbundet igen. Jag saknar henne fortfarande!

 

 

Be Sociable, Share!

Kommentera