Äntligen

Efter sju månader har jag nu äntligen kommit ut i löparspåret igen! Underbart, även om regnet vräkte ner och jag var dyblöt efter bara några meter. Jag har haft problem med knäna och inte kunnat springa, men idag var det då äntligen dags igen. Mannen har tränat som en galning de senaste månaderna, sedan han slutade snusa för att vara mer tydlig. Han är en extrem person som inte har ordet lagom i sitt vokabulär. Han har snusat sedan högstadiet och inte ens varit i närheten av att sluta tidigare. Men så för några månader sedan när han var på tjänsteresa i Lettland, så tappade han bort sin snusdosa och bestämde sig därmed att sluta snusa. Han var olidlig de första dagarna, grinig, sur och tvär. Han sov inte och tyckte att om han inte sov så skulle minsann inte jag göra det heller. Efter ett tag släppte det lite, men istället tog träningsnarkomanin  över och han är helt galen! Tränar nästan varje dag och tjatar om det ena loppet efter det andra. Jag är inte sån. Jag är långt ifrån sån faktiskt. Jag joggar för att kunna äta…eller ja, jag gillar alltså att äta god mat och för att jag ska kunna äta mycket god mat, måste jag röra på mig för att inte bli stor som ett hus. Dessutom tycker jag att det är meditativt att springa. Det rensar tankar och hjärna på ett behagligt sätt som får mig att må bra och bli energifylld. Idag var ett nytt startskott och det kändes toppenbra. Hoppas nästa gång också gör det. Andra gången när man kommer igång med löpningen brukar vara tung, men jag hoppas att jag kan skjuta undan den känslan och fortsätta. Jag behöver verkligen det nu. Både som träning och meditation.

Be Sociable, Share!

Kommentera