Sommarprat del två

20130708-234329.jpgUnder andra halvåret av 2011 hade jag frikort i sjukvården. Jag gick på läkarbesök lika ofta som andra tankade bilen. Ena dagen var det knäna det var fel på, andra dagen var det armen, tredje gången var det magen, fjärde gången var det extrem huvudvärk, femte gången var det nog knäna igen och sjätte gången var det visst magen igen. Sjunde, åttonde och nionde gången minns jag inte vad det var för fel. Det konstiga tyckte jag då, var att ingen doktor – ja, tro inte att jag nöjde mig med en! – kunde förstå vad det var för fel på mig. Tills så en dag.

Jag var hos en av alla doktorer och gjorde nåt så otrevligt som rektoskopi. Japp, det är är lika otrevligt som det låter. Men just då kändes det som en bra idé. Jag hade ju nåt fel på magen och tarmarna och för att komma på vad det var för fel på mig, så var det rektoskopi som gällde. Men som vanligt, doktorn såg inga som helst fel på mig – i den delen av kroppen. När jag satt där framför honom och fick beskedet att det inte var fel på mig – åtminstone inte där han hade tittat – brast allt. Först hulkade jag tyst och lite diskret, det verkade ju fånigt att gråta för att doktorn INTE hittade nåt fel på mig, men sen kom tårarna i floder. Jag snyftade, snorade och kved. Doktorn tittade på mig, var tydligt obekväm med mitt beteende, men ändå snäll och förstående: ”Jag tror inte det är nåt fysiskt fel på dig, du behöver träffa en annan typ av läkare och någon att prata med. Jag ordnar en tid hos min kollega.”

Så började det. Jag fick en tid hos en doktor som var väldigt duktig på stressrelaterade sjukdomar och som lät mig göra ett antal tester som snabbt visade att jag var deprimerad och utbränd.

Bah – vilken klyscha! Jag? Utbränd och deprimerad? Nähä, det verkade ju fånigt. Det var ju förra året som jag hade haft mycket att göra, nu var det ju bra på jobbet och jag hade trappat ner på politiken och var ledig när jag skulle vara ledig. Eller?

Doktorn förklarade resultaten på testerna och tyckte att jag borde fundera på sjukskrivning ett tag. Jag behövde ta hand om mig själv. Ett tag. Ta hand om mig själv?

Sjukskrivning? Det här var precis innan jul-nyår 2011 och då skulle jag ju snart vara ledig, typ tre-fyra dagar åtminstone…Det skulle ju bli skönt och sen skulle jag vara utvilad och igång igen. Bara magen blev bra, värken i nacken försvann, spänningen i käken släppte, armarna fungerade när jag klev upp på morgnarna, fingrarna inte domnade bort titt som tätt…men det skulle ju ordna upp sig under juldagarna…

Yeah, right.

Doktorn, som är en klok doktor, insåg att det inte var någon idé att tvinga mig just då, utan bokade en ny tid med mig i januari och sjukskrev mig då. Heltid var inte att tänka på eftersom jag verkligen behövde jobba, tyckte jag, så vi kom överens om deltidssjukskrivning. Vi bestämde att jag skulle känna efter själv lite grann och berätta för honom med jämna mellanrum om hur mycket jag jobbade, 50 eller 75%. Samtidigt skulle jag träffa en psykolog regelbundet. Tänk. Allt det här för att jag hade ont i kroppen, magen och var sur och trött…

Ok, vi testar väl, tänkte jag. Men egentligen trodde jag hela tiden att det inte var så enkelt. Jag hade nog nån mystisk sjukdom som doktorerna missat. Kanske var det nåt oupptäckt och svårdiagnostiserat? Men eftersom ingen hittade det, fick jag väl göra det där andra för att åtminstone utesluta nån fånig depression och utbrändhet…

Jag gick hos psykologen, tyckte inte alls om henne först, men tänkte att det kanske ska vara så och fortsatte. Jag fick konstiga hemuppgifter, fåniga frågor och besvärande analyser. Som alla kom att leda till att jag förstod att de hade rätt. Jag var deprimerad och fullständigt slut.

Efter nån månad insåg jag att det räckte inte med att rita glada, ledsna eller likgiltiga gubbar i rutor om hur jag kände mig för stunden (vilket man för övrigt kan göra på Facebook nuförtiden – den nya tidens psykolog??), skriva små önskelistor om vad jag verkligen ville göra om jag haft tid och lust (?) eller bara åka till henne och prata om hur veckan varit. Det behövdes nåt mer. Något som min doktor nämnt redan vid vårt första möte. Medicin.20130708-234132.jpg

What!!! Puckopiller??? Jag??? Nä, nä, nä. Det var ju inte möjligt! Sånt håller ju bara depressiva, olyckliga, svaga och veka människor på med. Inte jag. Eller?

Det blev medicin i ett drygt år. Jag slutade med den i maj i år. För mig är det fortfarande obegripligt och märkligt. Jag kan liksom inte förlika mig med tanken att jag inte klarar av mitt liv själv. Jag behöver såväl läkare, psykolog och medicin för att förstå hur jag ska leva mitt liv.  Klent. Misslyckat. Svagt.

20130708-234145.jpg

Kanske. Men kalla det vad du vill. Jag har inte valt det. Jag trodde aldrig jag skulle hamna där. Jag hade ju koll. På allt. Hela tiden. Överallt. Jämt.

 

Det här var en del av mitt liv som präglat mitt framtida liv. På ett positivt sätt. Nu vet jag hur jag ska leva.

 

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här är andra delen av mitt sommarprat 2013.

Be Sociable, Share!

2 reaktion på “Sommarprat del två

  1. Härligt att du har kommit fram till hur du ska leva ditt liv. Det är inte många som gör det. Väl förunnat!

Kommentera