Att inse att man är okunnig är ett bra steg mot kunskap

En av alla fördelar med att blogga är att man får synpunkter och kommentarer från er läsare. Idag fick jag den längsta hittills – Tack, Gammel-Roffe! Jag har dock lite problem med att förstå WordPress och får inte riktigt till en lång text på ett bra sätt i kommentarsfältet, så jag tar mig friheten att svara i ett inlägg istället och alla ni som inte läst Gammel-Roffes kommentar – gör det nu.20140102-215232.jpg

Han skriver om skolans, som han väljer att kalla det, avveckling, införandet av mängdlära, avskaffandet av betygen och bl.a. att etableringen av friskolor bör stoppas.  Jag vet att du, Gammel-Roffe, bestämt är emot friskolor och minns att vi debatterat det i insändarform tidigare och förstår att inte du heller ändrat uppfattning efter alla dessa år. I det hänseendet tycker jag nämligen fortfarande att du är helt ute och cyklar. Däremot håller jag med om att det var fel att kommunalisera skolorna, men börjar nu inse att det inte är läge att lägga energi på att återgå till statligt styre – det finns så mycket annat att åtgärda som – självklart det viktigaste! – skulle ge snabbare resultat för landets elever. Men att förbjuda andra aktörer att driva skolor är helt fel väg att gå – det står jag fast vid.

20140102-214944.jpgGammel-Roffe säger: Lärarna måste återta klassrummen och få vara de som bestämmer. Disciplin och respekt måste återinföras. Tystnad på lektionerna så att alla får arbetsro.

Helle säger: JA, definitivt! Det är PRIO!

 

Gammel-Roffe säger: Inga huvudbonader inomhus och inga mobiltelefoner inom skolans område. Telefoner finns på skolexpeditionerna för nödvändiga samtal. Bestraffningar för dem som inte följer reglerna.

Helle säger: Vi har mycket större problem att handskas med än huvudbonader inomhus. Jag är själv allergisk mot det, mina barn vet precis hur illa jag tycker om det och har aldrig vågat ha det i min närhet. Det är dock inte själva huvudbonaden som är problemet i skolan, det är bristen på respekt till lärarna och skolans regler samt brist på uppfostran. Sitter papporna med keps på personalmötena på jobbet, i soffan på julafton, vid middagsbordet, kanske barnen inte kan förstå att det inte är lämpligt i klassrummet och tycker skolans förbud är fånigt. Och det är än en gång här min generation, den flumskolefostrade och kravlösa, har en stor, jättestor skuld i att det blivit så.
Mobiltelefoner ska inte förbjudas, däremot ska tydliga regler sättas för vad som gäller för dess användning. Mina två barn har gått/går på en friskola med tydliga regler som efterföljs av skolledning och elever gällande telefoner. Och ja, med bestraffning.

Gammel-Roffe säger: Lärarna måste få ett oförbehållsamt stöd för åtgärderna med hjälp av bland annat flera vuxna i skolan, till exempel pensionerade lärare.

Helle säger: JAAAA, vilket också är ett återkommande inslag i Nya Moderaternas politik.

Gammel-Roffe säger: Resurser måste sättas in så stt alla utlandsfödda elever lär sig multiplikationstabellerna och läsförståelse inom ett halvår efter att de börjat skolan. Det har på många håll visat sig helt möjligt om viljan finns.

Helle säger: varför göra skillnad på utlandsfödda och svenska elever?

Gammel-Roffe säger:                                                                                                          Resurser sätts in för att ge extrahjälp till presumtiva dyslexielever direkt i lågstadiet.                                                   Krav på att alla som går ut tredje klass skall kunna multiplikationstabellerna och ha vissa minimikav på läsförståelse.

Helle säger: JAAAA

Gammel-Roffe säger:                                                                                                      Etableringsstopp för nya friskolor och eventuellt utfasning av befintliga förutom de internatskolor som funnits länge och fyller ett behov av ”elitutbildning”.                            Ansvaret för skolorna återgår till staten som utan prut bidra med de resurser som kommer att behövas, framför allt för svaga elever.                                                             Det fria skolvalet försvinner. Alla elever skall kunna hänvisas närmaste skola och veta att man får bästa undervisning efter sina behov.

Helle säger: NEJ, NEJ och åter NEJ

Men ändå, tack Gammel-Roffe för kommentaren. Hoppas du och ni andra fortsätter läsa och kommentera. Det är lärorikt och, som sagt ”Att inse att man är okunnig är ett bra steg mot kunskap.”

Jag hade iallafall snyggast myskudde

20140101-184544.jpg

Sitter i förlig salong på Gotlandsbåten. Runt omkring iscensätts en studie i mänskligt beteende. Människor i flock, föräldraskap – såväl bra som uruselt och människor som inte åker båt för båtåkandets skull utan bara vill att plågan ska ta slut. Idag kan jag konstatera att nyårsdagen är kanske den sämst valda dagen att ta del av denna studie.

Men vi ska ju hem och bilen är med, så alternativen är inte många. Matilda föreslog att vi skulle ”uppfinna” Gotlandsbron och hade t.o.m ett förslag på betalningssystem och bokningsavgifter som skulle tas ut för att finansiera det hela. Det tillägget kom efter att Henke förklarat att det hittills inte funnits nån som velat betala bron som vi tyvärr inte skulle vara först med att ”uppfinna”.
Idén är klockren och jag tycker den känns väldigt 2014…Jag ska be Matilda ta upp det med infrastrukturministern. Kanske på Almedalen i sommar?

20140101-192746.jpg

 

Almedalen ja. Det kommer bli en laddad och spännande vecka i år. Jag ser fram emot den och förväntar mig ett supertal av Sveriges näste statsminister. En solig kväll i juli, i Sveriges näst vackraste stad.
Självklart hoppas jag att denne person är densamme som den nuvarande statsminister och att regeringen får fortsätta sitt hårda arbete med att förbättra Sverige. Vi ser idag hur mycket som blivit bättre under de senaste sju åren och vem vill väl förändra den utvecklingen?

 

En utveckling vill jag dock förändra, och de flesta andra verkar också vilja det om man ska lita på media. Och det är skolresultatens. Framför allt i de kommuner som inte förespråkar valfrihet och inte erbjuder olika skolalternativ. Jag blir olycklig över de så uttjatade Pisa-resultaten och jag tycker det är trist att debatten överhuvudtaget måste föras. Men vad hade ni förväntat er när den stackars flumskoleförstörda generationen plötsligt ska vara tonårsföräldrar och förebilder? Hur trodde man att dessa stackare skulle kunna hjälpa till med t.ex. rättstavningsläxor när de själva fick särskriva fritt, skriva med versaler, strunta i punkter och kommatecken. Bara för att de skulle ha det roligt och mysigt i skolan, inte känna press eller krav från lärare och föräldrar. Jag har skrivit det förr, men jag tycker det är bedrövligt att jag minns mer om myshörnan med kuddarna, den fina moroten jag ritade på mystimmen i 4an, än jag minns om hur vi lärde oss matte, historia eller rättstavning. Hade jag haft betyg, hade jag antagligen kämpat mer för att få bäst betyg och ett skriftligt bevis på min kunskap och mitt flit. Nu gled jag istället runt och tyckte jag var bäst och smartast för jag kunde ju babbla, hade många kompisar och var ganska omtyckt av lärarna ändå.
I Dagens Industri 30/12 gav Tony Fang, professor i företagsekonomi på Stockholms universitet, konkreta förbättringsförslag för svenska skolan och ja, betyg från åk 3 toppade listan. Och jag älskar rubriken på artikeln ”Skolan ska vara slitsam – inte rolig”. Självklart ska eleverna trivas i skolan, men det ska vara tydligt vad som är huvudsyftet med att vara där om dagarna.
Jag gillar också att han tar med vikten av att kommunikation mellan skola och elevernas familjer måste bli bättre. Såväl för inlärning som för att motarbeta mobbing.
Såna här åtgärder är ju lätta att genomföra! Man måste inte uppfinna hjulet igen och det kan inte krävas skolreformer varje gång resultaten går ner.
Vi måste ta de lätta stegen först, så de tyngre kommer mer naturligt därefter. Vi måste också våga erkänna att de usla skolresultaten till stor del är vårt, dvs. föräldrarnas fel. Eller rättare sagt, vi har helt enkelt inte kunnat vara bättre förebilder eftersom vi inte förstår varför skolan håller på att ställa krav och tjata om dåliga resultat. I skolan skulle det ju vara kul och mysigt och det viktigaste var ett snyggt fodral till myskudden.

Som du är idag, är du hela 2014

20131231-161108.jpgNyårsafton. Ett laddat ord och en laddad dag. Ett ord och en dag som betyder mycket för många. En av årets viktigaste dagar, roligaste, mest omtalade och mest ångestladdade.

Med risk för att låta bitter igen – men jag gillar inte nyårsaftnar.There, now I´ve said it.

 

Jag gillar inte hysterin inför, jag gillar inte känslan av tvång att hitta en fest, ett sällskap, en vän att fira med. Och det ska firas länge, massor med timmar och massor med pretentiösa maträtter och fina viner ska skakas fram. Det är näst intill olagligt att lämna en fest före tolvslaget och nåde den som vill säga nej till en nyårsfest utan att ha en riktigt, riktigt bra anledning.

Jag gillar fester, jag älskar att klä upp mig i fina kläder, njuter mycket av mat och dryck, tycker om att sitta runt middagsbordet och diskutera med vänner och bekanta och skulle kunna leva på champagne, så egentligen vet jag inte varför jag känner denna motvilja mot nyår. Det är nåt ödesdigert med det hela som skrämmer mig. Och stressar mig. 20131231-161243.jpg

 

Nyårsafton 2010/11 var vi i paradiset, dvs. Hawaii. Med tolv timmars tidsskillnad i kroppen hade vi inte lyckats hålla oss vakna längre än till 21 någon kväll och plötsligt skulle vi absolut, självklart, fanns inget att diskutera, vara vakna i tre timmar till. Det gick sådär för Matilda…och vi andra höll oss åtminstone till hotellrummet, men somnade gott utan tolvslag. Och – hör och häpna – det kom ett nytt år ändå!

 

När jag var liten skrämde mina syskon och föräldrar alltid upp mig med att: ”du vet väl att som man är på nyårsafton kommer man vara hela det efterföljande året. Så om du är sådär sur kommer du vara sur i ett år.”

Nu är jag faktiskt inte sur, det ska bli gott med svärfars goda mat och jaja, det ska bli kul att se om Henke kommer att lyckas sabrera bubblet som han tjatat om den senaste månaden. Förresten! Vad är det är för boom i år – sabrering? Alla pratar ju om det överallt. I morse vaknade jag av ett återkommande klingande ljud, slår upp ögonen och möts av sabrering på Youtube…Henke försöker in i det sista förstå hur han ska göra om ett par timmar.

Nej, jag är inte sur på nåt sätt, försöker bara analysera varför jag har denna märkliga känsla inför denna årets sista och mest uttjatade dag. Lyckas sådär och struntar i det nu. Nu är det nämligen dags att piffa håret, putsa skorna och ta fram glitterögonskuggan, för nu är det nyårsafton 2013.

Gott Nytt År, må nästa år vara ett härligt år för oss alla. Och oroa er inte, somnar ni innan tolvslaget kommer det ändå vara 2014 när du vaknar.

 

Och du, snälla, bespara mig kommentarerna om att om jag är bitter idag, kommer jag vara det hela 2014…

 

 

Vad komma skall

Två dagar kvar på året som jag inte minns. Eller vill minnas? Jag vet inte. Hursomhelst spelar det väl egentligen ingen roll. När man har levat så många år spelar det väl ingen roll om man inte minns alla.

Jag vet däremot att jag kommer minnas nästa år. 2014 kommer säkerligen vara ett år som många av oss kommer att minnas. Min son kommer att minnas det som sitt studentår. Min dotter som det året hon fyllde femton. Sverige kommer minnas det som supervalåret.

Till skillnad från bitterheten mot 2013 ser jag med glädje fram emot 2014. Det ska bli jätteroligt att vara en stolt studentmamma och ordna studentmottagning för Aksel. Det ska bli spännande att se min lilla dotter fylla femton och börja nian. Det ska bli intressant att ta del av utvecklingen av företaget jag arbetar på. Och det ska bli spännande att vara en del av supervalåret.

20131229-205750.jpg

Supervalår. Känn på den. För alla oss med minsta politiska intresse, eller faktiskt bara intresse av vad som pågår runtomkring vår egen lilla hemmavärld, ligger ett viktigt år framför oss. Man måste inte vara politiskt insatt, man måste inte ha bestämt sig för vilket parti som ska få ens röst, man måste inte veta vem man vill ska vara statsminister de kommande fyra åren, men man måste visa intresse. Man måste sätta sig in i de val man har att göra. Man måste ta ställning. De nyfikna måste vinna över de nöjda (enl. Viggo Cavlings naturlagar).

Det är inte okej att säga: ”jag bryr mig inte”, ”jag förstår inte politik”, ”politiker bara ljuger”, ”EU rör inte mig”, ”Vadå EU-val?”, ”jag tänker inte rösta för det spelar ingen roll”. Inte för någon är det okej att säga sånt, inte på något sätt. Så nöjd kan man bara inte vara. Och är man så nöjd ska man för all framtid hålla tyst, aldrig klaga eller yttra någon kritik mot samhället eller de beslut som fattas. Alla röstberättigade i Sverige har en röst att använda och det bör ses som en skyldighet att göra det. Ingenting man slarvar bort av ren slöhet eller nöjdhet.

20131229-205727.jpg

Veeeeem kan ha sparkat ner skyltarna? Inte nån anhängare av den röda skylten väl???

Valåret 2010 är ett år jag minns. Det var ett tufft år, men också väldigt roligt och lärorikt. Kanske var det lite väl roligt, så roligt att jag inte märkte hur tufft det var när jag var mitt i det. Nu kommer jag vara fyra år klokare (?) och vara med i valrörelsen på ett mer lagom sätt. Lagom är bra, det har jag lärt mig under de senaste åren. Faktiskt.

Så med all erfarenhet och ny kunskap går jag ett spännande nytt år till mötes och ser fram emot ett 2014 med massor av politik. Lugn nu alla som inte tycker att jag ska hålla på med det och är rädda för att jag tar på mig för mycket igen – jag har koll! Tycker bara det är så himla kul med val!

Ett år i högen av levda år

2013. Tjugohundratretton. Ett år som snart också är förbi. Ett år i högen av alla levda år. Vad kan sägas om 2013? Vad ska stå överst i min årskrönika?

20131228-213033.jpg

Jag vet inte. Men jag kan få hjälp med det. Facebook kan berätta för mig vad jag har gjort under året. Tack, Facebook, vad skulle jag göra utan dig?

Jag klickar på ”Visa en tillbakablick på ditt år 2013″. Det första som kommer upp är en bild på min man när han äter frukost på Fotografiska i Stockholm i januari 2013. Det andra är en förskräcklig bild som min bror lagt upp på mig när jag var typ 14 och blev attackerad av PacMan-gubbar…Oklart om dessa två händelser är något jag skulle ta upp i en årskrönika.

20131228-215438.jpg

Nästa inlägg däremot, dvs. som Facebook tycker är värt att uppmärksamma, är vårt underbara återbesök på Hawaii i februari. Och det har definitivt en plats i mitt 2013.

Sedan följer oklara händelser som jag valt att dela med mig av på Facebook och jag förstår ju självklart hur de valts ut för att få vara med i en tillbakablick på mitt år. Det handlar oftast inte om hur viktiga de varit för mig, men hur mycket ni gillat dem. Ja, det kan ju också vara ett sätt att göra en årskrönika och faktiskt inte helt ointressant.

20131228-215627.jpg

 

Jag förstår ju absolut att Hawaii-bilderna (och även den katastrofala filmsnutten när jag försöker surfa) är med och bilden på min man i TV-rutan en av gångerna som han fick berätta om kryssningsrekordåret 2013 fick ju också många likes.

 

20131228-215427.jpg

Att den härligt somriga bilden på Nya Moderaternas partisekreterare Kent Persson tillsammans med oppositionsrådet Olov Holst och ordföranden Mats Weibull, Nya Moderaterna i Sigtuna, på plats i Almedalen är med, kan ju få symbolisera den lyckade Almedalsveckan 2013 som jag tillbringade bl.a. med dessa kloka män.

De ljuvliga bilderna från Furillen, raden av firanden i familjen och självklart de stämningsfulla bilderna från mina promenader i Rosersbergsparken är också ganska självklara inslag i mitt år 2013. Men är detta det som ska kallas höjdpunkterna under ett helt år? Ju mer jag tänker på det, desto mindre gillar jag året 2013. Jag ogillar det inte direkt, men det verkar verkligen inte ha haft något speciellt att komma med.

Oj, jag låter bitter! Det är inte min mening, absolut inte. Jag vill bara hitta ”det” med år 2013.

Jag vill hitta det där extra som jag kan tänka tillbaka på om en massa år och säga ”ja, det var 2013 som det hände, det vet jag alldeles säkert.”

Jag hittar det inte.

 

 

 

Sommarprat del tio – sista delen

20130831-112656.jpgVad jobbar du med? Vad gör han? Vad sysslar hon med? Vad har du gjort tidigare? Vad ska du bli när du blir stor? Vad gör dina barn?

Hur ofta hör man dessa frågor? Hur ofta ställer man dem själv? Är hela tillvaron byggd på arbete och vad människor väljer att syssla med?

Ja.

Och det vore väl konstigt annars. Det är ju människors sysselsättning som utvecklar samhället. Förstås. Alla jobb är viktiga och nödvändiga. Inget jobb är viktigare än ett annat. Inget jobb är mer rätt och inget jobb kan vara fel. Jag tycker om att veta vad folk gör, vad de arbetar med, vad de pluggar till eller vad de har gjort i livet. Jag tycker också om att scrolla runt på jobb-sajter för att se vad det finns för arbeten på marknaden. Och hur spännande är det inte att följa sina egna barns utveckling och planering för vad de ska göra med sina liv.

Även om man ibland arbetar som ett nödvändigt ont, så är det fantastiskt att arbeta. Vissa dagar kan man visserligen ha mer jobbångest än andra och det känns tungt att släpa sig iväg till jobbet. Men glädjen och styrkan som ett jobb ger är ovärderlig. Att vara ofrivilligt arbetslös är fruktansvärt och det är hemskt att vi måste brottas med en hög arbetslöshet i ett så modernt och utvecklat samhälle. Tack och lov ser man en ändring i positiv riktning och om vi alla röstar rätt i nästa års viktiga val så kan Sverige fortsätta i rätt riktning och skapa arbeten för alla.

Jag är så innerligt glad över mitt arbete. Jag trivs, jag har trevliga arbetskamrater och en bra chef, jag har nära till jobbet, en bra lön och fin bil. Mina arbetsuppgifter är nästan alltid stimulerande och jag möter utmaningar dagligen. Förr, på tidigare jobb, kände jag ofta den alltför ofta omtalade söndagsångesten, men den infinner sig väldigt sällan nuförtiden. Jag är helt enkelt nöjd med jobbet.

Efter en sådan här underbart skön svensk sommar med lång vila och ledighet är jag helt redo för en höst med mycket jobb och spännande möten. Och det känns helt rätt att avsluta ett sommarprat så här en söndag, den 1 september, när hösten försiktigt anfallit Sverige med fallande löv och kallare luft. Jag kommer fortsätta blogga, men nu funkar inte ett sommarprat längre.20130901-204720.jpg

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Tack för att du läst och hittat hit. Här slutar mitt sommarprat 2013.

 

 

Näst sista delen

Hösten är på ingång. Rutinerna smyger sig tillbaka och väckarklockan har fått börja jobba20130811-105549.jpg igen. Trafiken tätnar på morgnarna och trafikradiopratarna har mer att säga nu än för fyra veckor sedan. Skolorna har inte börjat sin verksamhet än, mina barn har lite drygt en vecka kvar på sommarlovet så rutinerna är inte på plats fullt ut. Men snart. Snart är hjulet igång igen och då gäller det att inte stanna.

Min höst inleds med en fullspäckad september. Inte en helg är blank i kalendern, så helgerna i augusti får jag försöka vara dubbelt ledig och lat. Det går riktigt bra och jag är laddad för ett spännande år. Ett valår dessutom. Om 399 dagar ska vi bestämma vem som fortsättningsvis ska leda Sverige.

Apropå det – nu kommer jag tillbaka till Anton Abeles sommarprat – vad gör politiker för fel? Varför är inte fler människor intresserade av att vara med och påverka sin omgivning? Och varför är det så som Anton beskriver, att arbetsmiljön som riksdagsledamot inte känns överkomlig eller stimulerande och att mycket av det politikerna gör inte leder nånstans utan är bara ett sätt för de enskilda ledamöterna att lyfta sina hjärtefrågor. Anton nämner att våra 349 riksdagsledamöter lägger ca 3000 motioner varje år varav 99,5% avslås. Allt det arbete som de enskilda ledamöterna lägger ner för ingenting – varför måste det vara så politiken ska föras? Skulle ett företag drivas på samma sätt som riksdagen eller  kommunfullmäktige, ja, då skulle det företaget inte vara långlivat.

20130811-103322.jpg

Det här har jag funderat på länge och stundvis intensivt, vilket ni som följt min blogg redan innan sommarpratet känner till. Jag är ju inte bara tvåbarnsmamma och butikschef, jag är fritidspolitiker också. Och när jag sitter på möten med kommun-fullmäktige, vår moderata fullmäktigegrupp eller i andra sammanhang, funderar jag ofta över vad vi egentligen håller på med. All denna tid som läggs ner på formalia, debatter för döva öron och blickar som säger: ”prata på du, jag har ändå redan bestämt mig”, varför? Varför ändrar vi inte på arbetssättet så fler normala människor mitt i livet har tid, möjlighet och viljan att vara med och påverka? Ibland säger någon att: ”det är så svårt att göra det på ett annat sätt, demokrati ställer krav och vi måste följa formalian”. Nej, det håller inte! Samhället utvecklas och det är dags att vi gör nåt drastiskt för att få fler människor att vilja vara med och påverka. Jag blir så ledsen när en sån person som Anton Abele väljer att lämna riksdagen bl.a. för att han tycker det är ett förlegat sätt att arbeta och jag blir ledsen när personer i min omgivning som har en massa kloka idéer bara fnyser när jag säger att de ska engagera sig i politiken.

Härom dagen hamnade jag, via Twitter, på det här alldeles lysande inlägget ang. moderaten i Södertälje som jag för övrigt tycker borde göra nåt annat än att vara en framträdande moderat. Hans åsikter hör inte hemma i vårt parti. Jag väljer att strunta i hans urkorkade uttalande och istället skratta gott åt Den sjätte mannens beskrivning av kommunfullmäktige. Den är helt fenomenal!

Nej, nu ska jag mobilisera lite krafter inför höstens hårda arbete med att bl.a. försöka förändra det politiska klimatet.

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var den näst sista delen av mitt sommarprat. Sen är det höst.

Sommar del åtta

”Det var det starkaste ögonblicket i mitt liv.” ”Jag kunde inte förstå att jag fick uppleva det.” ”Om jag bara hade vetat då vad jag vet idag.” ”I den stunden förändrades mitt liv.” osv osv.

Sätt ihop ett antal spännande klyschor och du har ett sommarprogram i P1. Men du behöver antingen vara en avdankad idrottsperson, politiker, artist, framstående entreprenör, journalist, författare eller skådespelare för att få vara med. Det är inget fel eller konstigt med det. Hur skulle det se ut om vem som helst fick ställa upp i public service-radion och prata på om vad som helst i en timme?

Ja, hur skulle det se ut? Eller ja, det förstås, låta. Jag lyssnar ju själv i första hand på de sommarpratare som jag känner till och därefter de som jag aldrig hört talas om. Men tänk dig. Tänk att få lyssna på helt okända personer som berättar om valfritt ämne. Jag tror faktiskt klyschorna skulle vara färre då.

20130803-213616.jpg

Idag började jag dagen, som tydligen var årets varmaste, med att gå en alldeles underbar promenad till Runsa i Upplands Väsby. Jag lyssnade bl.a. på Özz Nüjens sommarprat. Det var överfyllt av klyschor. Han erkände det själv också, men jag undrar om han verkligen är medveten om hur många han lyckades få med och hur konstruerat hans program stundvis kändes. Trots det, hade han flera kloka saker att säga och ett par av hans fyndiga rim om partiet som man inte kan nämna och andra arga, unga män, var bra och träffande.

Dessa arga, unga män och andra hatiska och missnöjda personer har präglat flera av årets sommarprogram. Trist. Trist att hatet och ilskan ska stå i centrum för vad människor, som  får prata helt fritt i radio i en timme, väljer att prata om. Varför är det så? Varifrån kommer missnöjet och varför nu?

20130803-213532.jpgI dagarna har Pride-festivalen ägt rum i Stockholm. En festival som fullkomligt ockuperat hela Stockholm, all press och media, alla sociala medier och alla verkar vara där. Helt fantastiskt! Och festivalen fullkomligt ångar av glädje, kärlek och fest! Men bakom fasaden finns mängder av människor som upplevt skam, hat och ständig rädsla för andras åsikter. Vad är det med folk? Finns det inget annat att lägga sin energi på än att tycka andra människor är konstiga, har fel, beter sig fel, att en hudfärg är bättre än en annan eller att kärleken är könsbestämd?

Apropå kön. Özz gillar ordet ”hen”. Jag gör det inte och han tycker att ”har man problem med ordet hen, har man större problem än så”. Kanske. Men att använda ordet för att ”avköna” människor, som Özz verkar tycka att man ska göra, är för mig helt obegripligt. Samhället har viktigare och större problem att handskas med än att sudda ut könsindelningen. Att vissa växer upp och väljer att älska och leva med en av samma kön är en helt annan fråga och jag skulle bli mycket förvånad om någon verkligen påverkats av att kallas han eller hon. Man är det kön man föds till, vad man gör av det sen påverkas inte av tre bokstäver.

Jag är en hon och heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var mitt åttonde sommarprat. Med eller utan klyschor.

En sjunde del

20130728-212535.jpgDasset är stängt. Stugan har gått i ide. Rosévinssuget har gått över. Solen har gått i moln. Semestern är slut.

Och det är helt okej. Naglarna är starka och jämnlånga, lederna mår bra, huden är solbränd, håret är solblekt och saltvattenrisigt, magen är uppsvälld av vitt bröd och bullar till frukost, hela familjen är återförenad i Rosersberg och jag är utvilad och redo för hösten.

Njaaaa, höst förresten? Det gör inget om kvällarna är ljusa och ljumma, helgerna soliga och varma och sommarkänslan håller i sig ett par månader till. Men det jag vill ha sagt är att jag är redo för att börja jobba igen. Och ännu mer redo blev jag idag när jag städade trädgården och tvättade sommarens tvätt ackompanjerad av två galet inspirerande sommarprat, Anton Abele och Niklas Zennström.

Vilka killar! På olika sätt, men båda med bestämda mål och starka viljor. Såna människor inspirerar mig och ger mig ännu mer styrka än alla lediga dagar och lata stunder på stranden någonsin kan göra. Men är det verkligen jag som behöver bli så fanatiskt inspirerad av såna personer? Jo, kanske, men jag är också helt övertygad om att det är många fler som behöver få denna boost av inspiration som jag får av att lyssna på engagerade, kloka och viljestarka personer. Personer som får det att låta som om ingenting är omöjligt bara man vill tillräckligt mycket. Personer som kommer från ingenstans och förändrar världen och sin omgivning om inte för all framtid, så för en viss tid eller ett visst ändamål. Personer som visar att man kan och måste ta för sig och inte sitta och vänta på sin tur.

20130728-214506.jpg

Jag önskar att många unga, många arbetslösa, många som hamnat i det som i modern svenska kallas för utanförskap, många som känner att de inte fått sin chans och sitter hemma och väntar på att någon annan ska komma och knacka på och lämna över ett jobb eller en utbildning för att de själva inte klarar av att ta tag i det, jag hoppas att de verkligen lyssnar på människor som Anton och Niklas.

Tyvärr är det alldeles för många människor som verkligen skulle behöva denna inspiration och energiboost som inte har något intresse av lyssna på andra som lyckats. De vill inte höra om andras framgångar. De verkar inte tycka att det är intressant att höra hur andra lyckas och når sina mål eller genomför saker som de brinner för. Och det gör mig upprörd. Hur ska vi någonsin kunna nå dessa? Hur ska vi göra för att få fler unga att vilja utbilda sig till ingenjörer för att så småningom bli framstående entreprenörer som Niklas Zennström föreslår? Hur ska vi få fler människor som Anton Abele att hitta viljan att driva sina hjärtefrågor så starkt att den politiska arenan samtidigt kan förändras till något hanterbart som lockar istället för avskräcker?

Det här är bara ett par av de frågor som jag så gärna skulle vilja ha svar på. Jag har idéer för myrstegen, men vill så mycket mer. Var är ni andra som också vill och brinner för er sak?

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var den sjunde delen av mitt sommarprat 2013.  Stort tack för att du läser. Och du, om du inte redan har gjort det, lyssna också på Anton och Niklas (om jag gjort rätt finns det länkar till höger på sidan). Jag kommer återkomma till dem.

Sjätte delen

”Jag minns hur jag brukade leka med Barbie och min kompis alltid… Jag minns när min mamma alltid ropade…Jag kommer speciellt ihåg när…”

Det var värst vad alla minns och kommer ihåg. Särskilt alla de som får ha ett sommarprogram i P1. De har ett alldeles fantastiskt minne. Varje ord i samtalet från första gången de träffade sin blivande, varje detalj från just den där dagen när de fick sitt första jobb, varje ögonblick från deras liv kan de måla upp med beskrivande ord och härlig inlevelse.

Jag försöker också komma ihåg vad jag varit med om och vill gärna berätta. Men jag tycker inte att jag minns något. Jag vill så gärna minnas och jag vill kunna beskriva det lika målande och inlevelsefullt som de som får minnas fritt i radio varje sommardag.

Till exempel skulle jag vilja minnas detaljer från min första skoldag. Hur det kändes i magen när jag satt där i klassrummet på Sätunaskolan i Märsta i min blåa klänning med volang och lyssnade på fröken Pia. Jag skulle också vilja minnas detaljerna från alla otaliga släktfester som min mamma och pappa bjöd på hemma i huset på Aspvägen under min uppväxt. Lite extra mycket skulle jag vilja minnas hur jag satt och tittade ut genom fönstret och väntade på att den första gästen skulle dyka upp. Vi hade fest varje födelsedag, dvs. fem gånger om året, vi bjöd hem gäster på påskafton och hade självklart fullt hus på julen.

20130719-100457.jpg

Jularna ja. Dem skulle jag vilja minnas. Jag skulle vilja minnas hur mamma kokade den underbara kalvsyltan och skar ingredienserna till ”rosoljen” som rödbetssallad heter på estniska. Tänk också om jag kunde minnas känslan i hela kroppen dagen innan julafton när mamma städade och fixade, pappa tog in granen och jag satt mitt i det organiserade kaoset och tittade på de dansande grisarna i Beatrix Potter sagovärld.  Sen skulle jag vilja minnas hur jag vaknade tidigt på julaftonsmorgon, smög ut till farstun och letade efter klappen som tomten smugit in i mina stövlar på natten. Det skulle också vara härligt att minnas hur jag och pappa la oss i soffan framför TVn för att se första avsnittet av Jullovsmorgon. Och hade vi riktig tur visades ett avsnitt av teckande Scooby Doo. Det älskade vi båda två, pappa och jag.

Pappa förresten. Honom minns jag. Jag minns honom ofta och jättemycket. Världens finaste pappa.

Ingen glömmer min pappa Einar. Han var en omtyckt person. Snäll, bestämd, generös och lugn. Han var en uppfinningsrik man som kunde fixa allt och hjälpte alla med allt. Jag kan inte minnas någon gång som han blev uppjagad eller grinig. Han kunde vara arg – tror jag – kan i och för sig inte minnas det, men jag antar att han var arg någon gång…Men han var inte arg när jag tjuvtittade på läskiga filmer genom det frostade glaset på vardagsrumsdörren. Han var inte heller arg när jag kräktes på ryamattan i vardagsrummet, vilket jag gjorde varje gång jag blev magsjuk och sprang till mammas och pappas sovrum istället för att springa till toaletten som låg precis bredvid mitt rum.

Pappa var inte arg när jag hade haft en föräldrafri fest och någon pappskalle hade glömt stänga locket på frysboxen och allt innehåll smälte innan någon upptäckte det – eller var det kanske den gången som han var lite arg…?

Han var inte det minsta arg när jag i första ring kom hem efter en fest där jag försökt sätta rekord i rödvinsintag. Inte arg. Men bestämd.

Mina kompisar tyckte mycket om min pappa, hans vänner älskade honom och jag älskar  honom fortfarande. Jag älskar honom och alla minnen jag har från honom och min fina uppväxt. Jag är vansinnigt ledsen över att mina barn inte fick uppleva den bästa morfarn man kan tänka sig, men jag är innerligt glad över att han fick vara med på mitt bröllop bara sju månader innan han dog i mars 1997. Han höll det finaste tal en brud kan tänka sig och precis som vanligt tyckte alla andra också om det.

20130717-090125.jpgJag minns verkligen min fina pappa. Honom kommer jag aldrig glömma, även om jag inte minns så mycket annat.

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Tack för att du tar dig tid att läsa sjätte delen av mitt sommarprat 2013.