Gott nytt valår!

Nyårsafton. 8 minusgrader, lätt snöfall och nästan sol. Härligt!

Nyårsafton är verkligen en speciell dag. Jag blir alltid lite vemodig och stressad. Vemodig för att något försvinner och för att jag fylls av tankar och minnen. Minnen från i år och minnen från barndom, ungdom, uppväxt och familj. Stressad för att ett år redan gått och för att jag inte hann allt jag borde ha hunnit med. Stressad för att alla år går så fort.

I år kom nyårsafton extremt fort, faktiskt ännu fortare än julafton. Det var inte förrän igår jag verkligen insåg att det var dags. Men nu känns det bra och jag ser fram emot kvällen som vi ska tillbringa hos våra goda vänner som alltid ordnar trevliga middagar och bjuder på väldigt god mat.champ09

Vi har fått uppdraget att köpa fördrinksbubblet och för att det skulle vara lagom kallt när vi kommer dit ställde jag för ett par timmar sedan ut korgen med flaskorna på balkongen. Se så gott det ser ut! 

 

Hoppas nu att ni allihopa får en trevlig kväll i goda vänners sällskap eller i lugn och ro med det ni själva tycker om att göra. Ladda för ett händelserikt och spännande år och glöm inte att det är valår!

 

GOTT NYTT 2010!

Jul utan kontroll

God fortsättning allihopa! Hoppas att ni alla haft en lugn, mättande och glad jul.

 Min jul blev perfekt. Snön ligger tjock, vit och gnistrande överallt, termometern visar minusgrader och solen har tittat fram då och då under de lediga dagarna.

Vi har en alldeles egen julafton då vi bara är vår familj och är hemma hela dagen. Inga diskussioner om var vi ska fira, vilka vi vill fira med, vem som gör köttbullarna eller vem som ska vara tomte. Vi vill njuta av ledigheten och av att vara fDSC01168amilj.

Det enda vi gör utanför huset och tomtgränsen på julafton är att besöka min pappas och min svågers gravar vid  Husby Ärlinghundra kyrka i Märsta.

 I år var det väldigt, väldigt vackert och julefriden riktigt kändes på kyrkogården.

DSC01161

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På juldagen träffar vi min släkt och äter mängder av både svensk och estnisk julmat. Det är en tradition som hållit i sig så länge jag kan minnas. Henkes släkt träffar vi antingen precis innan eller efter jul.

De senaste 5-6 åren har jag haft jobb som gjort att jag jobbar i 290 (mot vanliga 190…) innan jul och Henke har det precis tvärtom. Han går ner i varv i början på december och tar därför hand om alla julförberedelser.

Nåja, nu kanske det inte bara är p.g.a. våra jobb…jag har aldrig gjort köttbullar, kokat skinka eller haft tålamod att bygga pepparkakshus. Men tidigare hade jag åtminstone tid att handla och såg till att hela släkten fick julklappar.

Jag hade järnkoll på vad alla skulle få och vad vi borde köpa till barnen. Jag hade t.o.m. svårt att acceptera att jag inte fick ha synpunkter på vad Henke skulle köpa till mig… Jag styrde över varenda klapp som vi gav och blev döstressad varje julaftonsmorgon när jag insåg att det inte var riktigt rättvist fördelat bland släktens barn eller om jag glömt klappen till moster.

I år hade jag ingen koll på nånting.

För något år sedan bestämde jag mig för att sluta kontrollera julklappsflödet till Henkes sida av släkten. Det kunde ju omöjligt vara mitt ansvar. Kanske var det dags att han tog tag i det själv? Nu kommer säkert någon av er tycka att jag är spydig mot honom, men ack så fel. Det var ju jag som gjorde ett misstag och inte lät honom sköta det. Jag hade redan tidigt under hösten planer på klappar till halva Gotland och gav inte Henke nån chans att ens börja tänka på vad som skulle passa hans syster just det året. Men sen nåt år, minns inte riktigt när, antagligen när jag jobbade på NK och inte hann tänka på nåt annat än rätt varor på hyllan under julruschen, insåg jag hur fånigt det var med mitt kontrollbehov över julen. Henke fick ta hand om ”sin sida” och jag kontrollerade nu enbart våra barn, barnens kusiner, min syster och mamma och några till som jag inte kunde låta bli att ge en liten klapp.

I år har kontrollbehovet helt tappat greppet.DSC01176

I början av december var Henke i USA och passade då på att shoppa julklappar till barnen. Det kändes urjobbigt. Jag visste inte vad han skulle komma hem med och skulle ju inte ha någon möjlighet att byta något om jag inte skulle tycka det var ok! Det visade sig dock vara bra saker och barnen blev mycket nöjda – och jag med :-)

Men så bara någon dag före jul insåg jag att jag själv inte köpt en enda klapp till någon och fick nästan panik! Mamma hade visserligen fått sin julstädning och Henkes klapp var beställd på nätet. Men det kan väl inte vara allt! Jag som brukar ha önskelistor i plånboken och slå in paket på kvällarna flera veckor inför jul, kan väl inte vara helt utan julshopping med tunga kassar, svetten rinnande, paniken i blicken och psykbryten i köerna?

På nåt sätt löste det sig till slut och jag tror att de flesta blev nöjda, även om jag fortfarande undrar hur det gick till och om jag kanske inte glömde någon eller något ändå?

För evigt sjuk eller på väg tillbaks?

Jag hade tänkt låta bli att ge mig in i debatten om sjukförsäkringen. Men nu går det inte längre.

Dagens ledare i DN väckte mitt engagemang och jag måste kommentera.

Tyvärr såg jag inte debatten på Agenda i helgen, men jag kan tänka mig hur Mona kritiserade regeringen och mörkade sossarnas misslyckande under de tidigare mandatperioderna. Misslyckandet med att minska såväl antalet sjukskrivna som antalet förtidspensionärer samt misslyckandet med att få ut tidigare sjukskrivna i arbetslivet.

Under en lång tid har Sverige dominerats av en enorm mängd sjukskrivna och ett passivt bidragssystem. Istället för att få stöd, vård och rehabilitering när vi är sjuka har vi alltför lätt lämpats över i bidragsfällan och vägen därifrån har varit en kamp på flera sätt. Tyvärr har jag också fått uppleva att vissa tycker det är bekvämt att stanna där och låta systemet försörja en. Jag har exempel i min egen omgivning och skräms av hur personer i min egen ålder, och dessvärre också många yngre, vet hur de ska använda systemet för att utnyttja bidragen. Det är skrämmande och upprörande.

Med detta vill jag inte på något sätt dra alla sjukskrivna över en kam, utan vill bara understyrka vikten av att få bukt på problemet med den enorma mängd sjukskrivningar som vi under lång tid har haft i Sverige. Jag vill starkt betona det som sossarna vill mörka, dvs. att man misslyckats med att minska sjukskrivningar och istället få ut människor i arbetslivet.

Alla mår bra av att känna sig behövda och ibland kan man behöva en liten putt på vägen.

Under den förra mandatperioden var svenskarna det mest sjukskrivna folket i världen med över 200 000 sjukskrivna och 555 000 förtidspensionärer. Hur kan det vara så i ett av de annars mest välmående länderna i världen?

Nej, för mig är det solklart att regeringens syfte med sjukförsäkringsreformen i grund och botten är ett sätt att få ut människor i arbetslivet, att ge dem en andra chans och få med dem i matchen igen. Självklart ska inte alla ”tvingas i arbete”, som man gillar att kalla det i media, men många fler än tidigare behöver få hjälp och stöd att nå vägen tillbaka.

Sedan förra valet har både antalet sjukskrivna och förtidspensionärer minskat. Det måste vara ett steg i rätt riktning. En av principerna som ligger till grund för reformen är extra viktig i mina ögon – ”att människor som är friska och har arbetsförmåga ska ges möjligheten till ett arbete på deras egna villkor. Människor som är sjuka ska erbjudas vård och om möjligt rehabilitering för att kunna återgå till arbete.”

Hur kan det vara fel? Var är alternativen?


Lägger in en text från Expressen härom dagen. Att Expressen kunde skriva så klokt!

“Vi har använt sjukskrivningar som ett sätt att lösa andra problem än ohälsa, framför allt sysselsättningsproblem. Norrlands inland, exempelvis, har traditionellt försörjts genom sjukförsäkringen. Det nya är att staten inte längre accepterar detta, säger Bertil Thorslund, analytiker på Försäkringskassan.

Effekten har varit dramatisk. När Göran Persson avgick som statsminister för tre år sedan hade Sverige högst sjukfrånvaro i hela EU. Tre år senare har antalet långtidssjukskrivna halverats från drygt 200,000 till runt 100,000 och kostnaderna sjunkit med över 40 procent.

Sverige har gått från att vara Europas sjukaste land – fast vi objektivt sett är ett av världens friskaste – till att närma oss EU-snittet. Det är en imponerande bedrift. Jag skulle vilja påstå att det är regeringens viktigaste insats hittills…”

Knäskrälle!

Idag vaknade jag med ett knä lika stort som en handboll. Det värkte, pulserade och jag trodde att huden skulle sprängas.

När jag lade mig igår tog jag en Barbapapa under knät eftersom det är omöjligt att ha knät rakt eller böjt, men Barba-höjden är perfekt. Jag tror att det var därför jag sov som en stock och inte rörde mig ur fläcken under hela natten. Tog nytt rekord i snooze och vaknade tre minuter efter barnens väckningstid.

Jag hade ju känt under snoozningen att det inte stod rätt till i knät och tror att jag undermedvetet tänkte att det är bäst att låta bli att vakna, så slipper jag känna eländet igen. När jag till slut insåg att jag måste upp och såg och kände knät fick jag nästan panik. Det var helt omöjligt att böja och en alien växte under huden på ovansidan av knät.

Att kliva in i bilen var en plåga och mitt sätt att trampa på kopplingen var nog egentligen trafikfarligt. Lyckades på nåt sätt ändå komma till jobbet och fick en tid hos min doktor på förmiddagen.

Han plågade mig återigen en stund och sög ur en grotesk mängd vätska. Det är helt galet. Var kommer all vätska ifrån? Hur är det möjligt att kroppen producerar den mängden i en så begränsad plats under huden? Och framför allt – varför???

Igår kväll på kommunstyrelsemötet fick jag tipset av en politikerkollega att ta tag i problemet med hjälp av sjukgymnastik. Jag är lite skeptisk, men inser att det är dags att testa allt och bad idag om en remiss som jag också fick direkt.

Besökte därför Sigtuna Sjukgymnastik för att lämna in remissen och fick en återbudstid imorgon kl. 09.00. Perfekt.

Men när jag kom in i huset möttes jag av ett av mina stora problem här i livet – ska man göra som man blir tillsagd av doktorn eller kan man kanske klara av allt som vanligt ändå?

Doktor Tiselius hade nämligen sagt att jag skulle undvika trappor och ta hissen när det fanns en. Han hade också sagt att jag helst skulle sitta en vecka i fåtöljen hemma och avlasta benet. Känns inte riktigt som det passar mig just nu. Dessutom blir jag galet irriterad på folk som väljer rulltrappor eller hiss när det finns vanliga trappor och jag ser trappor som nyttig vardagsmotion. Att då mötas av en trappa och en sån där handikapphiss som man får hålla knappen intryckt för att åka hela vägen ger mig problem. Jag KAN ju gå i trappan, hissen är ju till för de personer som VERKLIGEN behöver den…hursomhelst, jag tittade en stund på hissen och hörde doktorns ord i huvudet. Ok, hiss – jag ger mig. Jag kände mig helfånig hela vägen – typ tre meter…

crutch

Väl uppe möttes jag av en mycket trevlig sjukgymnast som tog emot mig på ett trevligt sätt. Hon undrade hur jag avlastar benet just nu? Ehhh, ja, jag springer inte för tillfället och i lördags valde jag att inte dansa på firmafesten…Jag förstod fort av hennes blick att det inte var såna uppoffringar det handlade om. ”Krycka?” säger hon, ”Har du någon krycka?”  Nej, det hade jag ju inte. Då skulle jag få låna en, sa hon. Oj nej, det funkar ju inte! Men bestämd som hon verkade hämtade hon en och stoppade i handen på mig. Jag hängde av mig handväskan och testade. Hon ställde in den och hälsade mig välkommen åter imorgon.

Jag tog handväskan över axeln och kryckan i handen och gick mot dörren när jag hör henne säga ”men hallå, du ska ju använda den, inte bära den så!”  Jag trodde på nåt sätt att jag kunde använda den när det kändes rätt liksom, höll den med fel hand och utan den minsta tillstymmelse till att stödja mig på den… skämdes därför lite och klev in i handikapphissen för att åka tre meter ner med den eländiga kryckan som gör mig på ett vansinnigt dåligt humör.

Håller dock tummarna för att den hjälper och för att jag kanske kan lämna tillbaka den imorgon.

Bra dag trots nära nervsammanbrott

Idag har jag haft en intressant dag.

Jag och tre kollegor har varit på regionmöte med Comfort-kedjan.

Det var mycket inspirerande och det känns som om vi är på rätt väg. C_stå_text_0927_rgbPassar på att ge vår VD Håkan Hedberg och vår affärsområdeschef Kicki Jäger en stor eloge för sitt sätt att hålla presentationer. Man blir verkligen taggad och sugen på att jobba för att stärka vårt viktiga varumärke ännu mer.

Det var också roligt att höra att fler av företagen i kedjan nyanställer på samma sätt som vi och därmed ser ljust på framtiden. Visst är det lite sådär med lönsamheten, men sysselsättning och omsättning är viktigt för företagen och framför allt för de anställda och de som får chansen att bli anställda. Jag är övertygad om att vi snart ser mer av de svarta siffrorna i resultaten och tror också på att utvecklingen håller i sig.

Bara ni röstar rätt 3msymbol_fargnästa höst och fortsätter att renovera badrum! :-)



När vi åkte hem från mötet hamnade vi i bilkö på E4an i ca 1 1/2 timme. Och jag som hade lovat barnen att komma hem i tid idag! Henke är i USA och mina stackars barn får leva på nudlar och djupfryst eftersom jag jobbar butikstider och inte är hemma före 18.30 och de måste få mat innan alla deras aktiviteter sätter igång. Eftersom mötet skulle sluta 16 och jag hade löst de sista timmarna med en vikarie, hade jag lovat att komma hem tidigare och laga mat. Det blev inte så.

17.54 är jag på jobbet för att hämta bilen och packa ihop datorn. Då ringer Aksel och påminner om att jag måste köpa bokplast…Närmaste bokplast-butik är definitivt längre bort än 6 minuter. Bok-plast! SUCK! Det är sånt som jag kan få nervsammanbrott av! Av flera anledningar – 1) jag får ångest och känner mig som en dålig mamma om jag inte har kommit ihåg att köpa det 2) jag blir galen av att Aksel är så snabb och kommer ihåg att påminna mig om det 17.54 kvällen innan det ska vara gjort och boken ska lämnas in 3) jag kan verkligen INTE slå in böcker i plast!

Nåväl, jag tog ett antal djupa andetag och tänkte att det finns värre saker i livet och kom på att Matilda nog hade en gammal skrynklig rulle med röd plast någonstans. Aksel var visserligen skeptisk till att det var tillåtet med färgad plast, men vi tog chansen. Återkommer med rapport om vi får anmärkning. Man kan inte veta – det är bestämda ordningsregler på Skolan Bergius!

atomkärnanInte nog med bokplast. Aksel har kemi- och fysikprov imorgon. Och jag skulle förhöra. Ja, ni förstår nog hur det gick. Stackars son. Tur att han är klok och ambitiös och kunde allt väldigt bra redan.

Atomer, joner, isotoper, fusioner och joniserande strålningar är inte min grej. Inte ens med en nyinplastad bok i handen. Jag fick starka flashbacks från Ekillaskolans kemi- och fysiksal på 80-talet och det gjorde förhöret varken lättare eller roligare. Jag t.o.m. ser omslaget på min fysikbok framför mig! Men jag minns tyvärr inte vad som stod inuti…

Kanske är det därför det tog åtta månader innan jag lyckades hitta den svarta textfärgen i blogginläggen? ;-)

Nåja, alla mina läsare som tyckt att textfärgen varit svår – hoppas det är bättre nu och att ni fortsätter läsa.


Hahahahaha!

Det är roligt att blogga.

Det är väldigt roligt att se vad folk har sökt på för ord eller meningar och hamnat på min blogg.

Idag var det extra roligt och jag hoppas att någon skojar med mig. Gissa vilken fras jag syftar på…

Sök Visningar
peo geete 1
ekologisk butik+sigtuna 1
människor kan indelas 1
naken helle nyman ahlqvist 1
gamla stan festlokal 1
helle nyman ahlqvist 1

HAHAHAHAHA! Stor chans!