Knäskrälle!

Idag vaknade jag med ett knä lika stort som en handboll. Det värkte, pulserade och jag trodde att huden skulle sprängas.

När jag lade mig igår tog jag en Barbapapa under knät eftersom det är omöjligt att ha knät rakt eller böjt, men Barba-höjden är perfekt. Jag tror att det var därför jag sov som en stock och inte rörde mig ur fläcken under hela natten. Tog nytt rekord i snooze och vaknade tre minuter efter barnens väckningstid.

Jag hade ju känt under snoozningen att det inte stod rätt till i knät och tror att jag undermedvetet tänkte att det är bäst att låta bli att vakna, så slipper jag känna eländet igen. När jag till slut insåg att jag måste upp och såg och kände knät fick jag nästan panik. Det var helt omöjligt att böja och en alien växte under huden på ovansidan av knät.

Att kliva in i bilen var en plåga och mitt sätt att trampa på kopplingen var nog egentligen trafikfarligt. Lyckades på nåt sätt ändå komma till jobbet och fick en tid hos min doktor på förmiddagen.

Han plågade mig återigen en stund och sög ur en grotesk mängd vätska. Det är helt galet. Var kommer all vätska ifrån? Hur är det möjligt att kroppen producerar den mängden i en så begränsad plats under huden? Och framför allt – varför???

Igår kväll på kommunstyrelsemötet fick jag tipset av en politikerkollega att ta tag i problemet med hjälp av sjukgymnastik. Jag är lite skeptisk, men inser att det är dags att testa allt och bad idag om en remiss som jag också fick direkt.

Besökte därför Sigtuna Sjukgymnastik för att lämna in remissen och fick en återbudstid imorgon kl. 09.00. Perfekt.

Men när jag kom in i huset möttes jag av ett av mina stora problem här i livet – ska man göra som man blir tillsagd av doktorn eller kan man kanske klara av allt som vanligt ändå?

Doktor Tiselius hade nämligen sagt att jag skulle undvika trappor och ta hissen när det fanns en. Han hade också sagt att jag helst skulle sitta en vecka i fåtöljen hemma och avlasta benet. Känns inte riktigt som det passar mig just nu. Dessutom blir jag galet irriterad på folk som väljer rulltrappor eller hiss när det finns vanliga trappor och jag ser trappor som nyttig vardagsmotion. Att då mötas av en trappa och en sån där handikapphiss som man får hålla knappen intryckt för att åka hela vägen ger mig problem. Jag KAN ju gå i trappan, hissen är ju till för de personer som VERKLIGEN behöver den…hursomhelst, jag tittade en stund på hissen och hörde doktorns ord i huvudet. Ok, hiss – jag ger mig. Jag kände mig helfånig hela vägen – typ tre meter…

crutch

Väl uppe möttes jag av en mycket trevlig sjukgymnast som tog emot mig på ett trevligt sätt. Hon undrade hur jag avlastar benet just nu? Ehhh, ja, jag springer inte för tillfället och i lördags valde jag att inte dansa på firmafesten…Jag förstod fort av hennes blick att det inte var såna uppoffringar det handlade om. ”Krycka?” säger hon, ”Har du någon krycka?”  Nej, det hade jag ju inte. Då skulle jag få låna en, sa hon. Oj nej, det funkar ju inte! Men bestämd som hon verkade hämtade hon en och stoppade i handen på mig. Jag hängde av mig handväskan och testade. Hon ställde in den och hälsade mig välkommen åter imorgon.

Jag tog handväskan över axeln och kryckan i handen och gick mot dörren när jag hör henne säga ”men hallå, du ska ju använda den, inte bära den så!”  Jag trodde på nåt sätt att jag kunde använda den när det kändes rätt liksom, höll den med fel hand och utan den minsta tillstymmelse till att stödja mig på den… skämdes därför lite och klev in i handikapphissen för att åka tre meter ner med den eländiga kryckan som gör mig på ett vansinnigt dåligt humör.

Håller dock tummarna för att den hjälper och för att jag kanske kan lämna tillbaka den imorgon.