Varför en röst på M?

De senaste dagarna har jag fått en del kommentarer på Facebook ang. valet i höst. Några av mina FB-vänner som ännu inte tagit ställning har bett mig argumentera för och försöka övertyga dem om varför de ska rösta på Alliansen.  Jag säger Alliansen och inte Moderaterna av den enkla anledningen att jag sympatiserar med hela Alliansen. Även om jag själv inte kan tänka mig att rösta på nåt annat parti än Moderaterna, så kan jag acceptera att nån av er väljer t.ex. Fp istället. Men bara  i riksdagsvalet, i kommunen är det Moderaterna som gäller för er alla ;-)  Särskilt när det kommer till Centern som inte vet alls var de hör hemma i vår kommun – eller vet de kanske det? Hursomhelst – en röst på C i Sigtuna kommun kan innebära en röst på S och det är inte ok!

Varför är jag då så övertygad moderat?

Grundorsaken är tanken om det fria valet och tron på den självständiga individen. Jag tror att de flesta människor vill bestämma över sina egna liv och göra sina egna val. De få, för jag tror att de är få, som inte klarar av det, eller av nån underlig anledning inte vill det, ska ha möjlighet till hjälp och då ska samhället kunna bidra med det. Men grunden ska vara individens fria val.

Jag köper t.ex. inte att staten ska bestämma att min man ska vara pappaledig hälften av föräldraledigheten även om vi tycker att det passar oss bäst och vi tjänar mest på att han jobbar och jag är hemma med våra barn. Vänsterexperimentet vill tvångsfördela föräldrapenningen mellan föräldrarna, oavsett deras egen önskan.

Alla ska ha rätt att välja skola och undervisningsform. Kreativa och företagsamma pedagoger och personer med viljan att driva skolor ska få göra det. Kommunpolitiker ska inte låtas detaljstyra skolor.  Om vänsterexperimentet kommer till makten har Ohly lovat förbjuda friskolor – men kanske låter han sin egen dotter gå klart skolan först  – Fryshusets fristående gymnasium…Nån mer än jag som anar dubbelmoral???

Om Sixten Snickare och Sture Städare vill starta företag ska det vara lätt för dem att göra det. De ska inte stoppas av krångliga regler eller höga skatter. De ska definitivt inte heller känna att de tjänar mer på att fortsätta gå arbetslösa och lyfta bidrag än att starta företag eller söka jobb. Om vänsterexperimentet kommer till makten kommer en anställd inom t.ex. Hotell- och restaurangfacket tjäna mer på att stå utanför arbetsmarknaden och lyfta A-kassa än på sin lön eftersom skatten kommer att höjas. Med Alliansens jobbskatteavdrag har löntagarna, och framför allt låg- och medelinkomsttagarna, istället fått mer pengar kvar i plånboken varje månad. Se efter själv hur mycket just du fått.

Vänsterexperimentet verkar inte heller vilja uppmuntra entreprenörer att starta företag eftersom de höjer skatter, inför bensin- och kilometerskatt samt försvårar för företagen att anställa ungdomar.

De jobbskapande ROT- och RUT-avdragen vill de ta bort, vilket för mig framstår som helkorkat. I den bransch som jag för tillfället jobbar i, har ROT-avdraget skapat mängder av nya jobbtillfällen och vårt företag, bland många, har full sysselsättning och gör många svartjobb vita. En avgörande del av våra uppdrag under 2009 och i år kommer av att fler normalinkomsttagare har möjlighet att renovera tack vare ROT. För att inte tala om RUT. Aldrig förr har man sett så många annonser från städfirmor eller bläddrat bland platsannonserna där städare efterfrågas dagligen. 

Även inom vården ska individen ha rätt att välja fritt. Moderaterna vill fortsätta stärka patientens inflytande och rättigheter samt ge personalen mer inflytande – sjukvården ska inte utformas av politiker, det är medarbetarna som kan saken bäst. Om Doktor Olga eller Syster Stefan har synpunkter på hur deras läkarmottagning sköts ska de kunna framföra sina åsikter och påverka utformningen. Men om Patienten Peter ändå är missnöjd, ska han ha möjlighet att välja en annan mottagning.

Det finns helt enkelt en hel rad anledningar till att rösta på Moderaterna. Jag kan hålla på hur länge som helst och kommer att fortsätta snart. Men för att hinna med min lediga dag, måste jag nu släppa datorn en stund. Hoppas ni fått en och annan tankeställare och närmar er rätt beslut inför valet :-)

Jag återkommer med fler argument inom kort.

 

 

Stolt & glad

När man bloggar på WordPress kan man se hur läsarna hamnar på ens blogg. Det är kul. Eftersom jag länkar till min blogg på facebook kommer många den vägen, andra googlar på sånt som jag  nämnt och en trogen skara kommer direkt till startsidan. Andra kommer via länkar.

Hittills har jag vetat vilka som länkar till mig, men idag hade jag ett par träffar från en för mig okänd adress. Nyfiken som jag är, klickade  jag dit direkt .

Oj, va stolt och glad  jag blev över dina ord, Leone Kentsdotter. Tack! Fortsätt läsa min blogg och hör gärna av dig. Det känns som om vi har mycket att prata om!

Föräldrar + Dialog = Respekt & Trygghet

Som jag nämnt i tidigare inlägg var jag för ett par år sedan med i en föräldragrupp på Råbergsskolan i Rosersberg. Vi var ett antal föräldrar som tröttnat på den eländiga trafiksituationen runt skolan och den undermåliga skolbusstrafiken och därför startade en grupp för att lyfta problemet och förbättra barnens skolväg. I samband med projektet kom jag i kontakt med bl.a. flera kommunpolitiker och det blev ett av de första stegen in i ett samhällsengagemang som förälder och moderat.

Nu har det gått några år och jag har en tonårsson som pratar moppe 24-7 och en dotter som gärna cyklar till skolan. Vi pratar fortfarande om hur man ska uppföra sig i trafiken, men på lite nytt sätt mot tidigare Herr Gårman-prat. Jag upplever att mina barn har respekt för trafiken och att jag vågar lita på dem när de är ute på vägarna.

Med den här inledningen vill jag bloggfundera över och på nåt sätt – ganska långsökt –  komma in på hur det kan vara så väldigt olika hur man för en dialog med sina barn/ungdomar och vad det är som saknas i samhället. För det ÄR något som saknas. Vi känner inte trygghet, varken i trafiken eller i övriga samhället.  Vi beklagar oss över att ungdomarna saknar respekt för lärare, vuxna och sin omgivning. Vi upplever att engagemang saknas i viktiga frågor. Vi saknar respekt för vår miljö.

Som tonårsförälder är avsaknaden av trygghet i samhället extra påtaglig och varje artikel, insändare eller notis om skadegörelse, misshandel eller mobbing ger mig dålig smak i munnen och stressar mig. 

Men vad kan vi göra?

Jag blir bedrövad och ledsen när jag läser om återkommande skadegörelse i Valsta, klotter i Märsta och ser krossade väntkurer på perrongen i Rosersberg. Bedrövad över kostnaden och pengarna som skulle kunna användas till bättre skolor, fler poliser och sänkta skatter. Ledsen över att ungdomar har sån brist på respekt för sin omgivning och inte inser att de förstör för sig själva i slutänden.

Var i ligger grunden till deras beteende?

På vår lokala nättidning med möjlighet till kommentarer finns en återkommande kommentator ”gnällkärringen” tror jag hon brukar kalla sig. Visst gnäller hon, men befogat. Jag känner igen hennes desperation och önskar fler reagerade som hon. Men det räcker givetvis inte att kommentera på nätet.

Vi föräldrar måste lägga mer krut på att uppfostra våra barn. Om inte barnen växer upp med respekt för sina egna föräldrar, hur ska de då få respekt för andra vuxna? Vem ska lära dem att leva?

Vi måste prata med våra barn och få dem att känna att dialog är ett naturligt inslag i deras liv. Bristen på samtal och dialog mellan barn och vuxna tror jag är en stor bov i dramat. Föräldrar är bekväma. Att ta en diskussion med sitt barn är jobbigt.

Det här är förstås också en kulturfråga. Och här kommer samhället och politikerna in. Vårt samhälle ska bygga på respekt för varandra och om vi märker att det finns brister, måste vi göra nåt. Skolan och polisen måste tidigt se när det finns brister och sätta in resurser, så att de som hamnar fel kan räddas.

Självklart.

Men, kära föräldrar, det är vi som kan göra skillnad. Prata med era barn och ungdomar. Ingen politiker i världen kan ta över ansvaret för att ditt barn sparkar sönder busskurer, mobbar eller klottrar.

 

Dags igen!

Jag har ju inte hunnit berätta, men idag är det dags igen för knä nr 2 att bli opererat. Suck.

När knä nr 1 började bli bra efter operationen trodde jag inte mina ögon när knä nr 2 började svullna och slutade fungera. Efter en del konsultation med mina båda doktorer var beslutet att göra samma ingrepp igen.

Och idag kl. 07.30 är det dags. Håll tummarna! Men jag är inte lika nervös den här gången. Istället är jag trött och ser fram emot att sova en stund i den sköna sjukhussängen (och nej, jag är inte ironisk – det var bland den skönaste säng jag upplevt!) Sen ser jag också fram emot mackan och kaffet efteråt – jag är jättehungrig redan!

Snart kan jag skutta omkring och böja båda knäna igen! Underbart!

Jag är tillbaka och är en erfarenhet rikare

Nej, jag har inte slutat blogga. Bara haft underbar ledig tid med familjen och plötsligt insett att jag inte hinner med allt. Men nu är det dags igen och jag tänkte börja med en liten historia om vår kryssning. Håll till godo!


”Torsdagen den 29 april lämnade familjen Ahlqvist landet och reste till Köpenhamn för en kort övernattning innan planet till Barcelona lyfte alldeles för tidigt på morgonen den 30 april.

Efter en dåligt organiserad ombordstigning, som fick mitt kontroll- och organisationsbehov att få spel, kom vi äntligen ombord på den galet stora båten MSC Fantasia.

Hytten låg på 13e däck och hade en liten balkong. Efter den långa väntan i terminalen var vi hungriga och bestämde oss därför för att börja med att bekanta oss med lunchbuffén.

Den var en mardröm. 3 500 hungriga italienare, spanjorer, ryssar och en och annan svensk kastade sig över mängderna av mat. Efter att första chocken lagt sig och vi stillat vår hunger med sallader, pasta, hamburgare, pommes, pizza m.m. – maten var INTE en mardröm! –  fortsatte vi att bekanta oss med resten av båten.


Det var svårt. Även efter kryssningen hittade man fortfarande inte allt.

Första stoppet på färden runt Medelhavet var Marseille. Det var en konstig stad. Vi förstod den inte och jag har inte den minsta längtan efter att besöka den igen. Vädret var mulet, men skönt varmt och vi slapp regn iland, men när vi kom tillbaka till båten regnade det rejält. Det hindrade dock inte Matilda från att vilja bada ändå.


Andra stoppet var Genua. Nu fick man verkligen känna att man var kryssningsturist med barn.

Vid hamnen fanns ett stort Akvarium som vi i nåt svagt ögonblick lovat barnen att vi skulle besöka. Det hade alla andra 3 500 passagerare och 700 italienska skolklasser och släktträffar också tänkt. HJÄLP! Vi fick bokstavligen stångas med dessa skrikande medelhavsmänniskor i flock. Vilken ljudnivå och vilka vassa armbågar! Vi skandinaver framstår som väldigt bleka, tysta och väluppfostrade. Och jag måste säga att det faktiskt passar mig bättre.

Akvariebesökets största behållning var definitivt den något lugnare 3D-bion. Detta trots att filmen handlade om sköldpaddor som pratade italienska.


På kryssningen blev man tilldelad ett och samma bord för den dagliga 5-6-rätters middagen. De två första kvällarna satt vi i en restaurang på däck 14 där serveringspersonalen kändes som om de skulle vinna världsrekord i snabbservering och noll koll på drycker. Vi bad att få byta och hamnade i en betydligt trevligare restaurang på däck 7. Vår servitör Viorel i den restaurangen var också snabb, men lyckades ändå bra med att vara trevlig och ta sig lite tid för oss och våra barn.

Maten ombord var fantastisk! Jag vågar inte ställa mig på vågen än på ett par veckor…Beach 2010 har precis blivit 2012.

Frukosten var allt en hotellfrukostälskare kan drömma om. Ägg, bacon, korvar, grönsaker och frukt, bröd och ost i alla former, skinkor, fantastiska små yoghurtar, chokladflingor till barnens glädje och absolut inte att förglömma – croissanter, muffins, briocher och små chokladwienerbröd…och till det -ananasjuice och kaffe med varm mjölk.

Vi avverkade Neapel – där vår kryssningskompis blev rånad och av med hela plånboken på en bussfärd ut mot Pompeiji.

Vi hade däremot valt att strunta i utflykter och stannade i stan istället. Där njöt vi av gudomlig pizza och ett berg med italiensk glass. Shoppingen blev dock misslyckad eftersom vi lyckades pricka in siestan precis.

Ombord på båten kunde man roa sig med det mesta. Varje kväll kunde man t.ex. spela bingo med utropen på sex olika språk…jag hade nog fått bingo hela tiden om vi vågat oss in i den överfyllda lokalen med medelhavspensionärer och barnfamiljer. Annars kunde man gå på teater. Vi gjorde ett par tappra försök att orka ta oss dit efter middagarna och det absolut bästa var en grupp akrobater som trots att båten ibland krängde till klarade av sina konster utan minsta bekymmer.


Sedan var det Palermos tur. Det är en plats som jag hade längtat till och hade stora förväntningar på.

I terminalen drogs vi in i turisthysterin och gick på misstaget att köpa bussbiljetter som ”vi skulle ha glädje av hela dagen och som skulle visa oss det bästa av Palermo”. Vi tågade upp mot stadskärnan och tyckte själva att vi var mycket smartare än alla andra som stannade vid båten och klev ombord på bussarna för att åka runt stan. Vi skulle minsann visa att vi kunde klara oss själva och gick upp till det lokala busstorget för att där kliva på bussen. Det visade sig att vi kunde åka vilken stadsbuss som helst med våra svindyra biljetter, vilket var bra eftersom det aldrig dök upp nån sightseeingbuss som vi fick plats på, eftersom alla hade klivit på innan oss…Det slutade med att vi tog den i särklass dyraste lokalbussturen i Palermo till andra delen av stan och promenerade tillbaka mot båten.

Promenaden var mycket trevlig och vi fick ett gott intryck av Sicilien. Kanske såg vi en äkta siciliansk pastamormor få sin dagliga matkorg levererad av den lokala handlarn på gatan. Eller så såg vi en smart siciliansk tant driva med kryssningsturisterna och den japanska turistgruppen som trängdes med oss på gatan…

Aksel och jag passade på att ta en shoppingrunda som var, överraskande nog, den bästa shoppingen på hela resan. Trevliga människor i fina butiker som hade järnkoll på sina kunder. Dock inte på priserna och mina skor blev 20€ billigare än på prislappen :-)

Nu var det dags att byta kontinent och på morgonen den 5 maj vaknade vi i Afrika. Alla Afrikas taxichaufförer hade kommit dit för vår skull. Vi lyckades putta bort även dem och tog oss till en strand i utkanten av Tunis och plaskade lite i Medelhavet.

Eftersom solen sken som den ska i Afrika och vi inte fattade var vi var i förhållande till stadskärnan och bara hade ett par timmar innan båten skulle gå, beslutade vi oss för att ta en soldag på däck istället för att riskera att bli kvar hos det tjatiga taxifolket. Vi kunde ju titta på den afrikanska strandkanten från relingen istället.


Denna kväll var det dags för den stora galakvällen ombord med dresscode ”formal” och lyckträffen ”free cocktails for all passengers in all bars” . Vi klädde oss fint, kammade barnen och drog med dem på en barrunda som de sent ska glömma, Henke och jag glömde den fort :-)

Sista dagen och stoppet var definitivt ett av de bästa.

Palma de Mallorca.

Resan från Tunis till Palma tog nästan ett dygn och om man gled ner i någon av poolerna för att gömma sig från de hårda vindarna kunde man njuta skönt av solen innan det blev dags för en eftermiddag och kväll iland.

Det var sista dagen och på fredagen den 7 maj var vi åter i Barcelona. Vi skulle flyga hem kl 19 och efter att ha hört Aksel tjata om Camp Nou under hela kryssningen tyckte vi att vi kunde fördriva lite tid med ett besök där. Jag hade aldrig trott att jag skulle få se så många vuxna män fota tomma stolar och välklippta grässtrån.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det är en speciell upplevelse att kryssa. Den här båten var FÖR stor och hade för många italienska passagerare. Annars var allt mycket bra. Vi hade fin hytt med den fantastiske hyttvärden Roberto, maten var underbar och vår middagsservitör Viorel var toppen, städerna – alla utom Marseille – var trevliga och roliga att se. Vädret var också bra nästan hela tiden. MEN – jag vill kunna bestämma middagstiden och restaurangen själv, vill inte stångas med italienska släktträffar på lunchbuffén och tycker det är fånigt med utklädda kamelförare på kajen.

Men vi är nöjda