Hösthelg på öjn

Ibland behöver man verkligen bara få vara. Som jag har varit den här helgen.

I fredags efter jobbet tog vi båten till Gotland för ett par dagars välbehövlig vila och hösthelg i stugan. Jag stressade som en galning hela dagen på jobbet och hann inte ens äta lunch. När vi satte oss i bilen var jag så hungrig så att det nästan hade övergått i svält. Jag gjorde allt för att fokusera på annat och såg fram emot att komma fram till Nynäshamn i tid för att hinna njuta av en god middag på Restaurang Kroken i hamnen.

Men nej. Alla andra stockholmare med bil var också ute på vägarna och i vägen för oss, så vi kom lagom till att ställa oss i incheckningskön. Suck. Det jag hade att se fram emot var en svampig räkmacka på det trista mattorget trängandes med hundrasjuttioelva andra fredagströtta barnfamiljer.

Jag har under flera år klagat på maten ombord på gotlandsbåtarna och har varit lika olycklig varje gång vi fått klämma i oss den svampiga räkmackan eller den totalt smaklösa pastan med skinksås. Sedan nån gång i våras har vi lyckats komma iväg i tid och hunnit äta på Kroken, vilket visat sig vara en riktig lyckträff. Oj, vilket ställe! Alla som har vägarna förbi Nynäs bör åka dit.

 

Fast den här gången behövde jag ändå inte bli alltför olycklig. Destination Gotland har äntligen insett att man kan ha god mat även ombord på en gotlandsbåt. Numera finns en gourmetburgare och -biff från Ejmunds gård och salladen har fått sig en rejäl ansiktslyftning och var riktigt god. Fortsätt så Destination Gotland!

Resten av helgen har varit alldeles lagom slapp. Vädret har varit grått, men ändå höstigt skönt. Vindkraftverken har snurrat, men den bitande gotländska snålblåsten har lyst med sin frånvaro.

Igår åkte Henke och jag till Hemse för att besöka Labans affär och fylla på förrådet med Rone-kaffe. En av världens godaste kaffesorter.

Det var ungefär det enda vi gjorde på hela dagen…

Idag vaknade vi och insåg att vi fått en timme extra. Vädret var grått, men väldigt skönt och en kort stund tvingade sig solen fram genom molnen. Men då hann jag aldrig ut. Det tar alltid lite längre tid att komma ut ur stugan på morgnarna än det gör hemma.

Men för att inte vara helt försoffad tvingade jag med mig Aksel på promenad på en av mina favoritplatser – Ekstakusten. Vi promenerade och fotade och njöt av lugnet.

 

 

 

 

När Aksel inte orkade ta ett steg till fortsatte vi med bilen. Vi körde längs kusten och passerade mitt nästa hus på Gotland.

Där, mitt bland stora fält med vinrankor låg det. En mystisk allé omgiven av vinfälten ledde upp till huset som bara stod där och väntade på mig.

Jag tvingade ut Aksel ur bilen igen och vi traskade runt bland vinrankorna. Oj, vilken härlig känsla och vilket totalt lugn jag kände.

 

 

 

 

 

 Ibland önskar man att tiden ska stanna. Att ens tänka på pendeltåg, Sergels torg, politik och badrumsrenoveringar på en sån här plats känns väldigt, väldigt avlägset.

Jag stannar.

Krav – vän eller fiende?

Krav.

Ett litet, kort ord som kan vara så tungt.

De senaste veckorna har jag brottats med det lilla jobbiga ordet.

Jag träffar det på jobbet, i hemmet, i familjen, på fritiden, i tvättstugan, i politiken, på facebook, på bloggen, hos doktorn, hos terapeuten. Det är helt enkelt ett litet odrägligt ord som gör mitt liv besvärligt.

Men så ändå…vad vore livet utan ett och annat krav?

Jag avskyr nederlag och ska vinna kampen mot ordet. Därför har jag tagit ett beslut.

Jag ska minska antalet krav i min värld.

Kraven i hemmet har redan fått ge efter rejält för andra krav, så där är det svårt att göra några större förändringar.

Chefens krav är ju också dumt att ifrågasätta alltför mycket…så de får nog stå kvar ett tag till.

Kundernas krav är extremt jobbiga, men det är ju också de som gör att min lön kommer varje månad.

Bloggkravet är jobbigt, men inte alls omöjligt att övervinna. Det är ju ändå mitt eget satta krav och min ventil för känslor och funderingar. Som ni märker har jag övervunnit just det kravet ganska bra och tiden mellan inläggen blir allt längre. Nu längtar jag istället efter att blogga och går inte omkring och funderar över vad som ska vara dagens ämne och hur jag ska få till det så att många läser, kommenterar och trycker ”gilla” på fejjan.

Doktorns krav är för min egen skull och det handlar antagligen bara om att bita ihop.

Då var det det där med politiken.

Vad är det för kategori av krav? Mitt eget? Partikompisarnas? Väljarnas? Svårt att förklara för er som inte drabbats av detta krav, att det faktiskt kan upplevas som ett krav.

Jag vill vara perfekt. Jag vill ha svar på allt, inte behöva säga ”jag vet inte”. Jag vill kunna förklara allt för alla. Jag vill ha koll. Det är mina krav på mig själv och de lyser just nu starkast i politiken. För att jag ska vara den duktiga, ansvarsfulla och pålitliga politiker som jag vill, måste jag ha ungefär 48 timmar på veckans alla dygn, inte behöva sova, alltid orka läsa alla handlingar som delas ut kvällen innan mötet med nämnden eller kommunstyrelsen, ha läst alla insändare, artiklar, bloggar, alltid vara alert med blogginlägg, insändare och fälla pålästa och genomtänkta kommentarer på nämndmötena.

Dessa krav går inte att förena med familjen, hemmet, jobbet och hälsan. Därför har jag beslutat att jag inte ska ställa dessa krav och att jag faktiskt inte behöver vara med överallt.

Alla 195 personer som satte ett kryss framför mitt namn på valsedeln har ställt ett krav. Men det kravet är smickrande och taggande, så det behåller jag. Jag ska försöka leva upp till era och mina förväntningar och göra ett bra jobb som ledamot i Sigtunas kommunfullmäktige. Men jag kan inte ta fler krav. Därför är jag nöjd med min plats i kf och hoppas att andra hungriga och duktiga moderater blir riktigt obekväma och ifrågasättande mot majoriteten i de nya nämnderna och styrelserna.

En person i min politiska närhet sa härom veckan att ”du är lite som en politisk periodare”…ja, kanske, men just nu är kravkvoten fylld och jag börjar känna mig bekväm med det.

Simma lugnt

 

 

På bilden här bredvid ser ni Märstas nya stolthet…Midgårdsbadet

Visst ser det trevligt ut?

Eller…

Jag vet inte. Känns sådär tycker jag.

Jag har skrivit om det tidigare, men av olika anledningar känner jag idag att jag måste ta upp resonemanget igen. En av anledningarna är att jag idag passerade badet på närmare håll än vanligt och på andra sidan mot vad jag brukar. En annan anledning är att det nu dykt upp artiklar om hur dåligt den biologiska reningen fungerat och hur mycket dyrare än planerat bygget blivit.

Tänk en stund nu.

Badet ligger mitt på en leråker precis intill den mest trafikerade vägen i kommunen. Ingen mysfaktor i området alls.

Vår kommun ligger vid Mälarens strand och har flera naturliga badplatser. Med massor av mysfaktorer.

Sigtuna kommun lever på lånade pengar och snabba, ogenomtänkta markaffärer. Badet hade en budget. Den spräcktes tidigt i bygget och man valde bort omklädningsrum och andra faciliteter. Nu ska man tillsätta arbetsgrupper och  utredningar för att få ordning på den biologiska reningen.

Och vad tänker man med omklädningsrummen? Ska det fantastiska 50miljonerkronorsbadet alltid ha byggbaracker som omklädningsrum?

Vad kommer notan sluta på?

Vilka människor är det egentligen som gillar badet nu? De jag har pratat med som var där i somras har alla uttryckt missnöje med säkerheten, faciliteterna, den insläppta mängden besökare de extremvarma dagarna och grumligheten i vattnet som gjorde badet både äckligt och osäkert.

Mängden besökare ja, det var ett stort antal nyfikna kommuninvånare som sökte sig dit de första veckorna när det var soligt, extremvarmt och gratis. Men sen? Hur ska några få veckor – dvs. om somrarna är bra – varje år kunna täcka kostnaderna för bygget och driften?

Växer Sigtuna kommuns pengar på träd?

I somras invigdes badet – fort, fort, fort, vi hade ju ett val framför oss! När jag idag passerade badet på parkeringssidan höll jag på att sätta tuggummit i halsen. Hade man verkligen en sådan påkostad och pampig invigning som jag läst om och sett bilder på i lokalpressen på denna byggarbetsplats?

När tuggummit lossnat blir jag än en gång bedrövad över denna dumhet.

Alla dessa miljoner hade gott och väl räckt till långsiktiga satsningar på skolan, vettig ungdomsverksamhet, trygghet och även uppfräschningar av de badplatser vi har längs Mälaren och Fysingen.  

Är badet en vettig, långsiktig, kvalitetshöjande satsning i en kommun med bedrövliga resultat i skolorna, skadegörelse och otrygga gator och torg?

 

Vad hände?

Jag tror det börjar bli dags att skriva lite om valresultatet.

Vad som hänt på riksnivå vet alla och nästan alla har nån åsikt om resultatet. Självklart är jag glad och lättad över Moderaternas framgång och det faktum att Fredrik får fortsätta vara statsminister. Jag är också överlycklig över att slippa se Mona och Ohly som vinnare. Däremot är jag fullständigt bedrövad över att ett så stort antal människor i Sverige valde att lägga sin röst på SD.

Det är inte ok att säga att de etablerade partierna behöver det och att det är ett sätt att ”röra om i grytan”. Det är inte ok att rösta på dem av missnöje mot samhället i allmänhet. Det är definitivt inte ok att rösta på dem för att man är missnöjd med invandringspolitiken.

Det är helt enkelt så att SD inte har några lösningar på nånting. Det är ett rasistiskt, inkompetent och bakåtsträvande parti som jag egentligen inte ens vill kalla parti.

Jag blir förbannad och bedrövad över att folk har gått på deras sk. politik.

Det har verkligen gått utför med människorna i Sverige.

För ganska många år sedan hamnade min väldigt kloka äldre syster i en diskussion om personer som röstade på Vänsterpartiet. Hon betonade – kanske lite väl bryskt – att hon inte kunde förstå hur nån kunde rösta på V som det kommunistiska parti det är och hur hon tyckte att personer som gjorde det var ointelligenta. Jag minns diskussionen väl och tyckte att hon kanske uttryckte sig lite väl klumpigt, men att jag ändå, i praktiken, höll med i hennes resonemang. Med den diskussionen i minnet har jag ofta tänkt att man kanske ändå ska uttrycka sig lite smidigare när det gäller männsikors val och rätt till sin egen åsikt, men när jag nu funderar över hur SD kunde få så många röster tänker jag – helt utan att skämmas – att de människor som valt att lägga sin värdefulla röst på nåt så vidrigt som SD är ointelligenta och fullständigt fel ute. 

Det går verkligen utför med människorna i Sverige.

Det har tydligen också gått rejält utför med människorna i Sigtuna kommun.

38% röstade för att behålla Fredrik som statsminister. 27% röstade för Mona. I det fallet gick det förstås inte utför.

 28% röstade för M-seger i kommunen. 42% röstade för att det maktfullkomlige, monumentbyggande och härskande S-kommunalrådet skulle få sitta kvar. Här gick det rejält utför! Hur kan det vara möjligt?

Det går utför med människorna i Sigtuna kommun.

Istället för att rösta på en allians med gemensamt fokus på innehåll och kvalitet i kommunens verksamhet, kunskapsfokus i skolorna, vilja att sanera kommunens ekonomi, genomtänkta förslag på uppfräschning av centrumanläggningar och vettig infrastruktur, röstade 42% på fortsatt förslumning, härskarteknik och länets sämsta skolpolitik. Hur kan det vara möjligt?

 Är verkligen kommunens invånare så blåögda, naiva och lättlurade? Är ett utomhusbad viktigare än goda resultat i skolorna? Är det nya rondeller och bowlinghallar som lockar istället för en god och stabil ekonomi för alla kommuninvånare? But why?

Var gick det fel? Det är något som jag funderat mycket över den senaste tiden och som jag nu så smått känner mig redo att börja ta upp och diskutera här på bloggen igen.

 

Jag passar på att tacka alla de 195 personerna som valde att sätta ett kryss framför mitt namn på valsedeln. Det känns verkligen smickrande att så många människor faktiskt ville att jag skulle få vara med och leda kommunen.

Jag passar också på att lova att jag hade gjort mitt allra yttersta för att förvalta det förtroendet på bästa sätt. Kryssresultatet är en skön tröst mitt i allt elände.  

En till liten tröst är att jag passerat 10 000 besökare på bloggen :-) Om ännu fler hittar hit och gillar mina åsikter kanske det kan kännas bättre i september 2014…

 

 

 

 

 

Kris?

Livet börjar efter 40, eller var det 30 eller är det 50…? Nä, tror inte på den typen av resonemang. Alls.

Livets slut närmar sig med stormsteg varje gång man fyller år.

Igår, eller idag för mig, eftersom jag inte har vett att gå och lägga mig, är det min 41-årsdag. Hemskt. Jag har verkligen en ålderskris. Jag har haft det nu i snart två år. Det bör gå över, tycker jag. Men hur, när? Det verkar ju kört och det blir nästan bara värre.

Jag kan inte riktigt förstå varför jag har denna kris. Eller kris förresten. Det är kanske ett lite väl egoistiskt ord i sammanhanget.

Kris är antagligen något större och värre än att man går och funderar på om man hinner med det man vill göra i livet, HUR man ska hinna med det, om man borde gjort något annorlunda tidigare, om inte pengarna borde räcka till bättre nu när man är så gammal, är man vuxen nog att fatta egna beslut när det gäller precis ALLT, är man inte för gammal för att ringa mamma för att fråga hur man gör när man steker svamp, är kläderna man har på sig okej för en så gammal tant eller tycker tonåringarna att man ser nördig ut? Ska man inte vara förståndig och stabil när man är medelålders?

Medelålders. Suck. Närmare 50 än 30…

Man ska ta ansvar, vara en förebild, säga kloka saker, ha svar på barnens alla frågor, veta alla huvudstäder i alla länder, kunna alla trafikmärken, ha pengar kvar den 24e och komma ihåg att alla räkningar ska betalas innan den 30e.

Man får inte komma hem efter jobbet, släppa väskan i hallen, ta en glass och lägga sig på soffan framför tvn för att ligga där tills nån sliter upp en för att man måste äta lite mat innan det är dags att gå och lägga sig.

Man kan inte heller fnissa i telefon med sina kompisar ett par timmar varje kväll, skvallra om vilken kille man tycker är snyggast just idag, diskutera hur man ska kunna få just hans uppmärksamhet eller vara stolt över betyget på provet.

Inte nog med att det skulle vara töntigt. Man skulle också få minst tre ilskna blickar riktade mot sig som undrar varför man inte plockar fram gympakläderna, städar, viker tvätt eller betalar räkningar istället.

STÖN

Jag vill på nåt sätt vrida tillbaka klockan. Men ändå inte.

Jag har ju världens finaste barn, en underbar man och ett fint hus. Jag har ett bra jobb, många vänner och ett härlig släkt. Jag gör sånt jag vill, jag prioriterar sociala aktiviteter framför måsten. Jag har det bra.

Men varför måste tiden gå så fort? Jag har ju massor kvar som jag måste hinna med! Ge mig mer tid!