Noll kontroll

Varför kan man inte efter 41 år ha kontroll över sin hjärna? Var har det gått fel?

Som ni märkt har jag misslyckats rejält med att hålla bloggen uppdaterad och aktuell. Jag saknar tillräcklig fokus och koncentrationsförmåga.

Efter en lång, lång tid som tokfokuserad på valvinst för moderaterna i Sigtuna kommun försöker jag fortfarande landa efter den tärande valförlusten. Inspirationen för intelligenta inlägg lyser med sin frånvaro. Inspirationen för fyndiga berättelser finns inte heller. Inspirationen att kläcka idéer är totalt bortblåst.

Men hjärnan maler hela tiden. Har liksom hakat upp sig på nåt vis. Stampar på samma hack dag efter dag, timme efter timme, minut efter minut.

Det jobbigaste med detta är självklart inte att jag inte bloggar. Det är inte heller att jag inte kläcker idéer eller bidrar till det politiska livet.  Det är inte det att jag är ostrukturerad på jobbet. Det är att det förstör min hälsa, min sömn, hela min person och min tillvaro.

Att vakna varje morgon med käkarna stenhårt sammanbitna, huvudvärk och ryggen i låst läge är inte att rekommendera. Att känna att tänderna kapats med säkert minst en halv centimeter det senaste året är inte heller särskilt skönt.

Att tycka att det tar för mycket av sin värdefulla tid att sätta sig och äta när man kommer hem och resten av familjen ätit för ett par timmar sedan verkar puckat.

Att inte kunna läsa en text utan att bli stressad över att det är så många bokstäver och rader kvar kan definitivt inte vara rätt.

Att somna efter sju minuter i soffan varje gång man försöker se en film eller ett tv-program med familjen kan inte heller vara sunt.

Men det här är mitt liv just nu. Trodde att jag hade hittat lite kontroll på läget när jag härom veckan skrev om det lilla läskiga ordet ”krav”.  Det var en lögn.

Jag har haft – och har – noll kontroll.


På nåt otäckt sätt känner jag plötsligt igen känslan från för ett par år sedan när jag regelbundet umgicks med en KBT-terapeut.

Letade därför ikväll fram ett  blad som jag fick av henne och klokt nog behöll. Jag minns att jag svalde gulpande vid varje punkt när hon gick igenom den första gången, men ramade till slut in bladet. När vår relation svalnade lade jag stolt in ”tavlan” längst in i garderoben där den nu legat orörd ett par år.


Välkommen fram, kära tavla.

Stackars elever!

Vad är det som går snett i den kommunala skolan i Sigtuna?

Varför känns det som om skolorna styrs med vänsterhanden, utan fokus på innehåll och med slarvigt ledarskap som missar enkla, men väldigt viktiga bitar i verksamheten?

Som t.ex. en så enkel sak som skolornas kontakt med företag i frågan om praoplatser.

Vårt företag som är ett perfekt företag för att ta emot elever som kan vara intresserade av VVS-, byggbranschen eller kanske sälj och butik, har diskuterat om vi har kapacitet och möjlighet att ta emot praoelever. Jag har hela tiden varit en stark förespråkare för det, eftersom jag tycker att det är ett bra sätt att visa upp branschen och erbjuda ungdomar möjligheten att prova på yrket.

Visserligen är det säkert inte särskilt många som gör sitt framtida yrkesval genom sin praoplats, men jag tror de flesta människor ändå minns den. Och jag är säker på att det är ett pirrigt och värdefullt steg för ungdomarna.

Därför har jag jobbat för att vi ska ta emot praoelever på bästa sätt och för att alla våra anställda ska vara vänligt inställda när vi tar emot dem. Det är nämligen inte en självklarhet. Det är ju ett extra arbetsmoment att hela tiden behöva beskriva sina arbetsuppgifter, ge instruktioner och vara tydlig i sitt eget utförande och gör hela arbetsdagen lite besvärligare.

Men om skolorna fortsätter att sköta prao-samarbetet på det sätt som idag slutar vi också att erbjuda platser.

 

Förra gången vi erbjöd oss att ta emot elever från kommunens skolor fick vi informationslappar med namn och telefonnummer till eleven och skolan samt information om hur vi skulle göra om nån elev inte dök upp.

Det mesta gick bra. Men från Centralskolan kom aldrig eleven. Vi ringde honom, vi ringde skolan, vi ringde studievägledaren. Inget svar hos någon. Vi lämnade meddelanden på samtliga telefonnummer. Ingen återkom. Vi mailade, ingen svarade. Om den skolan, lärarna, studievägledaren eller elevens föräldrar vet vad eleven gjorde under dessa två veckor är fortfarande oklart. Man kan bara hoppas att han var på en annan prao-plats och att det hela är ett simpelt administrativt problem.

 

I morse kl. 06.45  stod en ensam kille utanför firman utan minsta förvarning…Ingen visste nånting, ingen hade planerat för detta, ingen hade tid för honom och han blev fort en belastning, vilket han själv säkert också kände.

Är det så kommunens skolor vill att eleverna ska tas emot? Knappast. Men hur svårt ska det vara?

 

I våras tog vi också emot elever från den fristående Skolan Bergius. Elevernas mentorer och lärare kom på arbetsplatsbesök för uppföljning och kontakt med eleven samt vårt företag.

Varför, varför, varför kan inte de kommunala skolorna ens vara i närheten av nåt sånt? Inte någon av de fyra 7-9-skolorna som vi varit i kontakt med har tagit en personlig kontakt när vi haft deras elever hos oss. Var finns ansvarskänslan och intresset för elevernas bästa? Är verkligen organisationen så fel?