Vulkaner, svart sand och kvällsdopp i Resorben

Igår gjorde vi en ny utflykt som vi länge, länge kommer att minnas och njuta av.

Hittills har vi varje morgon glufsat i oss en fantastisk frukostbuffé, men igår åt vi mackor och flingor på rummet, så att vi skulle komma iväg tidigt. Vi laddade bilen med badkläder och vattenflaskor och körde söderut. Mot Hawaii Volcanoes National Park.

Vägen ut från Kailua-Kona var backig och snirklig och väldigt, väldigt vacker.

Kailua-Kona, som vi bor i, är en lite väl turistig del av Kona-kusten, men ändå vacker. Över hela Big Island kör man längs med kusten och det finns inga genvägar tvärs över. Vi konstaterade att ön är nästan lika lång som Gotland, men nästan dubbelt så bred. Och väldigt, väldigt mycket högre.

Längs vägen fanns kaffe- och macadamianut-odlingar, men ibland försvann allt och det blev helt svart av ”lava flows”.

Vi passerade berget Mauna Loa, Mauna Keas lillasyster. Det är också ett vackert berg med gröna, fluffiga sluttningar och massor av växtlighet. På högra sidan såg vi hela tiden Stilla Havet och stora surfvågor.

Efter nästan två timmars körning kom vi fram till Hawaii Volcanoes National Park. Vi beslutade oss för att börja med en promenad till Sulphur Banks och Steam Vents. Sulphur Banks är området med sprickor i marken som pyser ut svavel och stinker. Steam Vents är sprickor och stora hål som pyser ut ånga och som verkade ha en god verkan på familjens snoriga näsor och halsar :-)

Efter promenaden, som kändes både märklig och läskig med tanke på att vi klafsade omkring mitt på en vulkan med farliga ångor pysande runt omkring, kom vi fram till den första utsiktsplatsen över själva vulkanens hjärta.

WOW! Vilken upplevelse! Vi stannade och fotade ungefär en halv miljon bilder med alla våra kameror innan vi kunde gå vidare.

Sedan var det dags för våra magar, som tyvärr vant sig vid det amerikanska måttet av matintag :-(  att göra sig påminda och vilja bli påfyllda. Därför letade vi oss tillbaka till bilen, så vi kunde åka till Volcano Village för lite lunch.

Vi fortsatte vårt vulkanäventyr efter lunchen med en tur igenom Thurman Lava Tube, en lång tunnel under vulkanen, kringelikrokpromenader genom regnskogen och en lång, tung och svettig tur nerför berget till kraterbotten och upp igen. Undrar hur smart det var med mina knän egentligen…?

På nåt – ganska korkat – sätt hade vi fått för oss att det skulle finnas en kortare väg upp…men nej, när vi kom ner insåg vi självklart att antingen går vi över hela kraterbotten och kommer upp på andra sidan – låååångt ifrån bilen. Eller så var det bara att börja klättra uppåt samma väg vi kommit ner. Stön.

Det krävdes en snabb vila i vulkanen innan jag kunde ta mig upp.

När vi sen sett oss mätta på vulkanen och regnskogen vände vi tillbaka norrut och ett stopp på Punaluu Black Sands Beach.

Jag hade hoppats kunna stanna en stund och bada i den svarta, sköna sanden. Men vi var så slut och längtade efter hotellet, så en kort stund med kolsvart sand mellan tårna fick räcka. Att vi tydligen klampade in hos ett helt gäng Hawaiianska havssköldpaddor gjorde inte upplevelsen tråkigare.

Tillbaka på hotellet avslutade vi kvällen med mat och drinkar vid poolen.

Som pricken över i:et denna dag tog vi ett härligt kvällsdopp i bubbelpoolen – som vi döpt om till Resorben eftersom den känns och ser ut som ett glas Resorb :-) – och ett par simtag i poolen.

Ännu en fulländad dag i paradiset.

Vattenfall, höga höjder och brända bromsar

Idag började det riktiga äventyret.

Vi hämtade hyrbilen på flygplatsen och gav oss ut på vägarna.

Vädret var lite mulet och man varnade för heavy showers, så det var en perfekt bilutflyktsdag.

Efter den vackra utfarten från flygplatsen åkte vi ett par mil genom lavafält som varvades med palmer och insprängda golfbanor och country clubs.

Utsikten var något jag aldrig sett förut. Svart mark, svarta fält med stora klumpar av lava och höga berg i bakgrunden.

Vi tog sikte på vattenfallen som skulle finnas på andra sidan ön och som, enligt alla böcker och broschyrer, skulle vara fantastiska.

Det var häftiga vyer, enorma träd med lianer, vackra blommor och mängder av varningsskyltar.

Vi betade av ett par vattenfall, regnskogspromenader och fantastiska vägar genom bergen. Antagligen har vi tagit en hel drös foton som vi aldrig kommer att titta på – japanerna runt omkring oss inspirerade oss att fota varje palm i alla vinklar…

På vägen tillbaka valde Henke en mindre väg som skulle gå rakt över bergen via ett tidigare avstängt militärområde. Enligt biluthyrardamen var det ingenting att se där – ”just mountains”.

Det hela började bra. Vägen ringlade igenom mindre bostadsområden med både ruckel och fina villor. Plötsligt blev husen som man ser som ”before-hus” i Extreme Home Makeover verkliga och vi konstaterade alla fyra att vi har ett ganska bra hus hemma i Rosersberg ändå :-)

Sen hamnade vi i ett ensamt och övergivet, grått månlandskap utan ljus. I flera mil åkte vi helt ensamma genom lavaindränkt natur och död växtlighet. Himlen var helt grå och allt var mörkt.

Så plötsligt blev det lite grönare och mer livfullt och vi passerade en skylt – Mauna Kea Visitor Information Station. Mauna Kea är det högsta berget på Big Island och ett välbesökt utflyktsmål. Vi vände bilen och svängde in på den öde vägen i det märkliga landskapet, som förde tankarna mer till Island än Hawaii.


Det var tur det. Plötsligt sprack luften upp och allt blev klart. Berget var plötsligt runt omkring oss och vi befann oss på en ringlande väg uppför, på ca 2000meters höjd. Vår stackars hyrbil – utan fyrhjulsdrift – brummade och spann på och jag blev genomsvettig och höjdrädd…


Men OJ, va häftigt det var! Henke tvingade upp bilen till drygt 3000meters höjd där Visitor Information Station låg och var sista stoppet innan man fortsatte på egen risk.

Alla var tvungna att stanna i minst 30 minuter för att anpassa sig till höjden innan man fortsatte. Skulle man fortsätta behövdes fyrhjulsdrift, inga barn under 16 och enbart friska personer. Vi hade alltså alla fel och fick helt enkelt stanna…inte mig emot dock! Berget och vägen vidare såg inte särskilt inbjudande ut för mig som är både höjdrädd och handikappad :-(


Japanerna som invaderade även det stället tog fram sina sushi takeaways och förberedde sig för nästa etapp, medan vi handlade frystorkad astronautglass istället.

Sen började nedfarten och resan hemåt. Hoppas inte Alamo kollar bromsar och däck vid återlämnande…Det luktade bränt och bilen lät sur hela vägen ner till 600meters höjd.

Men vilken enorm upplevelse det var! Inte nog med att utsikten var helt fantastisk, känslan av att svischa ner för den höjden, mitt ute på en av Hawaiis öar i Stilla Havet var mäktig. Sen att det periodvis var som värsta berg- och dalbanan gjorde inte saken sämre! Hela familjen tjöt av skratt när bilen flög över de märkliga kurvorna och guppen som vägen gick över.

Det var ren tur att vi inte körde på nån av de osynliga korna :-)







Nu har hela familjen däckat och jag laddar för morgondagens äventyr – vulkanen Kilauea och de svarta stränderna.

Aloha!

Mitt paradis

Hallå där! Jag är tillbaka!

Efter en hysterisk höst och vinter med mängder av jobb, politik, kass hälsa, snöstormar & kylslag, kom äntligen lite jul- och nyårsledighet. Bloggandet har legat på hyllan under de senaste veckorna, men nu kliar det lite i bloggarfingrarna igen.

Det passar bra eftersom jag har semester och  äntligen har kommit iväg på mitt och familjens efterlängtade äventyr på andra sidan jorden. Så här på hotellrummet i Kailua-Kona, Big Island, Hawaii, med jet lag i kroppen och trötta barn, passar det bra att återuppta bloggandet.

Vårt äventyr började dock lite trögt och veckorna innan avfärd var en aning nervösa. Matilda blev sjuk veckan innan jul, Aksel samma vecka och mitt knä svällde upp…Min favvodoktor Tiselius tog hand om mitt knä och Matilda och Aksel gick till doktorn dagen innan avresa. Den ena hade streptokocker och den andra feber och värkande hals. Penicillin till båda och utskrivet även till mamma och pappa för säkerhets skull…

Men det stoppade givetvis inte oss. Kl. 02.45 på julafton slet vi upp våra sjuka barn och åkte till Arlanda för den längsta resan vi gjort hittills, 30 timmar. Ni ser här på bilden hur nöjd Matilda var.

Tack och lov är våra barn världens duktigaste resebarn och gnäller aldrig. Matilda var nog en av få som var vaken hela vägen mellan Frankfurt och Los Angeles…sen däckade hela familjen rejält på sista flighten mellan LA och Hawaii – trots att amerikanska flygbolag arrangerar tävlingar för passagerarna ombord och rabblar rebusar i högtalarna :-(

Men OJ, va det var värt det!!! Att kliva ur planet på Hawaii och mötas av en helt öppen flygplats med hyddor, palmer och klibbig luft 30 timmar efter att ha klivit ombord på ett stelfruset Arlanda med avisningsavisningsmaskiner var en fantastisk upplevelse. Flygtrafiken är just nu top 1 på min favoritlista!

Det blev dessutom också den längsta julafton som man kan ha eftersom tidsskillnaden är 11 timmar…

Att sedan vakna ett par timmar innan det blev ljust och se ön långsamt vakna var helt fantastiskt. Jag tror att det tagit oss alla ett par dagar att verkligen förstå att vi är på Hawaii och att det samtidigt är den kallaste vintern på 110 år hemma i Sverige :-)

Hawaii är precis så underbart som man tror. Vi är på den största ön, Big Island. Ön är en vulkanö och alla stenar är svarta.

Det finns inga farliga djur – sägs det.

Vattnet är klart och varmt, luften håller ca 27 grader året om. Hittills har det kommit en rejäl vind mitt på dagen varje dag och man har trott att ”oj, nu blir det storm”, men nej, det blåser rejält en stund och man får hålla lite extra hårt i handduken och vågorna slår lite högre. Men det går snabbt över och lugnet kommer snart tillbaka.

De här första tre dagarna har vi slappat, kommit in i semesterlunken, fattat tidsskillnaden och njutit av poolen och havet. Imorgon ska vi hämta hyrbilen och upptäcka resten av ön. Jag återkommer med min reseberättelse inom kort.

ALOHA!


Vi fryser ihjäl, det är så kallt! Stackars barn, men snart blir det varmt – eller???

Men vad är det som händer? Det kom plötsligt lite inspiration och blogglust krypande!

Egentligen kom det redan i lördags när jag var och tittade på Aksels innebandymatch i Rosershallen. Men det tog så lång tid att tina fingrarna när jag kom hem så jag kunde inte skriva nåt…

Idag kan jag inte låta bli.

Titta in på den här länken.

Det är så dumt, så onödigt och så uselt skött att  jag blir vansinnig!

Jag ska försöka ge er en liten förklaring:

Som ni vet har Rosersberg fått en ny hall, Rosershallen. Hallen ligger fint intill elljusspår, skola och fotbollsplaner mitt i Rosersberg. Förutsättningarna finns, men sen är det en hel del att be om.

Det som är mest aktuellt nu är alltså kylan.

I lördags när jag tittade på matchen var det så kallt att föräldrar och alla andra i publiken satt med sina tjocka vinterjackor, vantar och mössor på. Det är väl inte hela världen förstås.

Lite värre är det kanske att i den nya, fina och än så länge rena hallen, behöll många besökare sina snöblöta vinterskor på och det blev blött, smutsigt och halt.

Ok, visst, det kanske inte heller är ett allvarligt problem.

Men tänk då en stund på spelarna. I shorts och t-shirt. Burr!


Matilda går på Råbergsskolan. Där hette det tidigare i år att ”vi ska få ny hall”. Jo just det ja. Hittills har skolan knappt fått vara i Rosershallen. I fredags kunde inte Matildas klass  ha gympa överhuvudtaget. Den gamla hallen saknade ventilation. Den nya var för kall. Igår, måndag, kunde inte Matilda duscha efter gympan. Vattnet i den gamla hallen hade frusit. I den nya hallen var det 10grader…

STÖN

Visst kan sånt här hända. Det VET jag. Jag jobbar ju faktiskt i branschen…och det är inte de tekniska felen som stör mig mest.

Det är den nonchalans som kommunen med det bandklippande kommunalrådet i spetsen, visar mot Rosersbergs barn och ungdomar som har sett fram emot den nya hallen.

Istället för att stressa som en galning med bygget – som säkert fått en bättre utformning och getts bättre förutsättningar om Kilenkrysset fått bygga som de erbjöd sig att göra, men kommunen vägrade gå med på – borde man ha sett till behovet och låtit bygget ta den tid det behövde. Men nej, vi hade ju ett kommande val. Det är klart att då skulle ju hallen invigas i lagom tid inför valdagen, efter kommunalrådets exakta riktlinjer, på den tid som kommunalrådet kunde avvara, så att majoriteten kunde kamma hem fler röster. Då är inte värme och genomtänkta lösningar lika intressant.

Känner man inte igen detta från andra projekt i kommunen? Hur länge ska han få hålla på?

Jag uppmanar nu alla som upplever kylan i Rosershallen som ett problem att anmäla detta till Sigtuna kommun. Numera finns en funktion för att lämna synpunkter och felanmälan till kommunen på hemsidan. Här är länken.

Kan man kanske felanmäla hela kommunledningen?