Jetlag, King Kamehameha och vår hjälte Ian

Oj, va det var svårt att ställa om tiden den här gången. 

Vi kom hem sent i lördags, nu är det fredag kväll. Varje kväll denna vecka har Matilda sovit när jag kommit hem från jobbet, vi har vaknat ca 02-05 varje morgon (natt?) och att hålla sig vaken efter 20 har varit en bedrift för oss alla. Men det mest anmärkningsvärda har nog ändå varit den femtonårige sonen som kommit upp av sig själv en stund innan vanlig väckningstid! 

Ikväll tog jag en rejäl tupplur efter middagen, vaknade lagom till På Spåret och Let’s dance kl 20 – vi är aldrig överens om vad vi ska se… Då somnade Matilda och Henke som klubbade sälar – så jag fick bestämma kanal ikväll :-)

Trots trötthet och förvirring har jag, sakta men säkert, nu börjat acceptera att semestern är över och att det bara är att bita ihop och jobba på, så att vi har råd att åka snart igen. För det ska vi. Snart, väldigt snart.

 

I mitt förra – deprimerade –  inlägg lovade jag att berätta lite om de sista dagarna i paradiset och våra äventyr i LA.

Eftersom jag ikväll tagit en effektiv powernap och är lite småpigg och resten av familjen ändå sover eller träffar kompisar, passar jag på att skriva en fortsättning på resan till vårt paradis. Vi får se hur långt jag hinner innan tiden är i kapp och jag somnar.

 

Jag upptäckte att jag ju inte har berättat om vårt hotell, King Kamehamehas Kona Beach Hotell.

King Kamehameha var den första Hawaiinska kungen och framstår som en riktig hjälte bland Hawaiianerna. Överallt finns minnesmärken över honom och vårt hotellrum (längst ner till vänster på bilden) hade utsikt över ett litet palmbladstempel som varit kungens böneplats. Man fick inte gå för nära, då kunde man störa hans ande som satt där och bad.

Men det var okej att varannan kväll ha Lu’au – hawaiiansk grisfest – precis framför templet och hoppa omkring i bastkjol, spela ukulele och dansa hula i eldars sken. Enligt tradition gräver man en stor grop i marken, imu, som fungerar som ugn till Hailua Puu’a-grisen – den extra fläskiga grisen som uppföds på Big Island – och bjuder på ett jättesmörgåsbord med massor av fiskar, skaldjur, frukter, kokospudding, kött i palmblad mm.mm.

Vi diskuterade om vi skulle lägga halva reskassan på att delta i spektaklet på nyårsafton, men vår folkskygga (och även då trötta!) familj valde bort det och istället smygtittade vi på amerikanska och japanska turister som fick blomhalsband, blev fotograferade med bastkjolsklädda servitörer och fick sitta på träbänkar och genomlida en hel föreställning (som vi skymtade alldeles gratis från vår balkong) med feta män i bastkjolar.

 

Jag visade King Kamehameha respekt genom att skydda hans tempel en stund  istället.

Parken runt hotellet bestod av fantastiska Aloe Vera-växter, kokospalmer och passionsfruktsträd. Helt underbart vackert! Runt templet kunde man simma, snorkla och åka paddle-board och titta på färgglada fiskar, rockor och koraller.

En dag hyrde Aksel och Henke paddle-boards av vår nyfunne vän Ian i surfshopen mitt emot hotellet och fick låna en undervattenskamera att filma fiskarna med. Det var ju himla snällt och vi var glada och tacksamma. Jag var glad tills Henke kommer tillbaka och meddelar att han tappat kameran…$$$$töööön…

Han gick moloket tillbaka till shopen och fick en vänlig, men bestämd order om att paddla ut och leta igen. Henke som de senaste dagarna börjat känna sig rejält förkyld och alltid får ont i bihålarna när han dyker, dök och letade en lång stund.

På stranden låg jag och funderade på vad en sån kamera kunde kosta och snyftade när jag insåg att shoppingen i Los Angeles plötsligt kändes avlägsen.

 

 När de kommer tillbaka andra gången och meddelar att de inte hittat kameran, var det lätt att hålla sig för skratt. Henke gick till Ian, som – ännu mer bestämt –  följde med ut bland vågorna och – helt otroligt! – hittade kameran på ca 20 meters djup! Thank God – shoppingen och familjefriden var räddad! Ian är min hjälte! :-)

 

De sista dagarna, när vi inte hade hyrbilen längre, var vi mest på stranden, vid poolen, i havet eller promenerade längs huvudgatan i Kona.

Sista dagen var tung. Som ni förstått hade ingen av oss lust att lämna paradiset, vi hade hört att det var kallt och regnigt i Los Angeles, det snöade fortfarande i Sverige och vi hade inte vunnit pengar så vi kunde stanna. Vi fick helt enkelt finna oss i att lämna ön och styra kosan mot LA.

 

 

På den vackra flygplatsen roade Matilda oss med sin nya ukulele, medan vi alla funderade på hur snart vi skulle kunna återvända…

Aloha!

 

Snöslask, depression och fjällfil

Hemma. Hemma i ett snöslaskigt, mörkt och eländigt Sverige. Ok, solen sken en stund idag och snön smälter. Men ändå.

 

När vi landade på Arlanda efter flera, långa timmar i luften och kom ut till taxin i mörkret, regnet och slasket var det lätt att hålla sig för skratt. Vi kände oss rent ut sagt bedrövade.

En av mina facebook-vänner kommenterade en av mina mest bedrövade statusuppdateringar att  ”det brukar vara skönt att komma hem igen till vardagen igen också…och man brukar ha en tendens att kunna uppskatta den bättre när man varit ute och sett sig om i världen”. Hmmmm, nej Erika, tror faktiskt inte det den här gången. Det enda jag längtat efter är Fjällfil och det kan man säkert hitta en marknad för på Hawaii också… 

Den här semestern har, trots sjukdomar och klena knän, varit helt underbar och jag har tillbringat många timmar med funderingar på varför man väljer att bo i Sverige när det finns såna platser på jorden. Och jag funderar över vad som stoppar en från att sälja hus, bilar, prylar och prova en tid nån annanstans. Är man feg eller bara en vanlig svensk trygghetsnarkoman?

Ok, jag kanske skulle bli en aning lappsjuk om jag var bofast på Hawaii resten av livet, men nåt år eller så, skulle jag lätt kunna tillbringa där. Tror att  jag kontaktar Milko för att kolla om de behöver en Fjällfilssäljare på Big Island. Henke och Aksel har redan bestämt sig för att jobba i surfshopen och Matilda övade varje kväll på att svara i hotelltelefonen och ta emot bokningar.

Nej, ok, men allvarligt talat har jag – och hela familjen – funderat över varför vi väljer Sverige. Mina knän och leder mår betydligt  bättre i värmen, Aksels astma blir lindrigare och huden på oss alla känns bättre och friskare. Naturen är vackrare, vattnet varmare och livet känns ljusare. Och då menar jag inte semesterledigheten, utan hela tillvaron. Mindre pretentiöst, mindre stelt och uppstyrt – och då syftar jag på Hawaii och inte andra delar av USA…Los Angeles lockar mig t.ex.inte alls och New York vill jag inte heller bo i. Men dit åker jag gärna ofta som turist!

Nåja, det här resonemanget dagen efter vi kommit hem och med jetlag i kroppen, är antagligen inte det mest genomtänkta och förnuftiga resonemanget för familjens framtid. Men om Milko vill ha mig på Hawaii eller om Henke kan bli utbytes-hamnstyrman där så åker vi direkt!

Suck, det kommer verkligen att bli tungt för mig att komma tillbaka den här gången…Och uppskatta vardagen? Ojojoj, det känns avlägset.

Men jag berättar gärna lite mer om de sista dagarna i paradiset och tiden vi hade i Los Angeles. Men det får bli i nästa inlägg. Nu ska jag försöka sova innan vardagen kastar sig över mig igen…

Aloha och sov gott!

 

 

 

 

 

Hauoli makahiki hou! (Gott nytt år på Hawaiianska)

Varför måste tiden gå fort när man har roligt?

Nu har vi – väldigt, väldigt, väldigt motvilligt – lämnat paradiset och hamnat i Los Angeles för ett par dagars shopping, sightseeing och lek på Universal Studios.

Det var en tung dag när vi skulle lämna vår paradisö efter nio dagars underbar semestervistelse. Ingen av oss ville lämna det härliga klimatet, de underbara stränderna, det ljuvligt sköna vattnet i Stilla Havet eller den ofattbara känslan av att faktiskt – på riktigt – vara på Hawaii.

Men, ok, vi får försöka leva på våra minnen och njuta genom foton och tankar på våra fantastiska upplevelser.

Jag fortsätter gärna att berätta lite om våra upplevelser.

Dagen efter vulkanäventyret, var det dags för Aksel och Henke att leta rätt på en surfkurs.

Aksel har babblat om surfkurs sedan vi bokade resan, men eftersom han var sjuk och öronen var helt låsta efter resan väntade vi med surfandet ett par dagar.

När det nu var dags för grabbarna att kasta sig ut bland hajar, valar och stora vågor, vaknade han istället med nackspärr :-(

Men, nu var vi på Hawaii, dagarna började ta slut och det ryckte rejält i surftarmen. Det enda rätta var att glömma nackspärren och ge sig ut ändå.

Sen hade vi tur och träffade på en supertrevlig surfingbrädebyggare som drev surfshopen tvärs över gatan från hotellet och även förmedlade surfkurser. Han gav oss en crash course i surfing och lånade ut två paddle-boards för att vi skulle få testa flyttekniken innan det var dags för den riktiga turen.

Jag tog beslutet att ta hand om handdukarna på stranden…

Efter drygt en timme på paddle-boardsen gick vi upp och träffade surfläraren…mmmmm, kände mig plötsligt en aning tantsjuk eller vad det nu kan heta när en 40+tant nästan drägglar över en yngre mans solbrända kropp :-)  – oooops!

Hursomhelst, han var inte bara snygg, han var trevlig också. Och han tog med Aksel och Henke på en surflektion som de inte kommer att glömma i första taget.

Tyvärr fick jag och Matilda stanna på stranden en bra bit ifrån surfandet och såg inte surfläraren – nej, jag menar Henke och Aksel – särskilt bra under lektionen. Vi njöt istället av att bada på den nya stranden som vi åkt till för att få bättre vågor än de vid hotellet.

En bra stund senare kom två slitna, blöta och lyckliga förstagångssurfare tillbaka och sken som solar! Ytterligare en lyckad upplevelse på paradisön var avklarad.

Kvällen avslutades med två utmattade surfare på Kona Brewing Company. Ett lokalt ölbryggeri med ölsmaker som kokos och passionsfrukt. Båda funkade faktiskt!

Dagen efter surfäventyret var det nyårsafton. Det var svårt, väldigt svårt att förstå. Särskilt för oss som aldrig firat nyår nån annanstans än i ett vinterkallt Sverige.

Istället för att börja nyårsafton med en promenad i ett snöigt och kallt landskap, började vi dagen med en tur till Anaehoolahu Bay. En lång, härlig, vit sandstrand som man mötte efter att ha kört igenom ett kolsvart lavaområde.

Vi badade, solade och njöt av en klarblå himmel samtidigt som vi ringde till våra föräldrar och önskade gott nytt år. Konstigt.

Nästan lika konstigt som det var att ligga på stranden och se valar leka ute vid horisonten…det är alltså inte lögn det som står i turistböckerna om Hawaii. Man ser faktiskt valar från stranden, hotellfönstret och, som Aksel gjorde, från surfingbrädan.

Inte nog med att det stämmer det där med valarna. Sjöborrar finns också överallt på riktigt. Henke både lyckades lyfta upp dem och kliva på dem. Precis som det står i guideböckerna – att man inte ska göra! Men vi har också läst oss till att det tydligen ska vara bra med papaya för att få ut taggarna…

Efter lite efterforskningar som vi hunnit göra bland personer vi träffat på ön, hade vi fått reda på att vårt hotell hade den bästa utsikten för nyårsfyrverkerierna. Och äta god mat kunde man ju göra precis varsomhelst i området, så nyårsmiddagen skulle vi äta på ett ställe som vi varit på första kvällen och som vi därmed visste hade god mat.

Vi klädde oss nyårsfint, drack lite bubbel och läsk och gav oss ut för nyårsfirande.

Ca kl. 21 fick vi nog. Matilda slocknade på restaurangen, Aksel kved, Henke, som blivit smittad av barnens åkommor, mådde uselt och jag gjorde allt för att hålla humöret uppe. Vi gick snart tillbaka till rummet och jag lovade att väcka de andra när fyrverkerierna satte igång…

Vi vaknade alla fyra utvilade och förvirrade den 1 januari 2011. Det är välisolerade rum på King Kamehamehas Beach Hotel…

Aloha & Hauoli makahiki hou!