Fy för sömniga vänsterpartister!

Trots mitt val att ta en sk. time-out från politiken kan jag inte låta bli att berätta om en motion som kommer att anmälas på nästa kommunfullmäktige i Sigtuna kommun.

 

Det är Vänsterpartiet som lägger en motion om att införa sömnskola för småbarnsföräldrar. Ja, ni läste rätt. En sömnskola.

Jag tar det hela från början.

Min time-out innebär att  jag försöker hålla mig undan politiska uppdrag och djupare, tidskrävande engagemang. Time-outen har varit nödvändig bl.a för min hälsa, men har också andra orsaker.

En av orsakerna är att under de år jag varit med i olika politiska sammanhang ofta varit frustrerad över – i min värld – onödiga diskussioner som tar extremt mycket värdefull tid i anspråk. Tid är en bristvara för oss alla och när just bristen på tid är huvudanledningen till att så få engagerar sig politiskt, känns det ännu mer frustrerande. Diskussionerna förs ibland i oändlighet p.g.a. överdriven ideologisk övertygelse och utan egentligt värde för kommuninvånarna. Jag menar att diskussionerna i många fall kunnat kortas ner, mötena har kunnat vara effektivare och de politiska flosklerna färre. Den här frustrationen gör att jag ibland tvivlar på att politik verkligen är något för mig.

Ja, men gör nåt åt det då, tänker ni alla nu. Ställde jag upp i valet få jag väl fullfölja mitt uppdrag och vara med och påverka och förbättra. Ja, så är det förstås. Självklart. Men nu är det som det är och jag försöker hitta ett sätt att vara engagerad på, utan att må dåligt och sabotera familjefriden. Hur mitt engagemang kommer att se ut framöver beror på flera olika omständigheter som jag inte tänker beröra nu. Lovar att återkomma till det längre fram.

Vad har nu det här med Vänsterpartiets sömnskola att göra? 

Jo, trots min time-out läser jag alltid handlingarna till kommunfullmäktige noggrant och följer mötena på web-tvn. Jag funderar över ärenden som diskuteras, hur man diskuterar ärendena, var man lägger fokus, på vilket sätt man väljer att framföra sina åsikter och vad de olika ledamöterna tycker är viktigt.  

Just nu är skolan ett omdiskuterat och hett ämne. Skolan i Sigtuna kommun är i många avseenden usel, resultaten är låga och många är besvikna. Men plötsligt – efter åtta års styre – har även S-ledningen upptäckt detta och försöker hitta åtgärder. Bra. Jättebra!

Självklart vill alla kommuninvånare att skolan ska fungera och att eleverna ska känna sig trygga i sin vardag. Det känns därför toppen att skolan – och då menar jag innehållet och resultaten, inte fasaderna – äntligen verkar stå i fokus för samtliga partier i kommunen.

 Då kommer plötsligt Vänsterpartiet med en motion om sömnskola till småbarnsföräldrar.

Man skriver ”att kommunen ska erbjuda hjälp för föräldrar med barn mellan sex månader till två år genom en sömnskola. I sömnskolan får föräldrarna nyttig information om hur det ska gå till för att barnet somnar bra och sover hela natten.” Detta behövs särskilt i ”Sigtuna kommun med Arlanda som arbetsplats vilket innebär att många har obekväma arbetstider”.

What? Är bebisars sömn något som politiker ska styra över? Var finns vuxna människors eget ansvar? Vad tycker Vänsterpartiet att våra skattepengar ska gå till egentligen? Fungerande skolor eller sömnhjälp till bebisar? Kan inte Vänsterpartiet acceptera att människor själva måste ta ansvar för sina egna liv? Finns det en minsta möjlighet att även Vänsterpartiet kommer med på tåget ? Fokus, Vänsterpartiet!

Än en gång har min politiska sida vaknat med ett ilsket ryck! 

Lagom trött?

Jodå, jag lever. Nejdå, jag har inte slutat blogga.

Men, jag försöker hitta balans i livet, som det så fint heter, och då har bloggandet fått vika undan en aning. Jobbet tar mycket tid, hälsan har vacklat, det är mörkt och eländigt och jag är trött.

Tröttheten är påtaglig och jag förstår den inte, eller rättare sagt, vill inte acceptera den. Tidigare har jag alltid varit en extrem kvälls-/nattmänniska och suttit uppe flera timmar efter att alla andra gått och lagt sig. Det har gett en massa sköna, ensamma timmar att blogga, läsa och fundera.

Nu är jag trött. Trött bara nån timme efter jag kommer hem från jobbet och orkar inte öppna datorn, tänka klart eller hitta inspiration. Varför? Jajaja, jag hör vad ni tänker, men vägrar gå med på att man blir så trött bara man fyller 40…

Nej, tror faktiskt att jag verkligen behöver hitta den där svårnådda balansen och inse att jag inte hinner med allt som jag vill hela tiden. Med facit i hand var 2010 ett helt galet år och, trots underbar semester över jul och nyår, är jag nog fortfarande trött efter det hektiska året.

Nu när jag dragit ner på politiska uppdrag och inte är uppbokad fem kvällar i veckan, kan jag ibland få känslan av att jag missat nåt. Jag kan packa ihop på jobbet strax efter kl. 18 och undra om jag verkligen inte har glömt nåt möte eftersom jag inte behöver kasta mig in i bilen, leta fram rätt dokument och sätta mig på ett möte som slutar kl. 22. Nej, istället kan jag åka hem till familjen, ibland t.o.m. äta middag sittande tillsammans med dem och ta hand om hemmet, hjälpa till med barnens läxor, läsa böcker eller kanske t.o.m. se ett tv-program utan att somna. (Ok, det där sista var en liten lögn…somnar fortfarande ganska fort…) Det känns märkligt.

En ny, alldeles underbar känsla som jag verkligen kan vänja mig vid är när jag på söndagseftermiddagarna känner att jag fått massor gjort och att det är okej att lägga sig i sängen, läsa bok och ta ett glas vin. Helt utan dåligt samvete eller söndagsångest!

Men jag måste säga att livet utan måsten inte bara är skönt. Det är en väldigt tudelad känsla och jag funderar ofta på hur jag ska kunna göra allt lite mer lagom. Hoppas vara på rätt väg och om bara hälsan sköter sig och krämporna minskar, ska nog även min vardag hitta en rätsida.


För att också få ordning på mina eländiga knän och leder har jag börjat träffa en mycket trevlig och duktig sjukgymnast som har hjälpt mig med ett träningsprogram. Efter en något trög start är jag nu igång med träningen och njuter varje gång jag känner att det nästan går att böja knäna igen! Det sorgliga är att jag inte kan jogga längre. Jogging var för mig en form av meditation och gav mig massor av energi. Det saknar jag. Och jag saknar promenader! Knäna är inte i promenadform ännu, det är tydligen cykling som gäller. Men att cykla på det bedrövliga underlaget nu känns inte lockande!

Jag får helt enkelt fortsätt försöka hitta det där så himla populära ”lagom” och hoppas att träningen och tankarna gör så att lugnet infinner sig. Snart har väl också den läbbiga snön smält, luften blir varm och solen piggar upp dagarna. Då kanske jag orkar vara vaken lite längre, göra mer och lära mig leva lagom och vara nöjd med det…


I mitt förra inlägg lovade jag att jag skulle berätta mer om vår semester och skriva om vår tid i Los Angeles efter de underbara dagarna på Hawaii. Nu har det gått nästan en månad sen dess och jag hittar inte riktigt inspirationen. Återkommer kanske lite längre fram med en reseberättelse eller kanske bara lite bilder. Men det får bli en annan dag. Nu är jag trött och tror att jag tar en liten tupplur…