Jag mår bra av öar

Efter gårdagens blogginlägg har jag fortsatt fundera på vad som får mig att må bra. Det finns ju givetvis ett par självklara saker som t.ex. min familj och vackert väder, men en annan sak som verkligen får mig att må bra är – resor.

Att resa är att njuta av livet. Men för mig är inte bara själva resan njutningen, utan även planeringen, förberedelserna och drömmarna innan får mig att må bra.

Förra året, som inleddes med en alldeles underbar resa till Hawaii och Los Angeles, hade jag också förmånen att få resa till Estland med tjocka släkten, två gånger till Italien med jobbet, en romantisk helgresa till Bornholm med Henke och avslutningsvis en fantastiskt spännande resa till Israel och Palestina med min mamma och syster.

Tänkte använda bloggen för att berätta om mina resor och väljer att börja med helgen på Bornholm.

Henke fyllde 40 förra året och min mamma, mina syskon, jag och barnen gav honom en resa till (nästan) valfri plats med valfri medresenär. Som tur var, blev den valfria medresenären jag. Resan skulle gå till en plats där ingen av oss varit tidigare och alternativen som vi diskuterade var bl.a. Budapest och Berlin, men helt plötsligt hamnade vi på Bornholm.

 Det var ett mycket, mycket bra val. Bornholm är ett litet romantiskt paradis med fantastisk natur, god mat och charmiga glassfabriker i varje gathörn. Vi var där sista helgen i augusti och vädret var underbart. Vi hyrde bil och gav oss ut på upptäcktsfärd runt den lilla ön. Första dagen tog vi en tur norrut och besökte en mäktig klippkust med fantastiska vyer över Östersjön och spännande promenadstigar.

När vi andra dagen gick på en underbar vit sandstrand i nästan 30-graders värme och soldis insåg vi plötsligt hur likt Hawaii det var och kände oss igen väldigt nöjda med resmålet. Det verkar vara nåt med öar som vi fastnar för, Gotland, Hawaii och så nu Bornholm.

Ön är liten och behändig och om man skulle vara sån, så är det ett perfekt resmål för cykelsemester. Men är man, som jag, gift med en gotlänning, så är det ingen risk att man blir tvingad att cykla på semestern. För oss gäller det snarare att man får poäng om man puttar av cyklisterna från vägen med stötfångaren ;-)

Hursomhelst, promenera gillar vi och vi hade läst om en häftig plats med olika långa vandringsleder, Paradisbakkerne, som vi åkte till andra dagen.Vi valde en lagom lång led, så vi skulle hinna tillbaka till Rönne i tid. Men istället lyckades vi gå rejält vilse och efter sumpmarker, bergsklättring, stängda grindar, myggattacker, hala stenar och flera kilometer på landsväg lyckades vi till slut hitta tillbaka till hyrbilen.

 

Stundvis kändes det dock förtvivlat och jag var rädd att vi skulle få sitta vid vägkanten, tuggandes på det enda som fanns att köpa och lifta med nån mindre nykter öbo på väg till bröllop.

 

 

Efter det äventyret kändes det skönt att vi kunde åka tillbaka till civilisationen och trösta oss i varje passerad by genom att äta mer glass. Varje liten by på ön hade en egen glassfabrik, bara det är ju skäl nog att åka till Bornholm! Man fick nästan känslan av att det skulle kunna bli krig om bästa glass mellan de små byarna, mycket annat att lägga energi på verkar det inte finnas…

 

 

Eller jo förresten, Pimp my glassbil!

 

 

Så alla ni som gillar natur, stränder, glass och kanske inte vill flyga 30 timmar för att uppleva det på riktiga Hawaii, kan jag absolut rekommendera en tur till Östersjöns eget Hawaii. Och ja, Bornholm slår faktiskt Gotland…

Tufft uppdrag

Jag har fått ett uppdrag. Det ska få mig att bli frisk och lära mig att hantera min vardag som en 100%igt fungerande människa. Uppdraget kändes bra och lätt när jag fick det, men nu har det gått en vecka och prestationsångesten kommer smygande.

”Skriv ner vad som får dig att må bra”. Det. Det är min uppdrag. Hur lätt som helst.

Not.

Eftersom jag tycker om min blogg, den får mig på nåt märkligt sätt att komma på saker som jag vill berätta om och skriva ner, och eftersom jag hoppas kunna få igång ett regelbundet bloggande igen, så testar jag om det går lättare att utföra uppgiften här.

Hur ska jag göra då? Må bra? Det är ju massor som får mig att må bra. Typ. Ehhh…

Om jag tänker såhär då – ska jag skriva i listform eller som en berättelse? Jag vill ju skriva en bok. Men det är kanske lite overkill i just det här sammanhanget? Uppdraget ska vara utfört om två veckor. Nåväl. Jag mår bra av att…

Vänta förresten! Jag fick en idé! I lördags när Henke och jag var på väg till en 50-årsfest hörde vi en radioreklam som vi båda fastnade för och även pratade om senare på kvällen – ”har du också problem med att få hjälp med dina läxor? Skaffa en Studybuddy! RUT-avdraget gäller!”

Det finns hopp!

 

 

Tweet, tweet!

Twitter. Ett mysko ord som dök upp i – nästan – var mans mun för några år sedan.

Jag skaffade ett Twitter-konto då, för länge sedan, när det var ganska nytt, men förstod aldrig riktigt vitsen. Då var så mycket annat mer intressant, som Facebook, iPhone och bloggen t.ex.

Men nu har jag återupptagit twittrandet också. Lite lagom många egna tweets än så länge, men desto oftare har jag börjat läsa andras. Det är ju superkul!

Jajaja, jag vet att jag är lite efter. Det är som med Spotify som jag upptäckte i somras, typ…

Men Twitter. Man kan ju läsa hur mycket kul och intressant som helst. Jag följer väldigt olika typer av människor och har under den senaste tiden lärt mig massor genom att läsa korta tweets. Carl Bildt, Alex Schulman, Magnus Uggla, Maria Abrahamsson, Peter Wolodarski, Niklas Strömstedt, SVTDebatt, Nya Moderaterna, Mark Levengood, Mats Knutsson för att nämna några ”kändisar” som jag följer dagligen. Och så förstås en rad vänner och bekanta som är ungefär lika duktiga twittrare som jag.

Men ni ser, blandningen är brokig och man kan aldrig vara riktigt beredd på vad som kan dyka upp. Och det är ju det som är så kul! Nu ska jag bara lära mig det här med #, RT, @ osv., så är jag med i matchen helt. Än så länge letar jag förtvivlat efter ”gilla-knappen” när det dyker upp bra tweets som jag vill att fler ska se…

 

 

Om ni skulle vilja följa min utveckling i Twitter-världen får ni gärna göra det på @Hellemaria

 Tweet-tweet!

Lässvårigheter

Jag älskar att läsa böcker. Jag älskar böcker. Böcker är avkoppling, njutning och glädje. Böcker kan vara vackra och väcka intresse och läslusta. Böcker kan se tråkiga ut och författaren kan avskräcka mig från att läsa genom att ha sagt nåt dumt i nån intervju nån gång. Det är viktigt att läsa böcker. Man blir klok av bok.

Under perioder av stress och för mycket jobb kan jag inte läsa. Det är extremt frustrerande. Som ett handikapp. Jag vill läsa, jag köper böcker, jag klämmer på böckerna och bläddrar på bladen. Men jag kan inte läsa. Jag får ångest när andra pratar om böcker som de läst. Jag känner mig dum och efter, om jag inte läst de böckerna som jag också skulle vilja läsa.

När jag håller i en bok som jag längtat efter att läsa, är det som att stirra på en godispåse med favoritgodiset i, utan att nå fram till den. Det går bara inte. Jag blir svettig, nervös och panikslagen när jag ser alla sidorna som jag ska läsa igenom. Så mycket tid som det ska ta att läsa alla dessa sidor, har ju inte jag. Om jag ändå försöker och börjar läsa är det helt meningslöst och bortkastat. Jag tar inte in nåt att av alla orden på sidorna, jag minns ingenting och är knappt medveten om att jag läser.

Just nu funkar det lite bättre. Jag kan läsa och det går riktigt bra. Tur är det, eftersom jag fick ett par böcker i julklapp som jag verkligen vill kunna läsa. Hittills har jag klarat av en.

Rikitikitavi av Rikard Wolff.  

Jag gillar Rikard Wolff. Han är en intressant och spännande person som jag gärna skulle känna.

Jag visste ingenting om boken, men när min mamma bad om tips på böcker att köpa till mig i julklapp googlade jag runt en stund och hittade den. Det var en snygg bok och jag gillar Rikard, så det fick bli den på önskelistan.

Nu tänker säkert flera av er – ni som är pretentiösa och kulturmedvetna – att ”vaddå snygg bok?” Men jag håller fast vid att man kan välja bok efter utseendet. Står man där i bokhandeln innan semestern eller kanske i Pocketshop på flygplatsen innan den trista tjänsteresan och känner för en ny bok, men helt utan en aning om vad man vill ha, utan att känna till en enda författare i hyllan, så väljer man efter bokens utseende. Du tar ju boken som ser spännande ut, som har ett omslag som tilltalar dig eller väcker intresse. Kanske är det titeln, men – ärligt – hur ofta säger boktiteln verkligen vad boken handlar om? Nej, boken måste också vara snygg. Eller sticka ut på nåt sätt. 

 

Precis på samma sätt som när jag väljer vin. Ska jag inte köpa nåt specifikt vin eller känner till flaskorna på hyllan, så väljer jag efter etiketten. Se den här t.ex. Visst undrar man hur det vinet smakar?

Rött abborrvin.

 

Vinet har jag inte smakat än, men Rikitikitavi kan jag rekommendera er som vill läsa om en liten pojkes tuffa och speciella uppväxt. Den delen tyckte jag mycket om, delen om Rikards karriär var inte lika intressant. Det kändes verkligen att han ville berätta om sin uppväxt och sin familj. När han, en bit in i boken, nådde kärriären var det på nåt sätt inte lika viktigt för honom att berätta alla detaljer och känslor och det blev mer som en snabbspolning. Men tankarna, känslorna och upplevelserna i hans uppväxt, både som litet barn, tonåring och i samband med insikten om homosexualiteten, beskriver han med största inlevelse och känsla. Det känns som om jag kände honom då.

Ska nog försöka se hans föreställning ”Falling in Love again” på Operan i slutet på mars. Den snygga boken väckte intresse. Jag visste det.

 

 

Stolt som en tupp!

Ni som inte klarar av att läsa om andras lycka ska sluta läsa nu. Ni som tycker det är fult och opassande att vara stolt över något man gjort bra och att man helst inte ska berätta om sånt, ska kanske sluta läsa min blogg helt. Jag är nämligen starkt övertygad om att det är viktigt att man vågar berätta om det man tycker man presterat bra, det man lyckats med i livet och sånt man är nöjd över. Det är inte fult att vara duktig och stolt!

Jag tänker därför ägna detta inlägg åt att berätta om hur otroligt stolt, lycklig och glad jag är över mina duktiga och kloka barn.

Jag kan liksom inte förstå att jag, jaja, med lite hjälp av Henke förstås, har åstadkommit något så ofantligt klokt, fint och bra. Henke och jag är ju i och för sig också ganska lyckade, men de här två slår oss med hästlängder ;-)

En av sakerna som förvånar mig mest är hur kloka och duktiga i skolan de är. Där ligger både Henke och jag ordentligt i lä.

Eller så kan det hänga ihop med att han och jag växte upp på 70-talet. Vi växte upp på flumtiden i flumskolorna där myshörnor med kuddar och fruktstund var viktigare än lektioner med läxförhör och betyg. Jag minns hur man inte ens skulle prata om betyg, hur man skulle släta över sina bra resultat på proven och lärarna fick nästan sparken om de ville ge någon elev en guldstjärna i skrivboken.

 

 

På bilden här bredvid ser ni hur deprimerade jag och mina syskon var :-(

Efter att ha läst dessa rader undrar ni säkert hur det egentligen står till med mig och vad det är jag vill säga med det här inlägget. Jo, det är såhär. Jag fick idén att skriva om mina duktiga barn igår när jag var på Aksels första utvecklingssamtal på gymnasiet.

På pendeln satt jag och funderade på om jag hade några särskilda frågor till hans lärare, om jag oroade mig över hans studier eller hade synpunkter på för svåra eller otydliga uppgifter. Det hade jag inte. Istället satt jag och njöt över att vara så trygg med hans skolgång. Han går första året på samhällsvetenskapliga programmet, med all undervisning på engelska, på Kungsholmens gymnasium.

Under samtalet berättar läraren att flera av Aksels betyg är A eller lutar åt An. ”He has made great progress, he is always happy and polite, all the teachers like him a lot. His test results are very good, almost always excellent” Osv, osv. Jag satt där, stolt som en tupp, och kände hur glädjetårarna nästan började rinna…Det hela späddes på av den märkliga känslan av att sitta tillsammans med min son och en svensk lärare i en svensk skola i Stockholm och lyssna på hur min lille son pladdrar engelska som ett rinnande vatten med utmärkt uttal. Själv fick jag, som faktiskt känner mig trygg med mina språkkunskaper, ändå snabbt bläddra genom orden i hjärnan och de grammatiska termerna för att få till nån vettig mening utan att låta alltför tillgjord och svensk.

När Aksel gick på högstadiet hade han massor av läxor, tuffa krav och stark studiemotivation. Han gick inte på en kommunal skola i Sigtuna kommun. Han gick på Skolan Bergius. Det har absolut bidragit tills han starka studieförmåga.

En annan yttre faktor som haft stor roll i båda våra barns studieframgångar är deras lärare Ingela Junered Rosén på Råbergsskolan i Rosersberg. Jag vill egentligen inte erkänna det, men hon har ju antagligen spelat den största rollen i deras framgång i skolan.

Och för rättvisans skull – vi lever ju trots allt i Sverige – så måste jag tillägga att Matilda också är fantastiskt duktig och omtyckt av lärarna. Det har jag redan berört i ett tidigare inlägg.

 Men det kan inte vara allt.

Det kan inte vara anledningen till att de är underbara med varandra och tar hand om varandra på ett fantastiskt sätt. Det ömsesidiga tålamodet mellan den filbunkelugna storebrodern och den Duracell-liknande lillasystern är beundransvärt! Syskonkärleken är verklig kärlek.

Den biten måste åtminstone vara nåt som Henke och jag lyckats med. Tänk om man kunde förstå vad. Tänk va kul det skulle vara om jag kunde skriva en bok ”Hur du lyckas med dina barn” och liksom ha en patentlösning. Kanske en kvällstidningsrubrik kunde vara: ”Gör ditt barn till ett A-barn på fem veckor. Helle & Henke berättar hur” 

Jajjemän. Jag är stolt. Jag är lycklig och glad över mina fina barn. De är de bästa barnen i världen.

Det är fett episkt.

 

Stackars Thorsten och Schyffert…

Jag hade tänkt att låta bli.

Tänkte att det är en onödig sak att lägga energi på. Totalt meningslös faktiskt. Men jag kan inte låta bli. Inte när man ältar det i morgonsofforna, alla tidningar och fortsätter att ha det på första sidan som en av de största händelserna denna helg. Inte när händelsen får större uppmärksamhet än att krig bryter ut i Syrien, Ryssland och Kina visar sitt bedrövliga rätta jag, 300 människor dör pga. kyla i Europa, sjukhusen har strömavbrott och ja, t.o.m. presidentvalet i Finland känns ju viktigare att bevaka.

Men nej, svenska kvällstidningar och soffprogram väljer att diskutera Thorsten Flincks sk skamgrepp.

Herregud! Vad är det för land jag lever i? Aftonbladets rubrik idag om att Ginas pappa inte tycker det är ok, är droppen som får min bägare att svämma över. Dessutom osar det ju uppgjort! Det hela är ju planerat för att rikta all denna uppmärksamhet mot just den delen av Mellon, eftersom de annars riskerar att bli omskrivna för kassa sketcher, fula kläder och de chockade ansiktena på Afro-Dite när de blev utslagna av Dead by April.

Tänk efter. Varför skulle Gina vilja krama just Thorsten? Hon kramade varken Sean Banan eller the Moniker, men stackars Thorsten skulle minsann bli omslingrad av henne, trots att han hade svårt att resa sig upp. Kramen räckte inte riktigt, så en liten klapp på rumpan kunde vara väl på sin plats, så Gina direkt kunde vända sig mot kameran, understryka att ”han tog mig på röven” – ifall nån hade missat att se det –  och skämmas lite inför sin pappa. Det! Det skapar rubriker!

Men även den tramsiga ”stackars lilla flicka, skydda mig från den fula gubben”-mentaliteten gör mig förbannad! Var det nån som hörde Henrik Schyfferts föräldrar klaga när han blev antastad för några år sedan??

Nej, personligen tycker jag att det är värre att programledaren säger ”röven” i ett familjeprogram…

Heja Thorsten!

-19c

Om jag nu lovat att inte gnälla i mina inlägg, vad ska jag skriva om då? ;-)

Det fina med bloggar är att man kan skriva hur man vill om vad man vill när man vill. Man behöver inte hålla en röd tråd genom samtliga inlägg, även om det kanske är intressantare för läsaren. Man kan spåna fritt utifrån sinnesstämningen, man kan välja att haka på dagsaktuella händelser eller sprida sina åsikter om politiska beslut. Ibland handlar det om att dela med sig av glädjefyllda berättelser om resor eller andra lyckliga tillfällen i livet.

Om man bortser från mode-, rese- och föräldrabloggar, känns det som om bloggar ofta handlar om att man tycker nåt om nåt. Helt utan statistiskt bevis, upplever jag att det ofta är nåt bloggaren inte tycker om som ventileras och förmedlas. Gnäll, alltså. Och det har jag ju lovat att minska på…Men man måste ju få säga vad man tycker, eller hur?

Idag kliar det igen i bloggarfingrarna och hjärnan varnar: ”gnäll inte nu”…Så jag gnäller inte, utan berättar bara vad jag tycker om vädret.

Solen skiner från en isblå himmel, vilket givetvis är helt underbart. Det ligger snö på marken. Termometern visade  -19c när jag tittade första gången, nu visar den -14c.

Det tycker inte jag är ok. 

Jag gillar inte kyla och jag gillar inte snö. Mina leder gillar inte kyla och snö eller halt underlag. Min hud gillar absolut inte kyla. Mina luftrör gillar det inte heller. Min bil tycker inte om att starta när det är kallt.

Vi gillar värme, sol och ljusa kvällar. Jag njuter av långa, raska promenader i varm luft längs Mälaren och Fysingen. Mina leder njuter av avkopplande dagar på stränderna på Gotland, Fårö, Florida och Hawaii.  Min hud blir len och fin av solen och luften. Min bil startar med ett glädjeskutt på sommarmorgnarna.

Jag tog en promenad i Rosersbergsparken igår. Då var det det -10c. Det var kallt. Det var också väldigt vackert och jag njöt av utsikten. Problemet var att när man stannade börja kroppen frysa direkt. Jag kunde knappt stanna för att ta några kort utan att förfrysa utsatta kroppsdelar som hunnit bli varma av den raska promenaden. Så det räcker nu. Been there, done that, liksom. 

 

Snön kan smälta, kylan försvinna och värmen kan komma. För promenader soliga och varma dagar, ljusa kvällar eller fågelkvittrande morgnar kan man inte få nog av.

 Nånsin.

 

 

Upplivningsförsök

Hej på er!

Jag är tillbaks och gör ett försök att återuppliva min blogg. Det känns som om det ska kunna gå och jag ser fram emot att skriva, fundera, spekulera och kanske provocera lite igen. Jag har döpt om bloggen, kämpar med layouten och hoppas att nån har lust att hitta hit igen.

Bloggen, bland mycket annat i mitt liv, har legat nere i närmare ett års tid. Anledningarna har varit många och jag kommer att beröra dessa vartefter. Hur det kommer sig att jag just nu väljer att göra ett upplivningsförsök finns det inte heller ett enkelt och rakt svar på. Tror jag?

En av anledningarna till att jag inte klarat av att skriva sedan maj förra året är helt enkelt min svikande hälsa. Ni som tidigare följde min blogg kanske minns att jag hade problem med knäna och lederna och att jag till slut fick ordning på det. Men sen. Från april/maj ungefär. Månader av märkliga åkommor och återkommande läkarbesök, förvirrade tankar och humörsvängningar utan dess like, påverkade hela min vardag.

Och så plötsligt. Efter att ha testat varenda läkarmodell. Då, i december, upptäckte en av dem felet. Min kropp orkar inte med min hjärna längre. Typ. Ni får dra era egna slutsatser om vad det innebär och namnet på diagnosen är nästintill ett skällsord i mina öron. Så jag undviker det här på bloggen ett tag till.

I verkliga livet tar jag däremot tag i det på största allvar.

En av orsakerna till diagnosen är en inneboende tidspanik och den så uttjatade tidsbristen. Ni som följde mig sist blev nog rätt trötta på det eviga gnället om att tiden inte räckte till och min frustration över alla måsten. Den här tidspaniken satte dock djupare spår än jag fattade själv.

Nu när jag jobbar på att vara bättre vän med tiden, mig själv och min omgivning känner jag att jag saknar att skriva. Måste få skriva. Helst en bok :-) Men ok, jag börjar här så länge och hoppas några av er har lust att läsa igen. Ska försöka hålla humöret uppe och inte gnälla så förb—t som i de senaste inläggen…

Välkommen tillbaka!