Efterlysta älgar på Gotland och underbar vår i lilla Rosersberg

Det har varit ett par underbara våriga dagar i lilla Rosersberg. Jag har varit ledig, njutit av solen och den friska luften och än en gång insett att jag verkligen behöver ljus och värme för att må bra. Jag har promenerat långt varje dag och sett blåsippor, tussilago och hört fåglar kvittra som galna. Och jag älskar det!

Igår promenerade jag till Rosersbergs slottspark, ett av mina favoritpromenadställen alla årstider, och fick efter en stund sällskap av Matilda och Henke som tagit ut cyklarna för första gången i år. Vi följdes åt de sista kilometrarna och njöt tillsammans av en av 2012 års första riktiga vårdagar. Vi såg blåsippor och diskuterade om de var fridlysta här eller på Gotland och Matilda berättade att ”på Gotland finns det inga älgar. För att de är efterlysta där…”

Jaha, det är därför! :-)

När jag den senaste tiden har haft möjlighet att promenera längre än tidigare, på nyupptäckta stigar och vägar runt om vårt lilla Rosersberg, har jag inte bara upplevt nya fina ställen, utan också känslan av att verkligen vara långt ifrån storstad och folkmassor. Jag brukar tänka ”jag går inte igenom samhället, jag vill vara för mig själv och orkar inte träffa folk” och väljer istället gångvägen mot slottet eller den lilla landsvägen genom Krogsta. Det är bl.a. det här som är tjusningen med Rosersberg. Det lilla samhället som egentligen ligger bäst till i hela Sverige. Lagom långt från Stockholm, Uppsala och Arlanda, med utmärkta kommunikationer till och från Stockholm, hyfsade möjligheter att ta sig till och från Uppsala och nära personal-parkeringen på Arlanda, men ändå så lugnt och naturnära. En av Sveriges härligaste slottsparker med ett kungligt slott. Samhället med den starka bykänslan, på både gott och ont, men för de flesta säkert på gott eftersom det ger en trygghet som är svår att uppnå i opersonliga områden med stor in- och utflyttning. Det lugna bostadsområdet med de idylliska villatomterna som visserligen störs av de lågt flygande planen som är på väg att landa på flygplatsen, men som samtidigt också försörjer en stor del av de boende i husen.

Nu finns det också ett mastodontstort industriområde som medför ny rörelse i det lilla samhället. Massor med människor kliver av tåget och går till sina arbetsplatser i området bredvid järnvägen. Det hade man aldrig kunnat tänka sig när jag växte upp i 80-talets Märsta och tyckte att de som skulle kliva av tåget i Rosersberg kunde väl ”dra i snöret” eller nåt. Annars behövde väl inte tåget ens stanna där…

Det är ju det här som är tjusningen med lilla Rosers. Lugnet, bykänslan, alla känner alla, RIK och ändå närheten till stan. Helt enkelt den bästa kommundelen i den snart sönderexploaterade kommunen.

Men hur länge till? Sigtunas kommunledning verkar inte nöja sig med att bygga sönder Sigtuna stads lugna charm och Märstas alla grönområden, utan är nu också på väg att sabotera den sista lugna kommundelen. Att man vill bygga fler bostäder väster om järnvägen tycker jag kan vara okej, men att bygga industrier norr om Krogsta som skulle binda ihop Rosersberg med Brista sopområde är helt förödande. Det räcker med det enorma industriområdet söder om Rosersberg, det ligger bra där det ligger och har medfört massor med nya arbetstillfällen och, inte en dag för tidigt, snart även en motorvägsanslutning.

Men, som sagt, nu börjar det räcka. Rosersberg får inte bli ett industrisamhälle, sönderbyggt med ännu fler fula plåtbyggnader, trafikerat med tunga lastbilar hela dagarna och öde och otäckt på kvällar och nätter.

Låt Rosersberg bevara sin charm och bykänsla. Det finns inte mycket kvar av det i Sigtuna kommun.

Hur svårt kan det va?

Det finns vissa saker som kan göra mig vansinnig. Ibland kan jag bli så arg så jag får hjärtklappning och säger riktigt fula ord. Min familj har lärt sig vid vilka tillfällen det kan hända och ger mig onda ögat eller är helt enkelt väldigt tysta när det inträffar. Aksel har en särskilt lugnande inverkan på mig när det händer och behöver egentligen bara titta på mig på sitt speciella sätt för att jag ska förstå att jag är nära explosion och att jag bör försöka lugna mig. Det här händer t.ex. när jag läser om eller lyssnar på idiotiska politiska beslut, i kön på resan eller i affären, men oftast händer det i trafiken.

 Jag minns särskilt ett tillfälle för ett antal år sedan.

Det var på parkeringen i Märsta Centrum. Jag hade handlat på Willys, kom ut ur affären med kundvagn och skulle gå till bilen. Där finns först en rad med parkeringsplatser, i huvudsak handikapprutor, precis utanför entrén. För att komma vidare ut på den stora parkeringen, finns en passage utan målad parkeringsruta och ingen trottoarkant. Då, vid det aktuella tillfället, var det t.o.m. ett stort kryss målat över passagen. Alla normalt funtade människor förstår att man inte ska ställa bilen där eftersom det är precis utanför entrén, mitt i den för kundvagnsburna naturliga farleden från affären till bilen. Men tydligen finns det väldigt många människor som inte är normalt funtade, eftersom det ofta står bilar på denna plats.

Precis när jag kliver ut ur affären, med fullpackad kundvagn och dessutom en liten Matilda i vagnen, ser jag en bil svänga in i nämnda ruta och parkerar. Jag tänder till och känner att jag bara måste göra nåt. Killen som kört bilen passerar mig och jag säger: ”Ursäkta, men du kan inte ställa din bil där. Man kommer inte förbi med vagnen då” (det fanns då dessutom en P-förbudsskylt vid rutan, så jag hade verkligen belägg för det!) ”Skiter väl jag i”, fick jag till svar. ”Ok, men då kanske jag repar din bil med vagnen när jag tränger mig igenom”, säger jag och fick samma intelligenta svar igen. Jag går mot bilen med den tunga, bångstyriga vagnen – alla vet ju hur bra kundvagnar rullar på grusigt underlag – och plötsligt: ”SMACK!!” Min vagn smäller rakt in i bilens ena backspegel som ramlar av…Killen hör smacket och kommer givetvis till bilen och börjar – ganska förståeligt – skälla ut mig. Jag skäller tillbaka, visar P-förbudsskylten och förklarar att jag ju varnade honom. Han tycker fortfarande inte att jag har rätt. Då dyker plötsligt en annan man upp och försvarar mig så till den milda grad att jag diskret kan fortsätta till min bil, medan de två nästan börjar slåss…

Denna lilla incident gör att jag fortfarande får spunk när det står en bil på platsen, trots att man breddat den, tagit bort förbudsskylten och förbudskrysset och man numera kommer förbi med vagn utan problem. Matilda kan knappt följa med till Willys utan att minnas när ”mamma körde sönder en gubbes bil med kundvagnen”…

Men egentligen var det inte alls det här jag skulle skriva om idag. Det var en annan sak som gjorde mig helförbannad igår när jag såg dem på väg till jobbet. De irländska asfaltsläggarna. De har dykt upp som gubben i lådan i vår kommun igen. Jag har skrivit om det förr, i ett antal inlägg, och jag måste göra det igen. Men den här gången fattar jag mig kort – anlita dem inte, era snåljåpar! Det är ert fel att de är här. Anlita istället en lokal, stabil firma som ni kan lita på och som inte slänger sitt skräp i våra skogar och längs våra vägar. Om du nu anlitar dessa, för guds skull, berätta det inte för mig. Det kan hända att jag kör sönder din bil en mörk kväll…

Kultursöndag med Winnerbäck

Dagen började långsamt och gråmulet. Eftersom Henke fortfarande är på sin jobbiga tjänsteresa till de urtrista platserna Key West, Miami Beach och Fort Lauderdale, vaknade jag ensam och hade ett par timmar av ensamhet innan nån annan rörde minsta fena i huset. Jag vaknar numera lite halvt förvirrad, med känslan av att ha sovit i en biosalong, eftersom jag drömmer de mest märkliga drömmar, så verkliga att det känns som om jag sett film eller varit vaken och upplevt allt hela natten. Inatt t.ex. var jag på en kryssning i Medelhavet och födde ett barn till. Pappan var Lars Winnerbäck…

Efter att ha funderat en stund på om det låg nån bebis i rummet bredvid och om jag verkligen bytt ut Henke mot Lars Winnerbäck, tog jag mig till slut ur sängen och fixade frukost. Och gick tillbaka till sängen. Frukost i sängen. Hur ofta händer det?

Jag och barnen hade bestämt att vi skulle åka till stan och gå på Nationalmuseum. Aksel har en historieläxa som går ut på att gå på museet, välja ut en tavla och skriva om konstnären, tavlan och tiden då den målades.

Det är länge sedan jag varit på konstmuseum. Jag har dock många, många gånger de senaste åren tänkt att ”nästa helg ska jag gå på museum och bara njuta”. Sen när helgen väl kommit har jag tänkt ”jag måste ju bara…” och så har helgen gått.

Därför var jag inte svårövertalad om att följa med och tillbringa en söndag på det fantastiska museet. Det är verkligen, precis som med frukost på sängen, något jag gör alldeles för sällan. Jag tror dock inte att Matilda håller med. När jag njöt av atmosfären, lugnet och konsten, gick hon mest och babblade om hur tråkigt jobb museivakterna har, ”det är bara nakna människor och mat på bilderna” och undrade om vi var klara snart. Vid nåt tillfälle blev jag irriterad och tänkte säga till henne, men när såg hennes uttråkade min, mindes jag alla semestrar med familjen när jag själv släpades runt i museer över hela Europa av mina konstintresserade föräldrar och förstod plötsligt hennes känsla till 100%. Det finns nog inte många 12-åringar som njuter av Rembrandt och Liljefors.

Trots hennes konstanta bakgrundsprat och stön, tyckte jag att det var otroligt avkopplande och njutbart att strosa genom de fantastiska rummen med konstverken.

 

Aksel hittade sin tavla, vi gick igenom alla rum och utställningar och stannade lite extra länge vid några särskilt fascinerande verk. Naturligtvis fanns det även ett och annat mindre njutbart…

 

Jag är nöjd. En efterlängtad kulturinjektion gav mig en rejäl dos ny energi. Jag har haft en skön söndag utan måsten och med lugn i sinnet. Och Lars Winnerbäck.

 

Förhör

Idag ska jag rapportera resultatet på mitt uppdrag.
Som vanligt, och som jag alltid gjorde under skoltiden, kom jag på att jag skulle slutföra uppgiften sent kvällen innan.
Nu sitter jag på pendeln och stirrar på de få orden som jag lyckades plita ner i natt.
”Vad får dig att må bra?”…Det var tydligen en av de svåraste läxorna i mitt liv.
Jag tror jag kommer få underkänt och antagligen bakläxa.

Men hursomhelst skiner solen. Och det finns med på min lista.

20120312-095430.jpg

Ilsken höna i hönsgården

Egentligen hade jag ju planerat ägna nästa inlägg åt mina nostalgiska tankar från promenaden i Märsta härom dagen, men dagen till ära väljer jag att istället skriva om tuttrevolution, hen och firandet av kvinnodagen. Det drömska inlägget om mina minnen får komma en annan dag, när jag är mer lugn i sinnet.

Förutom att skriva inlägget just idag firar jag inte kvinnodagen. För mig är det fortfarande ett socialistiskt påhitt som inte leder till ökad jämställdhet eller ett bättre samhälle för utsatta kvinnor. Ska man se de övriga 364 dagarna på året som mansdagar?

Nej, istället för att under en dag på året tjata sönder sociala medier och tidningar om kvinnors rättigheter måste man uppmärksamma frågan under hela året och i det dagliga arbetet – där problemen finns. Men jag är långt ifrån övertygad om att det är ett stort problem överallt.Tyvärr tror jag att det många kvinnor som sätter sig i underläge och många gånger klagar på att männen tar deras plats helt i onödan. Nu är det säkert många av er som börjar ånga av ilska och sitter beredda att börja skälla på mig, men jag vet – självklart – att det finns samhällen där kvinnor förtrycks och kvinnor som har det svårt och behöver samhällets hjälp. Det behöver ni inte kommentera eller oroa er för att jag inte har förstått. Det jag motsätter mig är sånt som kvinnors martyrskap, påtvingad kvotering eller rabiata påhitt som tuttrevolutioner och feministpartier som bränner pengar.

Jag har börjat lyssna på radio i bilen igen. Härom dagen lyssnade jag på Lotta Bromé - som för övrigt har en av Sveriges bästa och mest lugnande radioröster, men denna dag hade hon ingen lugnande inverkan på mig. Hon intervjuade en representant/grundare för Tuttrevolutionen och jag trodde inte mina öron. Trodde att jag kanske missat en månad och att det var första april. De använde ord som jag inte ens visste fanns – ”tvångssexualiserande” – och pekade på tankar som jag trodde dog ut under 70-talets ”slippa bära bh–frigörelse”. Jag anade att Lotta hade nästan lika svårt som jag att förstå idén och undrade hur hon skulle göra som tyckte att det var lite spännande med brösten och inte ville visa dem överallt för hela världen. Precis som säkert en majoritet av alla kvinnor i ett modernt samhälle.

För er som inte heller hade hört talas om detta kan jag berätta att Tuttrevolutionen ska föreställa ”ett politiskt projekt med syfte att avskaffa tvångssexualiserandet av kvinnobysten. När det kommer till överkroppen & framförallt bröstvårtorna som finnes där, spelar kvinnor & män på olika villkor vilket inte är acceptabelt i ett samhälle som siktar mot jämställdhet. Tuttrevolution verkar för kvinnans frihet att precis som en man besöka badhuset barbröstad, svettas med fria tuttar på en konsert & chilla topless med en god glass i en parks härliga sommargrönska”. Och på deras hemsida står också: ”vad kan tuttrevolutionen göra för mig? Ge dig ett Sverige där alla bröstvårtor är accepterade på lika villkor!”

Yippie! Precis vad jag alltid strävat efter!

Jag skäms för att vara kvinna när jag hör det här. Vad tror de? Att sånt här stärker kvinnans roll i det moderna samhället? Eller nej just det, det var bröstvårtans rätt i samhället de kämpade för…

Och så hen. Nu är inte det bara för kvinnor, men jag skapade en minidebatt om ordet på min Facebook-sida härom dagen och vill ändå skriva om det, så jag passar på i dag -när jag redan är laddad och igång.

Varför hen? Hur är det möjligt att vi svenskar och andra människor i världen – utom esterna och finnarna (och säkert några till) som redan har ett och samma ord för han/henne – har klarat sig så här länge utan ett hen-ord? Vad skulle det hjälpa att föra in det i språket på 2000-talet? Jag förstår inte det alls.

Inte heller förstår jag familjen som jag läste om för någon månad sedan i SvD, tror jag. De hade barn som de lät ”växa upp utan könstillhörighet”. De berättade inte för omgivningen vilket kön barnet hade och klädde det i alla typer av kläder. Stackars, stackars barn. Jag menar inte att kläderna är problemet, men allt annat. Och återigen, hur har vi klarat oss i över 2000 år??

Snacka om att människor väljer att fokusera på olika saker.

Vår = min bästa tid

Vår. Att tre små bokstäver kan göra så mycket gott med mig. Jag har idag njutit av det underbara vårvädret i flera timmar och känner i hela kroppen att det var precis vad jag behövde för att fylla energiförrådet för resten av veckan.

Jag promenerade till Märsta med den härligt värmande solen i ryggen och lite extra fart i benen. Alla is- och snöfläckar var borta från gångbanan och jag började genast tänka på när gatsopbilen kommer. Denna underbara, efterlängtade maskin som jag väntar på lika mycket som barnen väntar på tomten. Finns det nåt underbarare än nysopade gator på våren? Det är något som jag älskat ända sedan skoltiden när det innebar att man kunde ta fram cykeln och cykla till skolan utan att halka runt i grushögarna. Jag minns också att jag en gång skrev en uppsats som skulle handla om vårkänsla och fokuserade även då på vägsoparbilens framfart. En återkommande längtan som drabbar mig varje vår och som jag redan berört i ett inlägg i min förra blogg.

Efter ett misslyckat försök att få en klipptid hos mina favoritfrisörer i Märsta, gick jag vidare till min mamma och hackade is från hennes branta uppfart. Hon har knappt kunnat ta sig till brevlådan, men nu har hon en fin liten stig att gå på utan att bryta benen. Vi drack lite kaffe innan det var dags för mig att bege mig hemåt igen. Den underbara solen och luften gjorde det lätt att knyta på mig skorna och gå de 7km hem också.

För att få lite variation tog jag vägen över golfbanan och fascinerades av hur fint snön smält överallt utom i vattenhålen som såg ut som mystiska, frostiga kratrar.

Den sista biten hem kunde jag njuta av solen rakt i ansiktet – helt underbart! Jag känner att kroppen, huden och t.o.m. hjärnan plötsligt mår bättre och dosen endorfiner och D-vitamin gav en toppenstart på veckan.

Under promenaden fladdrade en massa tankar omkring i huvudet. Idag var det – som omväxling – mest positiva, men också en hel del nostalgiska funderingar. På vägen från frisören till mamma valde jag att gå en väg som jag inte gått på flera år och jag upplevde platser som väckte minnen. Minnen som jag gärna berättar om. Men efter denna enorma mängd frisk luft och alla dessa steg är jag extremt sömnig, så det får bli i nästa inlägg.

Hursomhelst var det länge sedan jag hade en så avkopplande dag, fri från arbetstankar, politiska funderingar, hälsoproblem och andra stressande tankar. Jag kommer sova som en klubbad säl.

Sov gott!