Valborg vs Newroz?

Det finns en sak till som jag funderat på de senaste dagarna och som är värt att blogga om just idag.

Direkt när jag scrollade igenom Facebook till frukosten alldeles nyss, fick jag det dessutom bekräftat att det inte bara är jag som funderat över detta. Debatten och kommentarerna visar att fler än jag höjer på ögonbrynen över faktumet att Sigtuna kommuns skolor har öppet idag. Idag är det valborgsmässoafton och måndag. Imorgon är det således första maj och – vilket i och för sig kan diskuteras om det är rätt att fortsätta med i all evighet (!?) – en ledig dag för hela landet, ja, faktiskt en av de allra rödaste dagarna på året…Det gör idag till en sk. klämdag som många föräldrar säkerligen försöker vara lediga på för att få en långhelg. Då väljer Sigtuna kommun att ha skolorna öppna som vanligt och långhelgen med familjen sprack.

Det är självklart inte alla som är lediga idag – det förstår jag också utan att ni behöver kommentera det – men jag tror nog att många är det. Eller åtminstone gärna hade varit det om barnen varit lediga. Alldeles, alldeles säkert är det många, många fler som väljer att ta ledigt idag än onsdagen den 21 mars. Då skulle nämligen Sigtuna kommuns alla skolbarn stanna hemma och fira Newroz. Det har kommunens socialdemokratiska ledning beslutat.

Att skolbussarna gick tomma den dagen och inte går alls idag när skolorna är öppna tar man ingen hänsyn till. Att föräldrarna har svårt att få ledigt för att fira Newroz mitt i veckan i mars är inte viktigt för s-ledningen. Att Sigtuna kommunhus har halvdag och stänger kl. 13.00 idag är helt naturligt när skolorna får ha öppet som vanligt.

Tänk om Sigtuna kommunledning någon gång kunde inse att verksamheterna i många frågor kan ta ansvar för sig själva och planera efter sitt eget behov. Varför inte göra som Sollentuna kommun t.ex. Där lägger respektive skola ut lov- och studiedagar. ”Rektor beslutar om elever och föräldrar själva helt eller delvis skall få välja tid för övriga lovdagar eller om dessa lovdagar skall placeras gemensamt för hela skolan.” Men, nej, det skulle ju inte fungera i Sigtuna kommun. Här är det bäst att kommunledningen bestämmer allt, ner på minsta detaljnivå och bevare oss väl för valfrihet och verksamhetsledare med egen initiativförmåga!

För mig är det helt obegripligt att göra så här. Det finns ingenting som kan få mig att förstå att det är bättre att stänga skolorna för Newroz, som ett fåtal överhuvudtaget känner till, istället för att lägga den lediga dagen på en sån här traditionell klämdag. Försök inte heller att få mig att framstå som motståndare till integration eller ”nya svenska traditioner” efter detta uttalande. Det här är helt enkelt ett steg i fel riktning.

Trevlig valborg!

Vintern raaaasar

Valborgsmässoafton.

När jag var liten betydde det valborgseld vid fotbollsplanerna på Aspvägen och tivoli i Märsta Centrum, när jag pluggade i Uppsala betydde det champagnefrukost, sillunch, champagnegalopp och fest tills man stupade. Minnena från valborgsmässofirandet i Uppsala är både väldigt starka och hmmm, väldigt luddiga…

Sen var det några år när valborg inte betydde nåt särskilt, kanske betydde det grillpremiär med goda vänner, nån extra ledig dag eller bara en trevlig start på våren. Tills vi flyttade till Rosersberg. Plötsligt blev valborg ett nytt begrepp. En av de viktigaste dagarna på året. Rosersbergarna är som tokiga i traditioner och går man ur huse när det är dags för julgransplundring, valborg och midsommar.

Det är trevligt och ger det lilla samhället en känsla av trygghet och social samvaro. Men vem är det som står bakom allt arbete vid dessa tillfällen? Jo, Rosersbergs idrottsklubb/ RIKscoutkåren och på senare år har även Föreningen Rosersbergs Villastad bidragit. Men vilka är människorna bakom dessa föreningar och tillställningar? Jahaaaa, är det du och jag som bor i Rosersberg, har barn i RIK eller scouterna och är medlemmar i föreningarna?! Men det kan ju ändå inte vara så att det är du och jag som måste jobba för att det ska kunna arrangeras julgransplundringar, eldas valborgseldar och resas midsommarstänger i vår lilla kommundel?

Jo, det är just så det är. Men det är väldigt svårt för många att inse. Ja, jag erkänner, jag ÄR bitter när det gäller det här. Jag kan nämligen inte köpa det att man har barn i idrottsföreningar, scouterna eller är medlem i föreningar utan att själv bidra på minsta sätt. Alla vill ha en midsommarstång eller en valborgseld att gå till, men ingen vill hjälpa till att arrangera. Det är extremt svårt att få folk att engagera sig och bidra och det är oftast samma personer som deltar. Hur länge kan det vara såhär? När kommer det att dö ut? Jag tror inte det är långt dit. Tyvärr.

Nåt annat som irriterar mig och värt att reflektera över såhär dagen före valborg är hur folk ser på en valborgseld. För tre år sedan var jag aktiv i RIK och ansvarade för valborgsfirandet. Dagen innan aftonen klättrade jag runt i brashögen och plockade plastsäckar, madrasser, böcker, skrivbordsstolar, plastleksaker mm ur högen för att ha en ärlig chans att kunna tända elden utan att förgifta hela samhället. Det mest anmärkningsvärda i högen var ett kylskåp…Tyvärr var mitt arbete inget som de övriga rosersbergarna fick ta del av, eftersom någon roade sig med att tända eld på brasan redan natten den 29 april! Ingen kan förstå hur jag kände mig på morgonen den valborgsmässoaftonen när jag stod vid en liten hög aska på Råbergsvallen och visste att jag ägnat flera timmar åt att städa ur brashögen dagen innan. Tack och lov ställde kommunen upp med att köra dit nytt, brännbart skräp, så vi kunde ha en eld den rätta kvällen också.

I år har RIK fått hjälp av Märsta Förenade som ställt upp med tre containrar som folk kan slänga elavfall, deponi och annat inte brännbart-avfall i när de passar på att städa sin trädgård dagarna innan valborg. Men tänk att det ska behövas när vi har Bristas fina sopstation bara några kilometer bort!

 

Hoppas nu bara att folk kan läsa och fattar varför containrarna står där. Hoppas också att ingen smyger dit i natt och tuttar på brasan för tidigt. Hoppas det, så att många rosersbergare kan ta sig till Råbergsvallen imorgon kväll (eller ikväll, faktiskt, klockan har passerat 00) och fira att vintern rasat, stödja RIK och scoutkåren genom att handla fika, lotter mm och självklart också se på när vår gamla häck och äppelträd brinner.

 

Uppåt SKOLA vi alla sträva

Matilda går i sexan på Råbergsskolan och ska börja sjuan i höst, vilket innebär att vårterminen handlat mycket om skolval. Aksel gjorde sitt gymnasieval förra året och går nu första året på Kungsholmens gymnasium. För fyra år sedan åkte vi runt med honom i olika högstadieskolor, funderade och läste på om skolornas för- och/eller nackdelar. För både mig och Henke, som olyckligtvis växte upp i 70-talets flumskolor, var det något helt nytt att få välja skola på det sättet och vi båda kände att det var ett bra sätt att engagera oss i såväl barnens vardag som deras framtid.

Härom veckan kom intagningsbeskedet från Skolan Bergius och även Matilda får den stora förmånen att gå sina tre viktiga högstadieår där. Vi var egentligen aldrig särskilt oroliga för att hon inte skulle komma in eftersom det är kötid och syskonförtur som räknas, och hon ställdes i kö samtidigt som Aksel började sjuan för fyra år sedan. Däremot blev vi alla väldigt förvånade när intagningsbeskedet från den kommunala Ekillaskolan med uppmaningen att skicka in en blankett om vi INTE vill ha platsen dök upp i brevlådan…

Sigtuna kommuns vänstermajoritet har hela tiden satt käppar i hjulen för Skolan Bergius, av olika anledningar. Det är sorgligt. Skolans existens är ett välkommet inslag i kommunen och många ungdomar har fått en bättre högstadietid än de kunnat hoppas på. Självklart har det förekommit en och annan barnsjukdom (känns som ett dumt ord i sammanhanget :-)) och skolan har fått jobba hårt med rutiner och lokalanpassning. Men trots det trivs eleverna, de studerar flitigt, lär sig studieteknik och visar att de VILL få bra betyg samt följa skolans regler. Självklart ingen regel utan undantag, men ovilja att anpassa sig till reglerna får tydliga konsekvenser.

För oss finns inget annat alternativ i kommunen och det stör oss – och många andra familjer – att kommunen inte förstår hur mycket nytta Skolan Bergius gör.

Sedan brevet från Ekillaskolan dök upp i brevlådan har jag tänkt blogga om skolvalet. Det har inte blivit av. Men så idag fylls såväl de lokala som sociala medierna och faktiskt även ett kort inslag på ABC (visserligen Uppsala-frekvensen, så vi här i de södra kommundelarna fick vara utan…) av nyheten att majoriteten i Sigtuna kommun ”miljardsatsar på skola och barnomsorg”. Det är ju toppen! Äntligen – tänker jag – kan vi få se kommunledningen lyfta fram satsningar på fler behöriga och stolta lärare med bra löner, fler vuxna i skolorna som ser till och fångar upp allas behov – även de duktiga elevernas. Skolor utan lärarlösa lektioner, skolor som vågar ställa krav på både elever och föräldrar och som lockar ungdomar med god kvalitet och spännande profileringar. De kommer presentera skolor som utsätts för tydliga, återkommande uppföljningar  och som känner en lust att lägga ner ett intensivt arbete på korrekt betygsättning och utvärdering av pedagogiska metoder som passar just deras skola bäst. Skolorna i kommunen kommer att arbeta utifrån lika villkor och samverkan med näringslivet kommer att vara ett välkommet inslag i kommunens skolor.  

Trodde jag ja.

Denna fantastiska miljardsatsning på skola och barnomsorg innebär nya hus. Nya skolbyggnader. Ombyggda skolor och förskolor. Företrädesvis i centrala Märsta, Valsta och Steninge. Och som av en händelse kommer mycket av detta vara klart lagom till hösten 2014 så väljarna har de fina byggnaderna färskt i minnet när de går till valurnorna i september.

Det låter ju som mitt aprilskämt!

Kungsan blir rosa

Idag är dagen då Kungsträdgården färgas ljust ljust rosa. Solen strålar och endast ett par små fluffiga moln är kvar på himlen.

20120423-143857.jpg
Halsduken känns alldeles för varm och längtan efter solglasögonen är stark. Men min tanke i morse blev sann – ”om jag tar glasögon istället för linser och lämnar solglasögonen hemma kommer solen att komma fram”…

Det som är ännu mer fantastiskt är att jag sitter still på en bänk, har ätit en glass – nyhet för i år: dammsugarglass :) mums! – och bara njuter av det. Fascineras av att det inte kryper i kroppen, svetten lackar inte i pannan och andningen är helt normal.

Fascineras också av att alla, verkligen alla från den gamla damen med sin lilla kompaktkamera, den coola skatekillen med den senaste iPhonen, de 35 japanerna med varsin kamera, de tuggummituggande blondinerna och den kaftanklädda, pistagenötsätande mannen, alla fotar de de rosa blommorna som blir större och större för varje sekund och som sprider ett ljuvligt skimmer över kungens annars så gråa trädgård.

Ännu en underbar vår gör entré i Stockholm.

20120423-145508.jpg

Jag hjälper 95 barn

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Foto: © UNICEF/Asselin

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

 

 

Har du också en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Bevara biblioteken!

Det tog alltså inte slut vid 40 trots allt. Det finns ju fortfarande saker som är värda att upptäcka i livet. Men tänk att det skulle ta mig 42 år att upptäcka detta magnifika påhitt som kallas bibliotek.

Idag har jag varit på bibliotek. Märsta bibliotek. Oj, vilken upplevelse! Jag är helt imponerad och nästintill euforisk! Jag har verkligen varit en idiot som köpt alla dessa böcker som nu bara samlar damm överallt i huset och skapar irritation hos oss alla. Följande meningar hörs nämligen med jämna mellanrum i vårt hus: ”Helle, kan vi inte åka till tippen med alla j-a pocketböcker?” ”Näää, inte än, jag vill gå igenom, kanske barnen vill läsa, vi kan ge till nån”…”Men Henke, har du köpt nya böcker – igen? Du har ju inte läst den och den och den!” ”Åhhh, vad jag vill läsa, men jag hinner ju inte!!” Typ.

 

Men nu har alltså en helt ny värld öppnat sig och det kommer dröja länge innan jag köper en bok. Man kan ju t.o.m. låna magasin och veckotidningar!

Och vilket lugn. Tysta människor strosar omkring bland hyllorna, några ambitiösa ungdomar sitter med sina datorer och skolböcker, en och annan äldre farbror bläddrar i en tidning och kvinnor med slöja tittar på när barnen läser i barnhörnan.

Men hur kommer det sig nu att jag sökte mig till biblioteket just idag? Jo, jag har en ny läxa. En läxa som jag slarvat med – nu igen. Jag har blivit rekommenderad att läsa en bok för att må bättre. En bok som inte finns att få tag på på nån bokrea eller i nån billighetsbokhandel. En bok som kostar 350kr och som jag vet att jag inte kommer att läsa ordentligt.

Jag har fått frågan flera gånger nu. ”Har du köpt boken?” Och varje gång tidigare har jag svarat att jag glömt det. Jag HAR glömt det, eller kanske rättare sagt, förträngt det och kommit på det när jag suttit där. Men sist, drabbad av en släng av värre sinnesförvirring än på länge, hör jag mig själv säga ”nu har jag åtminstone beställt boken”  – innan jag ens fått frågan! Varpå jag får till svar ”bra, då kan du välja nåt kapitel som vi diskuterar nästa gång”. Sådärja, snacka om att måla in sig själv i ett hörn.

Igår insåg jag plötsligt att jag snart ska dit igen och jag har ingen bok att välja ut nåt klokt kapitel ur. Jag har inte beställt nån bok och jag vill inte ha bokeländet. Men jag har sagt ”ja, det blir bra, jag väljer nåt kapitel som vi kan diskutera”. Vad gör man i det läget? Åker dit och erkänner? Näh, inte jag inte. Besöker bokus, adlibris, cdon mm och våndas över priser (och leveranstider nu när jag inser att jag knappt hinner få boken innan jag ska diskutera kapitel) och plötsligt slår det mig – bibliotek!

Där har ni anledningen till att jag hamnade på Märsta bibliotek idag.

Men jag är så glad över det! Och jag var, som sagt, nästintill euforisk när jag strosade runt där och träffade en av de mest sympatiska människorna jag träffat på länge, bibliotekarien Åke. Han hjälpte mig att hitta bokeländet och tipsade om fler böcker inom samma ämne, men de tipsen tackade jag vänligt nej till och sa att jag hellre tittade runt en stund för att se om jag hittade nåt roligare. Åke insåg att jag var nybörjare på det här med bibliotek och berättade att jag måste ha leg för att få låna något innan han släppte iväg mig bland hyllorna.

Ganska fort hittade jag en trave böcker som jag släpade omkring på en stund innan jag insåg att det skulle ta mig ett par år att läsa igenom alla. Jag lämnade tillbaka alla utom en.

”Kor – en kärlekshistoria”. Ni som känner mig förstår. Hur skulle jag kunna lämna en sån bok?

Tänkte först sitta där i tystnaden och lugnet en stund och läsa den på plats. Men där gick gränsen. Jag satt still ett par minuter med boken framför mig innan det började krypa i kroppen och jag tänkte att det var bäst att plocka fram leget och besöka Åke igen.

Åke är min nye idol. Han förklarade extremt pedagogiskt hur man gjorde med lånekortet och när han såg min adress sa han försiktigt ”du vet att det finns ett bibliotek i Rosersberg också?”. När han hörde att jag bor typ 30 meter ifrån det vände han dataskärmen mot mig och visade hur man kan välja böcker för avhämtning i Rosersberg, berättade att jag kan lämna mina böcker där och gav mig ett kort med öppettiderna.

Det var länge sen jag kände mig så nöjd och tillfreds. Åke made my day!

Om någon nu så mycket som andas om att minska anslagen till biblioteken återupptar jag allt politiskt engagemang och tar upp kampen – Åke och biblioteken ska vara kvar. De har precis fått en ny stamkund.

Stegjakt

Att jag är ordinerad träning framför allt i form av promenader och att vi nu dessutom har satt igång en stegräknartävling på jobbet gör att jag i det närmaste är besatt av att komma ut på promenad så fort jag får chansen. Ikväll blev det en lite kortare tur, men oj va fin kvällen var!

20120412-220007.jpg
Jag gick via badplatsen till slottsparken, men jag vågade mig inte in bland de mystiska träden och skumma gångarna som satte fart på min fantasi igår.

Skymningen föll och det blev lite för
mörkt. Jag kunde ju stöta på nån kuslig figur bland träden. Kanske någon av de jag skrev om igår eller kanske något ännu otäckare – som t.ex. ett socialdemokratiskt kommunalråd som sägs bo i parken… Hu!

Fantasin fick fnatt

Det bästa med att vara sjukskriven på deltid är att ha möjligheten att börja dagen med en promenad, utan att behöva stressa upp i ottan för att hinna längre än till brevlådan innan man måste åka till jobbet. Idag hade jag planerat att ta en ca 45 minuter lång promenad, men det slutade med en underbar tur på 1 timme och 25 minuter.

Vädret var grått och det såg inte särskilt lockande ut genom fönstret. Men väl ute på vägen upptäckte jag till min stora glädje att det var helt vindstilla och varmt. Luften andades vår, fåglarna var som tokiga och kvittrade ikapp i träden som, om man tittade väldigt noga, hade små, små ljusgröna knoppar.

I början gick jag och tänkte på jobbet (jaja, jag vet – inte ok…) men sen när Rosersbergsparken öppnade sig med ljuset från Mälaren, de mystiska trädstammarna och de rogivande gångarna, försvann alla tankar på badrumsofferter, kalkyler och marknadsföring. Istället satte fantasin igång och en hel rad historier utspelade sig i mitt huvud.

Först gick tankarna till otäcka historier med mord och läskiga figurer bland de mystiska träden. Men de byttes fort ut mot romantiska kärlekshistorier som utspelade sig, kanske på 1700-talet, med personer som då bodde i Rosersbergs slott och hade den underbara parken som sin egen trädgård.  

Jag såg Karl XIV Johan och drottning Desideria ta lustfyllda eftermiddagspromenader efter långa luncher i deras vackra slott vid Mälaren.

Mellan träden och bort mot strandremsan, skymtade jag hur deras betjänt smög till Kettils nävergrotta för att träffa sin älskade, den unga fröken från granngården. Jag kunde känna deras rädsla att bli upptäckta och hörde nästan deras skratt och hyssjande i grottan när de äntligen fick en kort stund tillsammans innan de skulle återgå till sina sysslor. 

Över den öppna skogsdungen vid Skogsgången kunde jag se hur jakthundarna markerade var rådjuren fanns och hörde hur jägarna laddade sina gevär. Jag nästan duckade när jag tyckte att jag hörde smällarna från deras vapen.

Promenaden fortsatte mot Djurgården. Luften fick mig att inte vilja sluta gå eller vända hemåt, så jag tänkte att det fick bli den lite längre rundan idag. Eller egentligen är det här nog en efterkonstruktion för när jag gick där tänkte jag bara på vad som kan ha hänt på exakt samma stigar för hundratals år sedan och tanken att gå hem existerade inte överhuvudtaget.

Det finns ett litet hus på en alldeles underbar plats med fantastisk utsikt över Mälaren. Jag vet inte vad det är för hus, om det används idag eller när det senast användes. Men oj, va fantasin sätter igång. Det ser helt tomt ut, men ändå känner jag att nåt finns där inne bakom de mörka fönstrena. Det är helt omöjligt att gå förbi huset utan att känna att någon tittar på mig från nåt av fönstrena.

Jag ser också hur det lyser från kandelabrarna på glasverandan på mörka kvällar och nätter när några figurer sitter med varsin mässingskopp med punsch och talar om svunna tider i slottsparken. De blickar ut över sjön och talar om hur härligt det var att följa stigen från huset rakt ner till den lilla bryggan och ta en promenad över isen på vinterhalvåret. Och någon berättar om hur romantiskt det var den gången hon fick åka med i ekan med sin älskade, den där första gången över en spegelblank sjö en ljus sommarkväll på sent 1700-tal.

 

Jag gick en underbar promenad idag med lätta steg och högt huvud. Ibland säkert med ett fånigt flin och nästan skrattandes. Tankarna brusade runt i huvudet och förslagen på historier trängdes med varann och jag längtade efter att få skriva av mig dem. Det här var en del av dem. 

 

 

Hipp hipp för min bästa Cecilia idag!

Idag fyller en gammal bästa vän år. Det är en vän som jag inte träffar längre – av nån underlig och oförklarlig anledning. Jag tror ju nämligen att vi båda egentligen skulle vilja träffas (hoppas jag!…) och vi bor ju inte på olika sidor av Atlanten, bara några futtiga mil ifrån varandra, jag i Rosersberg och hon i Vaxholm.

Jag har skrivit om henne förr, i min förra blogg, och jag tänker göra det lite lätt för mig och kopiera det mesta. Jag lägger till och ändrar lite eftersom det gått tre år sen jag skrev det, men ni som läste det då, kommer känna igen en hel del.

En gammal bästa vän är för mig en en vän som man har många goda minnen med, men som man nödvändigtvis inte regelbundet umgås med. Sist Cecilia och jag sågs, 2009, hade vi inte heller setts eller pratat med varandra på lång tid. Vi träffades och diskuterade våra livssituationer och det kändes som om vi pratats vid för någon dag sedan, inte drygt två år som det då var. Den känslan har man bara med goda vänner, oavsett hur ofta man träffas eller pratas vid och den känslan är viktig. Man pratar på nåt sätt på samma nivå och på samma språk och utan att behöva göra sig till eller anpassa sig till nåt som man inte är.

Det är ett års åldersskillnad mellan mig och Cecilia, så vi har inte gått i samma klass, men vi växte upp i husen bredvid varandra och följdes åt under hela vår uppväxt. Ibland var vi tillsammans hela tiden och lekte alla lekar man kan komma på, klädde på barbiedockor, byggde snöhästar, ”gjorde om” i våra rum, pratade killar, smygrökte, sov över i vår hippiecampingbil och störde våra storasyskon. Ibland var vi osams som värsta fienden och lovade att vi aldrig mer skulle leka. De löftena sprack oftast väldigt fort.

Efter gymnasiet åkte Cecilia till Paris och Washington DC och pluggade. Och jag åkte givetvis dit och hälsade på.

Båda resorna innehåller hysteriskt roliga minnen. Undrar om Cecilia också minns när vi lärde grabbarna i Washington DC att spela kasta gris efter de kulinariska höjdarmåltiderna bestående av macaroni & cheese med vitlöksfrästa champinjoner och varsin liter Absolut citron eller när vi läste igenom innehållsförteckningarna på youghurtpaketen i Paris för att hitta den fetaste sorten – som var godast?

När vi sågs sist – det är ju helt bedrövligt! Tänk att jag ska behöva skriva det här igen, tre år senare! – 2009, klarade vi av det dagliga fort för att veta var vi befann oss i livet, och sedan pratade vi på exakt samma sätt som vi alltid tidigare gjort och gör när vi pratar med kompisarna som vi träffar ofta. Hon berättade bl.a. hur en karriärcoach beskrivit henne och jag kunde skriva under på allt. Är inte det märkligt? Vi lever helt separata liv och vet ingenting om varann under ett par år och sedan är det bara att fortsätta där vi slutade. Det kanske betyder att vår gemensamma barndom och uppväxt gav oss en grogrund för liknande inriktning och spår i livet och att vi lekte, växte upp och umgicks med varandra faktiskt har haft betydelse för hur vi blev som vuxna. Vi kanske har mer gemensamt som vi behöver ta hand om än vi själva förstår. Jag hoppas verkligen – ja, fortfarande tre år senare – att vi hittar tillbaks till varandra och börjar träffas mer regelbundet igen. Jag saknar henne fortfarande!