Jobbe?

Jag har funderat på det här med sommarjobb. Jag har funderat på det av rent personliga skäl eftersom Aksel är 16 år och har sökt lite jobb till sommaren och jag har funderat på det eftersom såväl sociala som traditonella medier skriver om hur svårt det är för unga att få sommarjobb. Igår i SvD kunde man t.ex. läsa om att s-kommuner ger flest sommarjobb. Och på märsta.nu kan man läsa om de 420 jobben som s-styrda Sigtuna kommun trollat fram till kommunens ungdomar i år.

Det låter ju beundransvärt och duktigt. Men vad är det för jobb? Ger de ungdomarna användbara erfarenheter och kunskaper som hjälper dem i sin framtida karriär och motiverar dem att vilja arbeta? Eller är det bara en hög siffra på pappret?

Förra sommaren fick en av mina väninnors då 17-åriga dotter ett sommarjobb genom Sigtuna kommun och var väldigt nöjd. Till en början. Efter ett par dagar på jobbet blev 17-åringen mer och mer frustrerad över sina arbetsuppgifter och började fundera över om det verkligen var ett jobb eller om det var ett betalt tidsfördriv.

Jobbet hon fick fanns egentligen inte. Dvs. det fanns inget behov eller efterfrågan av tjänsten. Varje dag hittade man på uppgifter som egentligen inte var nödvändiga, ingenting kändes meningsfullt och motivationen för att arbeta blev lägre och lägre för varje dag. Särskilt de dagarna då handledaren sa att hon och hennes kollegor, dvs. andra ungdomar som ville jobba för att tjäna pengar, kunde ”ha picnic eller nåt” eftersom han inte kunnat hitta på något för dem den dagen.

Sigtuna och andra kommuner som trollar fram påhittade jobb för att få statistiken att se bra ut och har rabatterna överfyllda med vilsna ungdomar, på verksamheter där det uppenbarligen inte finns några vettiga arbetsuppgifter eller med handledare som inte förstår sitt uppdrag, borde istället tänka en extra gång på var dessa ungdomar verkligen skulle kunna göra nytta. Och man borde tänka på att det kanske är första gången många av dessa unga är ute i arbetslivet och det får inte vara något som känns meningslöst eller avskräckande.

Bilden här bredvid har jag knyckt från det förra moderata oppositionsrådet i Sigtuna kommun Henrik Kelfves blogg. Han kallar killen som dränker den stackars blomman för ”lydig sommarjobbare”. Det är ett snällt sätt att se det. Jag kallar det slöseri med mina skattepengar.

Är det ett vettigt sätt för en kommun att motivera ungdomar för framtida yrkesliv genom att låta dem vattna när det regnar, ha picnic när handledarens fantasi tryter eller slåss om maskrosorna i gräsmattan?

Jag tycker inte det och min väninnas dotter sökte inte jobb i Sigtuna kommun i år.

 

Stolt som en tupp – del 2

Idag har jag varit på det sista utvecklingssamtalet EVER på Råbergsskolan. Det känns skönt eftersom Matilda verkligen har vuxit ur den lilla skolan och behöver komma vidare. Alla barn i 6an upplever nog samma sak, men jag tror att det är extra tydligt i ett sånt litet samhälle som Rosersberg.  Barn i den åldern behöver nya intryck, utmaningar och vänner och plötsligt har lilla Rosers blivit för litet.

Men det känns också vemodigt eftersom vi haft sån tur med läraren Ingela. Vi försökte få henne att följa med oss till Skolan Bergius, men det gick tyvärr inte…Vi har också haft tur med flera andra lärare, som t.ex. Gunilla Rasmuson. Henne tar vi också gärna med till Bergius!

 I dessa tider när alla diskuterar hur dåliga svenska skolor är och att lärarna ofta är otillräckliga, känns det extra bra att vi har haft turen att få dessa två fantastiska lärare. Bilden här bredvid kommer i repris – den är ju så fin :-) !

 

Det var ett roligt utvecklingssamtal på flera sätt och jag fick än en gång gå ifrån skolan med högt buret huvud och fylld av stolthet. Lite extra stolt blev jag när Ingela berättade om de nationella proven i svenska där en del var att skriva en insändare. Matildas var så bra skriven att lärarna använde ord som ”fantastiskt begåvad” :-) och berättade att hon är enormt duktig på att argumentera för sina åsikter…Mmmmmmm, mamman myser! 

Jag är en lyckligt lottad mamma med duktiga barn som fått ha fantastiska lärare som gett oss en bra start i såväl elev- som föräldralivet.

Stort tack till Ingela och Gunilla m.fl på Råbergsskolan – ni har fått våra barn att trivas i skolan, känna sig trygga och – kanske det viktigaste av allt? – vilja lära sig saker och utvecklas för sin egen framtids skull.

 

Politiskt skov

Jag har blivit kallad ”politisk periodare” och fått kommentarer som ”du får nog snart ett politiskt skov igen”…Det är antagligen inte särskilt smickrande kommentarer, men tyvärr ganska träffande. Jag har aldrig varit kompis med ordet ”lagom”, vilket innebär att det ofta blir för mycket av allt och sedan behöver jag en paus från…allt. Som t.ex. jobb och politik. Nu hoppas jag att diverse olika hjälpmedel och stigande ålder har fått mig på bättre tankar och att jag sakta men säkert ska börja förstå ordet lagom. Det är nämligen så att ett nytt politiskt skov börjar närma sig.

Den senaste tiden har jag hört så mycket dumt, läst om så många naiva människor och tagit del av beslut fattade av fel personer på fel plats.

Som just nu, i skrivande stund, berättar Aktuellt om Håbo kommun som förbjuder en förskola som drivs av ett föräldrakooperativ, att låta föräldrarna rycka in när personalen är sjuk. Hur urbota korkat är inte det? Vad är det frågan om? Kommunerna ska vara glada och tacksamma för att det finns föräldrar som vill ha sina barn på föräldrakooperativ och driva dessa med allt vad det innebär i form av ideellt arbete som städning, handling, trädgårdsarbete, deltagande i utflykter eller daglig verksamhet. Att föräldrar vill ta del av sina barns vardag på det sättet ska uppmuntras och värdesättas. Det behövs även i högre åldrar och ska aldrig, aldrig motarbetas!

Tyvärr har vår familj upplevt samma dumma beteende redan för 15 år sedan när vi bodde i Sigtuna och skulle skaffa dagisplats till Aksel. Sigtuna kommun sa då att det inte fanns någon plats för honom i hela kommunen, inte i någon kommundel faktiskt. Jag jobbade då på regeringskansliet och lyckades efter ett tag ordna en plats på en privat förskola i Gamla Stan och skulle alltså börja släpa Aksel 14 månader från Sigtuna till Stockholm varje dag.  Sigtuna kommun godkände platsen och att skolpengen skulle betalas till Stockholms kommun. Jag tyckte dock synd om lille Aksel (snyggingen i rutig fleece-keps på bilden) och tänkte att det kan inte vara så eländigt att det inte finns någon plats närmare Sigtuna. Som en sista utväg tog jag därför fram den lokala telefonkatalogen och började ringa direkt till alla förskolor i Sigtuna kommun. Efter ett par samtal kom jag till ett föräldrakooperativ i Rosersberg som säger ”javisst, vi har flera tomma platser, ni är så välkomna så!” WHAT!?!

 

Den sossestyrda kommunledningen betalade alltså hellre ut skolpengen till Stockholms kommun är till ett föräldrakooperativ i sin egen kommun!?

Vad ska man säga? Tack och lov insåg sossarna i Sigtuna kommun till slut att det behövs alternativ till de kommunala förskolorna/skolorna och slåss inte längre med näbbar och klor mot fristående alternativ. Nåja, nästan inte iallafall. Skolan Bergius får ju ständigt käppar i hjulen av kommunledningen, men tack och lov klarar de sig ändå.

Det här blev ett långt sidospår! Jag skulle egentligen skriva om dagens kommunledning och det nuvarande kommunalrådet som är en mästare. En mästare på att skylla ifrån sig.

Förra veckan skrev jag om att skolorna i Sigtuna kommun var öppna på Valborgsmässoafton, men att skolbussarna inte gick. Men se, det var inte kommunledningens fel! Nej, skolbussarna är SL och Arrivas ansvar. Ok. Jag har i flera år framfört synpunkter på hur skolbusstrafiken sköts i kommunen, att man inte ställer tydliga krav på varken säkerhetsbälten, hastighetskontroller eller nykterhet (!) och då fått till svar ”det är inget problem, det fungerar så bra med att ha skolbusstrafiken som linjetrafik och att det är ekonomiskt fördelaktigt”. Billigt alltså. Att föräldrar inte vill sätta sina barn på bussarna pga. ilskna förare och dålig säkerhet, utan hellre kör sina barn själva och skapar trafikkaos vid skolorna, är heller inget stort problem. Kan det kanske vara så att kommunledningen helt enkelt struntar i detta för att det inte ger särskilt många avgörande röster? Det är kanske viktigare att bygga monument att klippa band vid och utomhusbad för miljontals kronor.

Kan det kanske vara så att man helt enkelt missat informera SL/Arriva att man skulle hålla skolorna öppna på självaste Valborgsmässoafton? Undrar om man informerade om att skolorna var stängda en onsdag i februari för att fira den stora högtiden Newroz eller om man lät tre tomma bussar köra genom våra samhällen den dagen ändå?

Vems ansvar tycker ni att det låter som?

Skovet är igång.

Edith Kotka Nyman

Idag fyller min mamma år. Jättemånga år. 80 närmare bestämt. Och det ska firas i helgen.

Min mamma är världens bästa mamma. Hon är den mest generösa, icke-själviska och godhjärtade människa jag känner. Det har inte funnits många tillfällen under mitt eller mina syskons liv som hon inte ställt upp för oss eller för nån annan i vår närhet heller för den delen.

Eller, vänta, det har inte stannat vid vår närhet. Mamma har ställt upp för massor med människor som inte i sin vildaste fantasi kunnat förvänta sig hennes hjälp.

1944 kom mamma till Sverige från Estland med sin mamma Elfride, pappa Georg och storasyster Vivian. De flydde från kriget på andra sidan Östersjön och hamnade i det fria Sverige var de så småningom skaffade sig en bra tillvaro med arbeten, hem och vänner.

Mamma var alltså 12 år när hon och familjen lämnade allt de hade i Estland och kom till Sverige. Här fick de sitta i karantän innan de kom ut i det svenska samhället på riktigt. Barnen fick börja i svenska skolor utan att kunna ett ord svenska och föräldrarna sökte jobb direkt.

De ambitiösa människorna från krigets Estland jobbade hårt och målmedvetet i det nya landet, men hela tiden med hjärtat kvar i Estland. De startade flera föreningar och organisationer för utlandsester för att kunna hålla kontakten med varandra och höll bestämt kvar sina språkkunskaper.

Mamma utbildade sig till teckningslärare på Konstfack och senare till hemspråkslärare som hon jobbade som i flera år. Hon har alltid varit aktiv i estniska föreningar och organisationer, skrivit läroböcker i estniska och hållit tät kontakt med släkt och vänner som blev kvar i Estland. Under alla år har hon sett till att hjälpa dem så mycket hon kunnat. Jag minns fortfarande hur vi på 70-80-talet alltid köpte socker, kaffe, strumpbyxor mm, gjorde paket och skickade till Estland. 

Hennes hjärta har alltid räckt åt såväl familj, vänner, släkt som barnhem och fattiga familjer i Estland. Huset på Aspvägen har haft ett oräkneligt antal övernattande från världens alla hörn. Alla har alltid varit välkomna. Både när jag var liten, tonåring och ung var vårt hus alltid fullt av mina vänner. Alla trivdes hos oss och kände sig välkomna. Mamma arrangerade fester och kalas och hjälpte till när det var dags för mig att ta över festfixandet. Antagligen för att hon själv alltid varit en partypingla :-)

(det är hon längst ner på bilden)

Jag skulle verkligen kunna skriva en hel bok om min fina, fantastiska mamma. Men det kan jag ju inte göra idag. Jag måste orka festa imorgon. Då ska vi fira mamma ordentligt och jag hoppas hennes fest blir precis som hon tänkt sig. Det är hon värd.

Grattis finaste mamma!