På våren 1990 fick jag ett annorlunda sommarjobb – hyttvärdinna ombord på en båt som skulle börja gå från Stockholm till Tallinn i Estland. Estland som då fortfarande var en för många okänd del av Sovjetunionen och som inte hade haft en direktlinje till Sverige på flera år.

Jag var jätteglad för jobbet, berättade malligt för alla att jag minsann skulle ut på sjön den kommande sommaren och hämtade stolt ut min sjöfartsbok på polisstationen i Uppsala. Och i juni var det alltså dags att kliva ombord på båten som skulle vara mitt hem under den kommande sommaren.

Båten var en gammal Viking Line-båt som låg på varv i Göteborg och jag fick turen att åka dit och börja jobba redan på varvet. Båten skulle inredas, målas om, hytterna fräschas upp, alla madrasser, täcken och kuddar bytas ut, taxfree-butiker fyllas på och den förvirrade besättningen skulle utbildas.

Det var en enormt spännande tid och jag har en rad hysteriskt roliga minnen från den tiden. Att få åka båt från Göteborg till Stockholm och samtidigt gå igenom säkerhets- och utrymningsövningar, ligga på soldäck och vara med om att båten tog en extra liten sväng ut på internationellt vatten, så vi kunde handla i ”slabben” var givetvis galet spännande för en 21-årig tjej från Märsta.

Slabb, kära läsare, var en fantastisk upplevelse – veckohandling i taxfreen för så låga priser så man inte trodde det var sant.

Den 16 juni var det så dags för jungfrufärden från Stockholm till Tallinn. Båten var ren och fin, hytterna försedda med rosor, unika necessärer och champagneflaskor. Några stackars ensamma flaskor blev över och hamnade på nåt märkligt sätt i vår hytt…

Samtidigt rådde fullständig kaos i receptionen. Alla hytter var dubbelbokade och några trippelbokade. Men med lite improvisation löste sig det också och M/S Nord Estonia kunde äntligen ge sig ut på sin jungfrufärd mot Tallinn.

Det var en fantastisk upplevelse och för mig något som jag kommer att minnas hela mitt liv. När vi la till i Tallinns hamn stod en kör iklädd estniska folkdräkter och sjöng estniska sånger på kajen. Massor med människor hade kommit till hamnen för att ta emot den ”Vita båten” som de såg som en ny livslina och en länk till frihet. Många äldre grät. Det var helt annorlunda mot hur det varit när jag besökt Estland med mina föräldrar några år tidigare och upplevt det sovjetiska förtrycket och de rädda människorna som inte ens vågade sjunga vissa estniska sånger eller prata om frihet.

Sedan följde en sommar med mängder av spännande upplevelser, nya vänner och erfarenheter. Och mitt tänkta sommarjobb som hyttvärdinna i tre månader blev istället ett heltidsjobb som båtvärdinna i drygt ett år…Tack vare arbetstiden, 14 dagar ombord och 14 dagar i land, kunde jag fortsätta plugga också, visserligen med blandat resultat… Men arbetet ombord förde också med sig att jag fick en fantastisk praktikplats på svenska konsulatet i Tallinn, eller ja, det var konsulat när jag fick tjänsten och blev ambassad samma dag som jag kom dit. Det var i augusti 1991, Estland blev självständigt och äntligen fritt från kommunismen och, tack och lov, var Sverige ett av de första länderna att erkänna landets självständighet. Och jag fick uppleva allt detta från första parkett.

Men varför skriver jag plötsligt om mitt sommarjobb för 22 år sedan?

Jo, därför att det slog mig idag när jag skrev dagens datum att för exakt 18 år sedan, den 28 september 1994, hände något som förstärker mina minnen från Estline, båttiden, mina vänner och upplevelser ombord. M/S Estonia, ”vår” båts efterträdare förliste.

Flera av mina arbetskamrater var ombord, min gudfar, min pappas bästa barndomsvänner, flera kompisars föräldrar osv.osv. var ombord. Och kom aldrig tillbaka.

Tankarna hamnar hos mina fina vänner, arbetskamrater och nästan-släktingar. Och jag kände att jag ville skriva om dem på mitt sätt och tänka på dem en stund extra just idag.

(det har visst hunnit bli den 29 september – det tog längre tid än jag tänkt att skriva, jag fastnade i fotoalbumet och med de fina minnena)

Fredag och ledig. En hel dag utan tider att passa. Jag ska chilla fett mycket som mina tonårsbarn skulle sagt. Att dessutom få checka in på Clarion Sign ikväll gör inte saken sämre. Jag ska på kick-off med jobbet över helgen och platsen i år är alltså ett av mina favvo-hotell i Stockholm, eller över huvud taget faktiskt. Eftersom jag är ledig och programmet för kick-offen börjar kl. 19.00, tänker jag passa på att checka in så tidigt jag kan, SPA’a och njuta av hotellet. Det blir lite av en hemester igen.

Jag är nästan lite överväldigad av min lediga dag och känner mig smått förvirrad för att inte veta hur jag ska lägga upp den. Promenad i höstvacker huvudstad, lugnt besök på museum, shopping, bara SPA? Det är ju det här besvärliga med alla dessa beslut…Nä, jag tror jag struntar i besluten och börjar med att packa väskan, sen får det bli vad det blir. Vem vet, kanske får jag rentav en lunch-date med min man? Om han hinner mellan alla kryssningsbåtar, förstås.

Stockholm – here I come!

Va e det för fel på folk? T.o.m. den annars så kloka Alliansregeringen verkar vara ute och cykla just nu.

Hur kan man välja hemkört från Systembolaget framför gårdsförsäljning? Är det för att Kd har ministerposten? Och föga förvånande tycker S att besluten är bra. Suck.

Kommentaren ang. hemkörningen från sossen Lena Hallengren är ju nästan komisk: ”– Det uppmuntrar ju inte till langning till minderåriga till exempel, och knappast till hemleveranser till dem som snabbt vill ha alkohol och som har ont om pengar, så ett par av riskgrupperna ser vi det inte som farligt för, säger hon.”

What?

Och gårdsförsäljningen som i sin tur verkligen behövs! Den skulle tillföra massor, både för marknadsföringen av Sverige och då framför allt landsbygden med vinodlingar och bryggerier. Den skulle givetvis också medföra arbetstillfällen och risken att ”riskgrupperna” skulle springa till vinodlingen och köpa sitt vin är ju faktiskt obefintlig.

Nä, tänk om och gör rätt! Tillåt gårdsförsäljning och låt den svenska vinodlingen få fart. Då lägger jag ett bud på mitt favorithus med vinfälten på Gotland direkt

;

Måndag.
En av de bästa sakerna med mitt jobb är att jag inte får söndagsångest. Det fick jag konstant på mitt förra jobb…även måndags-,tisdags-, onsdags- och torsdagsångest. Det enda sköna var fredagseftermiddagar, när jag visste att jag skulle slippa helvetet i två dagar.

Tänk att jag hade det så. Ont i magen på morgnarna, gråten i halsen på pendeln och en chef som sa till mig att jag var ”anställd för att lägga locket på skiten så det inte pös upp till hans nivå”. Det var den kommentaren som avgjorde det. Han fick ta hand om sin skit själv och jag sa upp mig.

Nu är det drygt tre år sedan, men jag njuter fortfarande av att inte ha söndagsångest och kunna åka till jobbet med ett leende på morgnarna.

Ha en härlig arbetsvecka, kära läsare!

Förra veckan träffade jag fyra av varandra oberoende personer som alla sa att jag måste börja blogga igen.

Ok. Hur svårt kan det va? Ja, tydligen nästan omöjligt för mig som har försökt med bristande resultat sedan februari.

Men nu ska det bli av.

Jag börjar med ett kort inlägg om hur bra jag mår och hur nöjd jag är med det mesta just nu. Det känns fortfarande kul att jobba, kunderna strömmar till vår fina butik och firman blomstrar. Besök gärna vår hemsida och lägg namnet på minnet, Comfort Karby VVS. Norrorts största och bästa VVS-företag för både privatpersoner och företag.

Jag är också nöjd med hur jag mår. Jag känner mig stark, glad och lugn. Styrkan kommer framför allt från mina promenader. Promenaderna är min nya drog. Jag är helt beroende! Har också satt ett mål för mig själv som snart är uppnått – promenera hem från jobbet ena dagen och tillbaka andra, oavsett väder, en gång i veckan t.o.m 30 september. Nu är det bara två veckor kvar och det har varit en av de bästa idéer jag haft! Därför ska jag nu hitta en väg som inte kommer att vara mörk och läskig i november och förlänga målet till 31 december. För er som inte vet, så är det exakt 10 km till mitt jobb, varav ca 6km längs en grusväg genom skogen och den undviker jag helst mörka kvällar.

Men såna här dagar är det ju helt underbart att få börja dagen med 1 1/2 timmes promenad.

Sigtuna kommun är kanske inte så dumt ändå?

Eller jo. Den fina kommunen har oturen att ha fel ledning. Men bara två år till. Det är nämligen exakt två år, ok – minus två dagar, tills nästa val. Och då byter kommunen ledning. Det måste bli så.

Nya moderaterna i Sigtuna kommun hade valkickoff i fredags och det gav nog många av oss lite extra ny glöd i baken. Mycket är på gång, massor av aktiviteter ska genomföras och en hel rad nya idéer tar form. Och det roligaste av allt är att vi blir fler! Vill du också vara med och jobba för ny ledning i Sigtuna kommun eller vill du bara dela med dig av dina åsikter och synpunkter, tveka inte att höra av dig. Jag ska göra vad jag kan för maktskifte iallafall. Fast i lite måttligare mängd än inför förra valet…

Lika mycket som jag tror att min nyvunna styrka kommer från promenaderna, så tror jag att glädjen och lugnet kommer från familjen. Alla känns nöjda och tillfreds och jag känner att vi har en bra höst framför oss.

Ska bara få till bloggandet också…