En sjunde del

20130728-212535.jpgDasset är stängt. Stugan har gått i ide. Rosévinssuget har gått över. Solen har gått i moln. Semestern är slut.

Och det är helt okej. Naglarna är starka och jämnlånga, lederna mår bra, huden är solbränd, håret är solblekt och saltvattenrisigt, magen är uppsvälld av vitt bröd och bullar till frukost, hela familjen är återförenad i Rosersberg och jag är utvilad och redo för hösten.

Njaaaa, höst förresten? Det gör inget om kvällarna är ljusa och ljumma, helgerna soliga och varma och sommarkänslan håller i sig ett par månader till. Men det jag vill ha sagt är att jag är redo för att börja jobba igen. Och ännu mer redo blev jag idag när jag städade trädgården och tvättade sommarens tvätt ackompanjerad av två galet inspirerande sommarprat, Anton Abele och Niklas Zennström.

Vilka killar! På olika sätt, men båda med bestämda mål och starka viljor. Såna människor inspirerar mig och ger mig ännu mer styrka än alla lediga dagar och lata stunder på stranden någonsin kan göra. Men är det verkligen jag som behöver bli så fanatiskt inspirerad av såna personer? Jo, kanske, men jag är också helt övertygad om att det är många fler som behöver få denna boost av inspiration som jag får av att lyssna på engagerade, kloka och viljestarka personer. Personer som får det att låta som om ingenting är omöjligt bara man vill tillräckligt mycket. Personer som kommer från ingenstans och förändrar världen och sin omgivning om inte för all framtid, så för en viss tid eller ett visst ändamål. Personer som visar att man kan och måste ta för sig och inte sitta och vänta på sin tur.

20130728-214506.jpg

Jag önskar att många unga, många arbetslösa, många som hamnat i det som i modern svenska kallas för utanförskap, många som känner att de inte fått sin chans och sitter hemma och väntar på att någon annan ska komma och knacka på och lämna över ett jobb eller en utbildning för att de själva inte klarar av att ta tag i det, jag hoppas att de verkligen lyssnar på människor som Anton och Niklas.

Tyvärr är det alldeles för många människor som verkligen skulle behöva denna inspiration och energiboost som inte har något intresse av lyssna på andra som lyckats. De vill inte höra om andras framgångar. De verkar inte tycka att det är intressant att höra hur andra lyckas och når sina mål eller genomför saker som de brinner för. Och det gör mig upprörd. Hur ska vi någonsin kunna nå dessa? Hur ska vi göra för att få fler unga att vilja utbilda sig till ingenjörer för att så småningom bli framstående entreprenörer som Niklas Zennström föreslår? Hur ska vi få fler människor som Anton Abele att hitta viljan att driva sina hjärtefrågor så starkt att den politiska arenan samtidigt kan förändras till något hanterbart som lockar istället för avskräcker?

Det här är bara ett par av de frågor som jag så gärna skulle vilja ha svar på. Jag har idéer för myrstegen, men vill så mycket mer. Var är ni andra som också vill och brinner för er sak?

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var den sjunde delen av mitt sommarprat 2013.  Stort tack för att du läser. Och du, om du inte redan har gjort det, lyssna också på Anton och Niklas (om jag gjort rätt finns det länkar till höger på sidan). Jag kommer återkomma till dem.

Sjätte delen

”Jag minns hur jag brukade leka med Barbie och min kompis alltid… Jag minns när min mamma alltid ropade…Jag kommer speciellt ihåg när…”

Det var värst vad alla minns och kommer ihåg. Särskilt alla de som får ha ett sommarprogram i P1. De har ett alldeles fantastiskt minne. Varje ord i samtalet från första gången de träffade sin blivande, varje detalj från just den där dagen när de fick sitt första jobb, varje ögonblick från deras liv kan de måla upp med beskrivande ord och härlig inlevelse.

Jag försöker också komma ihåg vad jag varit med om och vill gärna berätta. Men jag tycker inte att jag minns något. Jag vill så gärna minnas och jag vill kunna beskriva det lika målande och inlevelsefullt som de som får minnas fritt i radio varje sommardag.

Till exempel skulle jag vilja minnas detaljer från min första skoldag. Hur det kändes i magen när jag satt där i klassrummet på Sätunaskolan i Märsta i min blåa klänning med volang och lyssnade på fröken Pia. Jag skulle också vilja minnas detaljerna från alla otaliga släktfester som min mamma och pappa bjöd på hemma i huset på Aspvägen under min uppväxt. Lite extra mycket skulle jag vilja minnas hur jag satt och tittade ut genom fönstret och väntade på att den första gästen skulle dyka upp. Vi hade fest varje födelsedag, dvs. fem gånger om året, vi bjöd hem gäster på påskafton och hade självklart fullt hus på julen.

20130719-100457.jpg

Jularna ja. Dem skulle jag vilja minnas. Jag skulle vilja minnas hur mamma kokade den underbara kalvsyltan och skar ingredienserna till ”rosoljen” som rödbetssallad heter på estniska. Tänk också om jag kunde minnas känslan i hela kroppen dagen innan julafton när mamma städade och fixade, pappa tog in granen och jag satt mitt i det organiserade kaoset och tittade på de dansande grisarna i Beatrix Potter sagovärld.  Sen skulle jag vilja minnas hur jag vaknade tidigt på julaftonsmorgon, smög ut till farstun och letade efter klappen som tomten smugit in i mina stövlar på natten. Det skulle också vara härligt att minnas hur jag och pappa la oss i soffan framför TVn för att se första avsnittet av Jullovsmorgon. Och hade vi riktig tur visades ett avsnitt av teckande Scooby Doo. Det älskade vi båda två, pappa och jag.

Pappa förresten. Honom minns jag. Jag minns honom ofta och jättemycket. Världens finaste pappa.

Ingen glömmer min pappa Einar. Han var en omtyckt person. Snäll, bestämd, generös och lugn. Han var en uppfinningsrik man som kunde fixa allt och hjälpte alla med allt. Jag kan inte minnas någon gång som han blev uppjagad eller grinig. Han kunde vara arg – tror jag – kan i och för sig inte minnas det, men jag antar att han var arg någon gång…Men han var inte arg när jag tjuvtittade på läskiga filmer genom det frostade glaset på vardagsrumsdörren. Han var inte heller arg när jag kräktes på ryamattan i vardagsrummet, vilket jag gjorde varje gång jag blev magsjuk och sprang till mammas och pappas sovrum istället för att springa till toaletten som låg precis bredvid mitt rum.

Pappa var inte arg när jag hade haft en föräldrafri fest och någon pappskalle hade glömt stänga locket på frysboxen och allt innehåll smälte innan någon upptäckte det – eller var det kanske den gången som han var lite arg…?

Han var inte det minsta arg när jag i första ring kom hem efter en fest där jag försökt sätta rekord i rödvinsintag. Inte arg. Men bestämd.

Mina kompisar tyckte mycket om min pappa, hans vänner älskade honom och jag älskar  honom fortfarande. Jag älskar honom och alla minnen jag har från honom och min fina uppväxt. Jag är vansinnigt ledsen över att mina barn inte fick uppleva den bästa morfarn man kan tänka sig, men jag är innerligt glad över att han fick vara med på mitt bröllop bara sju månader innan han dog i mars 1997. Han höll det finaste tal en brud kan tänka sig och precis som vanligt tyckte alla andra också om det.

20130717-090125.jpgJag minns verkligen min fina pappa. Honom kommer jag aldrig glömma, även om jag inte minns så mycket annat.

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Tack för att du tar dig tid att läsa sjätte delen av mitt sommarprat 2013.

Sommarprat del fem

Idag hade jag först tänkt berätta för er om fler arga och ilskna människor som får mig att bli besviken på mänskligheten. Jag hade tänkt berätta om hur ledarsidan på Gotlands Folkblad, som är ena delen av Gotlands Tidningar, visat sin inställning till svensk politik genom att uppträda i klass med det partiet vars namn jag inte nämner.

Jag hade tänkt berätta att jag brukar läsa gotländska nyheter via bl.a. Hela Gotland och Twitter och har tills för ett par dagar sen följt Gotlands Tidningar, trots att det är blandning av vänster och Fp. Men så härom dagen kom droppen som fick bägaren att rinna över. Den vikarierande ledarskribenten på det RÖDgröna Folkbladet lägger ut, på Gotlands Tidningars Twitterkonto, en rebus som dagen efter ska publiceras i tidningen. Rebusen bildar order Moderaterna och i kanten står texten: ”Rätt svar = borgarsvin”.

Det här är alltså en av Gotlands största tidningar. Ska föreställa en respekterad tidning med politisk bredd. Ledarsidorna brukar vara kritiska mot varandras politik, oftast på en behärskad nivå och inom rimlighetens gränser. Så kommer då detta. Vad tror man att sånt leder till? Ökat politiskt engagemang? Fler sympatisörer? Respekt?

Stolt ledarskribent i Gotlands Folkblad

Stolt ledarskribent i Gotlands Folkblad

Jag kommenterade detta på Twitter och det visar sig att den vikarierande ledarskribenten är stolt över beslutet och meddelar följande (se bild):

Det är alltså Gotlands Fokblads ledarskribent som skriver detta. Nu dock i eget namn och inte med Gotlands Tidningar som avsändare.

Man blir mörkrädd. Visar Gotlands Tidningar sin rätta sida? Då behöver de inte fundera särskilt länge på varför de har färre följare än Gotlands Allehanda.

Tack och hej GT. Ni passar bra i sällskap med Avpixlat och Exponerat.

 

Det här var vad jag först hade tänkt berätta i dagens sommarprat. Men för att lämna er med en positiv känsla istället, byter jag raskt ämne och berättar istället om hur jag tog ett jättekliv utanför boxen härom kvällen.

20130714-101729.jpgJag besökte Klinte kyrka och lyssnade på Gotlandsmusikens Blåsarkvintett. Helt otippat! Jag är totalt omusikalisk och helt tondöv och att ta cykeln, cykla till kyrkan en underbar sommarkväll för att lyssna på gotlänningar som tutar i luren var nåt som jag inte sett i mina vildaste fantasidelirium.

Men man måste kliva ur boxen ibland och göra nåt annorlunda. Och det gjorde jag.

Jag kom till den vackra kyrkan och kände direkt att jag visst missat klädkoden för kyrkokonsert. De chica turistdamerna klev ur sina gotlandsdammiga bilar på höga klackar, i eleganta klänningar och med sina solbrända golftröjeklädda män med lammullströjor över axlarna, i släptåg. Jag ramlade av cykeln i, tack och lov, en ren tröja och vadlånga shorts. Och jag var där kvart i. Bara det är annorlunda för mig. Jag brukar nämligen komma kvart över…

20130714-101644.jpg

 

Eftersom jag var tidig, strosade jag runt på kyrkogården och gick till den gulliga skylten mellan kyrkan och församlingshemmet. Skylten som varnar för springande präst. När jag fotade kom prästen, springande…och sa stolt på klingande gotländska: ”det är mi det föreställer”. Nja, han såg väldigt mycket yngre ut än skylten, så jag tror att han, trots prästskapet, ljög lite.

 

Sedan var det dags att kliva in i kyrkan. Jag gillar kyrkor, miljön är fantastisk, rogivande och mäktig. Jag tog plats ganska långt bak närmast gången för att jag misstänkte att jag kanske inte skulle kunna sitta still hela konserten. Inte för att jag trodde att jag skulle börja dansa, utan att jag kanske bara inte skulle stå ut med tutandet…

20130714-101717.jpg

Det gjorde jag. Det var riktigt bra. Jag förstod visserligen inte ett smack av vad orkesterledaren berättade mellan styckena när han beskrev musiken, men man måste ju inte alltid förstå allt.

Jag njöt av musiken, miljön och mitt beslut att ta detta jättekliv utanför boxen.

 

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var femte delen av mitt sommarprat 2013.

 

 

 

 

 

Sommarprat del fyra

Arga unga män har statsministern kallat dem. Arbetslösa, lågutbildade och boende på landsbygden sägs det ofta i pressen. Dessa vilsna, ilskna människor som tror att de visar sitt engagemang genom att slå sönder rutor, bränna bilar eller rösta på ett parti som man inte kan nämna på nätet utan att bli uthängd, om man inte sympatiserar med dem förstås. Och det gör jag inte.

Jag tänkte berätta för er om hur jag blev trakasserad och kränkt på nätet. Av folk från det där partiet vars namn jag inte tar i min mun, eller i mina tangenter på nätet iallafall. Jag har gjort det i ett tidigare inlägg, men det tog jag bort nu. Jag tog bort det för jag vet hur vidriga, hemska och på riktigt obehagliga de kan vara.

Twitter är fantastiskt när man snabbt vill nå nyheter, det senaste och hålla sig uppdaterad inom just det man är intresserad av. Jag läser numera väldigt ofta nyheter via Twitter, dvs. följer människor och nyhetskanaler som lägger ut länkar till TV, tidningar och radio som jag sedan läser. Ibland läser jag bara rubriken, ibland hela artikeln och ibland stannar det på twitter-flödet.

Den här gången läste jag hela artikeln och skrev därefter en tweet om personen som artikeln handlade om och som företräder det där partiet som jag inte skriver om på nätet. Jag kommenterade surt att han står för en politik som inte vill ha fler utlänningar till Sverige, men själv gifter han sig med en ryska som givetvis ska få komma hit och omedelbart få ta del av det svenska samhället. Kanske var mitt ordval klantigt, det blir lätt så på 140 tecken som man kan använda på Twitter, kanske borde jag tänkt till en extra gång innan. Men det gjorde jag inte. Jag skickade tweeten och somnade om eftersom jag var hemma och var sjuk med feber och snurrig skalle. När jag vaknade igen hade jag plötsligt en rad nya följare på Twitter. Alla från ett och samma parti, ja just det, där partiet som man inte ska nämna på nätet om man vill ha ett privatliv kvar. T.o.m. deras partisekreterare, pressekretare och riksdagsmän ville plötsligt följa mig. En av dessa var för övrigt senare frekvent förekommande i media angående hans eventuella inblandning i det superintelligenta (?) forumet Avpixlat. Samma forum som hängde ut mig med namn, bild, adress mm.

Efter att ha vaknat till liv och gnuggat bort gruset ur ögonen, läste jag tweetsen som var riktade till mig. Först var jag ju lite omtumlad ”Såhär många tweets till mig! Wow!” Sen fattade jag ganska fort att det inte var så mycket att bli stolt och imponerad över…Tweetsen handlade om mitt utseende, min intelligens, eller det förstås, min fula utseende och min brist på intelligens, hur illa de skulle göra mig, hur jag skulle akta mig för att röra mig i vissa områden och hur glad jag skulle vara för att jag var så ful så ingen skulle vilja våldta mig…

Det stannade inte vid tweets. Plötsligt var även min mailbox full av helt galna mail med både hot och bara galet svammel. Jag kunde inte låta bli och sökte mig in på dessa sajter som de alla nämnde i sina mail och tweets. Jag trodde inte mina ögon.

Det som först var en obetydlig, oskyldig tweet ang. partiets snedvridna politik hade fört med sig regelrätta hot och integritetskränkning mot mig, min man och mina barn.

Jag mindes plötsligt att jag hört ordet ”nätsoldater” och att det är nåt som det här partiet använder sig av för att snabbt sprida sin snedvridna världsbild. Jajjamän, det är precis så de jobbar. På så kort tid finns det inte annars en sportslig att hitta en sådan tweet om man inte har en drös med människor som sitter och bevakar nätet hela tiden.

Är det ett vettigt sätt att pumpa ut sina inskränkta åsikter? Och om det nu skulle vara vettiga åsikter, skulle det då vara rätt sätt att sprida dem? Är det något som vi i Nya Moderaterna borde ta efter? Så fort någon skriver något elakt om någon av våra företrädare, så kastar vi oss på personen och dennes utseende, intelligens och barn.

20130712-003859.jpg

Nu när jag skriver detta, läser jag samtidigt Twitter och får se detta.

Jag säger inte att den personen nödvändigtvis är från det partiet, men vad är det för person som skriver nåt sånt? Ute efter att provocera, sätta fart på andra likasinnade, mobilisera hatet? Det är bland det vidrigaste jag sett.

Jag vägrar tillåta samhället att ta den här vändningen. Men vad kan vi göra åt det?

 

 

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Tack för att du läser del fyra av mitt sommarprat 2013.

Sommarprat del tre

 

20130709-204935.jpgJag nämnde att jag fick skriva önskelistor med saker som jag ville göra för att må bra. Det är faktiskt inte helt lätt. Eller jo, det klart det är lätt, men det var inte lika lätt att förklara varför man vill göra just de sakerna. Tack och lov behöver jag inte förklara längre och de senaste dagarna har jag bara gjort det jag vill. Och jag mår bra, oförskämt bra.

Jag har semester och tillbringar denna vecka i vår stuga på Gotland. Ensam. Helt ensam. För första gången i mitt liv är jag utan min familj på Gotland – en hel vecka! Det kan ju i det sammanhanget låta lite elakt att jag precis sa att jag mår oförskämt bra, men det är ju precis vad jag har lärt mig att jag får känna och säga. Det har varit en lång kamp mellan mina små samvetsgubbar – ni vet de där två som man såg i Kalle Anka-tidningarna och tecknade filmer och som alltid bråkade om vad som var rätt att göra. De två som bor i min skalle har bråkat intensivt ända sedan Matilda bestämde sig för att åka hem istället för att vara kvar med mig den här veckan. Hursomhelst, den starkare gubben vann och jag är alltså här. Ensam. Ledig. Avslappnad. Lycklig.

Hade den svagare gubben vunnit och jag hade åkt hem hade jag antagligen städat, tvättat, åkt till min mamma och städat, slängt plastburkar som hon envisas med att samla på hög, kanske åkt en sväng till jobbet och ja, inte hade det varit såhär underbart.

20130709-204730.jpg

Dagarna har hittills fyllts av precis det jag känt för. Som idag. Jag vaknade, åt frukost i solen och packade bilen, vilket går fort när man har en Mini Cooper :-). Vår lille nye familjemedlem som får mig att inte känna mig så ensam den här veckan.

Vi gav oss ut på de gotländska vägarna med sikte på en av mina absoluta favoritplatser, Ekstakusten. Av misstag hamnade vi allra längst ut, men det gjorde ju ingenting, vi hade ingen tid att passa, ingen väntade på oss och vi kunde ta den tid vi behövde.

20130709-204816.jpg

Plötsligt stod det bara där. Med ett ensamt svart lamm. Där framför oss längs den ringlande grusvägen, mitt i ingenstans, med en skylt. Till salu.

Mitt blivande författarkrypin.

Vi stannade och jag klev ur. Det var helt tyst. Lammet stirrade snällt på mig. Solen värmde, havet brusade tyst därute. Inte en människa syntes till. Det var helt magiskt.

Jag stod stilla och bara njöt, lyssnade på tystnaden. Jag klev runt i det höga gräset och tog kort, jag pratade lite snällt med lammet.  Och så plötsligt såg jag en liten röd traktor komma åkande på grusvägen. Den körde målmedvetet mot den lilla boden, svängde in och parkerade bestämt framför grinden. En man klev ur och rasslade med en enorm nyckelknippa.

”Ehhh, hej, är det här ditt ställe?” Han tittade på mig lite surt: ”Jou” ”Ehhh, vad ska du ha för det?” Smart, Helle, verkligen intelligent närmande…”Jou, diu, de e lit kompliceirat, du måste köpe 4ha skog också. Men 995 000kr”

20130709-204954.jpg

Ok, hur tänkte jag nu då?

Stå där som ett fån och säga att jag bara skojade, jag är bara en fånig stockholmare som tror man kan köpa allt man ser bara för att det är kul och man gillar det just då? Eller? Ja, vad tänkte jag? Har jag nånsin tänkt köpa en liten bod på stranden på Gotland, sen när då? Ingen aning. men hur som helst, jag svamlade nåt om att det var så galet fint och låg fantastiskt och såg väl tillräckligt korkad ut för att han skulle tycka synd om mig och fråga om jag ville titta in.

20130709-205016.jpg

20130709-205007.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

Det gjorde jag givetvis gärna och hela besöket slutade med att vi nog skulle kunna komma överens…Jo, du Henke, jag shoppade lite på semestern…

20130709-204926.jpg

Efter det märkliga mötet fortsatte Mini och jag sedan vår färd längs Ekstakusten, njöt av fiskeläger,växter och underbart väder. Vi stannade vid en alldeles underbar liten strand där Mini fick vila ett tag när jag tog en powerwalk med först Maja Ivarssons sommarprat i öronen och sedan Peter Wolodarski – livets kontraster är fascinerande!  20130709-204945.jpg

 

 

 

 

Det är också fascinerande att det är svårt att vara ledig. Ni kanske har genomskådat mig redan. Det här är som nåt slags försvarstal för att jag ska få vara ledig och göra vad jag vill. Ja, kanske, men det är också ett sätt för mig att må bra.

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var del tre av mitt sommarprat 2013.

 

Sommarprat del två

20130708-234329.jpgUnder andra halvåret av 2011 hade jag frikort i sjukvården. Jag gick på läkarbesök lika ofta som andra tankade bilen. Ena dagen var det knäna det var fel på, andra dagen var det armen, tredje gången var det magen, fjärde gången var det extrem huvudvärk, femte gången var det nog knäna igen och sjätte gången var det visst magen igen. Sjunde, åttonde och nionde gången minns jag inte vad det var för fel. Det konstiga tyckte jag då, var att ingen doktor – ja, tro inte att jag nöjde mig med en! – kunde förstå vad det var för fel på mig. Tills så en dag.

Jag var hos en av alla doktorer och gjorde nåt så otrevligt som rektoskopi. Japp, det är är lika otrevligt som det låter. Men just då kändes det som en bra idé. Jag hade ju nåt fel på magen och tarmarna och för att komma på vad det var för fel på mig, så var det rektoskopi som gällde. Men som vanligt, doktorn såg inga som helst fel på mig – i den delen av kroppen. När jag satt där framför honom och fick beskedet att det inte var fel på mig – åtminstone inte där han hade tittat – brast allt. Först hulkade jag tyst och lite diskret, det verkade ju fånigt att gråta för att doktorn INTE hittade nåt fel på mig, men sen kom tårarna i floder. Jag snyftade, snorade och kved. Doktorn tittade på mig, var tydligt obekväm med mitt beteende, men ändå snäll och förstående: ”Jag tror inte det är nåt fysiskt fel på dig, du behöver träffa en annan typ av läkare och någon att prata med. Jag ordnar en tid hos min kollega.”

Så började det. Jag fick en tid hos en doktor som var väldigt duktig på stressrelaterade sjukdomar och som lät mig göra ett antal tester som snabbt visade att jag var deprimerad och utbränd.

Bah – vilken klyscha! Jag? Utbränd och deprimerad? Nähä, det verkade ju fånigt. Det var ju förra året som jag hade haft mycket att göra, nu var det ju bra på jobbet och jag hade trappat ner på politiken och var ledig när jag skulle vara ledig. Eller?

Doktorn förklarade resultaten på testerna och tyckte att jag borde fundera på sjukskrivning ett tag. Jag behövde ta hand om mig själv. Ett tag. Ta hand om mig själv?

Sjukskrivning? Det här var precis innan jul-nyår 2011 och då skulle jag ju snart vara ledig, typ tre-fyra dagar åtminstone…Det skulle ju bli skönt och sen skulle jag vara utvilad och igång igen. Bara magen blev bra, värken i nacken försvann, spänningen i käken släppte, armarna fungerade när jag klev upp på morgnarna, fingrarna inte domnade bort titt som tätt…men det skulle ju ordna upp sig under juldagarna…

Yeah, right.

Doktorn, som är en klok doktor, insåg att det inte var någon idé att tvinga mig just då, utan bokade en ny tid med mig i januari och sjukskrev mig då. Heltid var inte att tänka på eftersom jag verkligen behövde jobba, tyckte jag, så vi kom överens om deltidssjukskrivning. Vi bestämde att jag skulle känna efter själv lite grann och berätta för honom med jämna mellanrum om hur mycket jag jobbade, 50 eller 75%. Samtidigt skulle jag träffa en psykolog regelbundet. Tänk. Allt det här för att jag hade ont i kroppen, magen och var sur och trött…

Ok, vi testar väl, tänkte jag. Men egentligen trodde jag hela tiden att det inte var så enkelt. Jag hade nog nån mystisk sjukdom som doktorerna missat. Kanske var det nåt oupptäckt och svårdiagnostiserat? Men eftersom ingen hittade det, fick jag väl göra det där andra för att åtminstone utesluta nån fånig depression och utbrändhet…

Jag gick hos psykologen, tyckte inte alls om henne först, men tänkte att det kanske ska vara så och fortsatte. Jag fick konstiga hemuppgifter, fåniga frågor och besvärande analyser. Som alla kom att leda till att jag förstod att de hade rätt. Jag var deprimerad och fullständigt slut.

Efter nån månad insåg jag att det räckte inte med att rita glada, ledsna eller likgiltiga gubbar i rutor om hur jag kände mig för stunden (vilket man för övrigt kan göra på Facebook nuförtiden – den nya tidens psykolog??), skriva små önskelistor om vad jag verkligen ville göra om jag haft tid och lust (?) eller bara åka till henne och prata om hur veckan varit. Det behövdes nåt mer. Något som min doktor nämnt redan vid vårt första möte. Medicin.20130708-234132.jpg

What!!! Puckopiller??? Jag??? Nä, nä, nä. Det var ju inte möjligt! Sånt håller ju bara depressiva, olyckliga, svaga och veka människor på med. Inte jag. Eller?

Det blev medicin i ett drygt år. Jag slutade med den i maj i år. För mig är det fortfarande obegripligt och märkligt. Jag kan liksom inte förlika mig med tanken att jag inte klarar av mitt liv själv. Jag behöver såväl läkare, psykolog och medicin för att förstå hur jag ska leva mitt liv.  Klent. Misslyckat. Svagt.

20130708-234145.jpg

Kanske. Men kalla det vad du vill. Jag har inte valt det. Jag trodde aldrig jag skulle hamna där. Jag hade ju koll. På allt. Hela tiden. Överallt. Jämt.

 

Det här var en del av mitt liv som präglat mitt framtida liv. På ett positivt sätt. Nu vet jag hur jag ska leva.

 

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här är andra delen av mitt sommarprat 2013.

Sommarprat

Utrustade med två stycken iPads, tre stycken laptops, fyra iPhones, ett okänt antal hörlurar i olika utföranden, några böcker och ett par tidningar satt vi lagom solmosiga och nöjda efter midsommarhelgen som tillbringats i stugan på Gotland, på båten på väg hem. Eftersom vi bestämde oss sent för att åka, fick vi den här gången nöja oss med att sitta i restaurangtorget, mitt bland 100-tals andra barnfamiljer med matsäckar, barnvagnar, skrikiga barn och springande barn. Våra barn varken skrek eller sprang. Vi hade ingen matsäck och inte heller någon barnvagn.20130707-212154.jpg

Det var då känslan anföll mig. Känslan som jag funderat mycket över, varit rädd för och länge velat skjuta ifrån mig. Känslan som de flesta inte gillar, men alla ändå pratar om. Känslan som vissa aldrig tänker acceptera.

Känslan när man inser att man är medelålders och att barnen har blivit stora.

Sittandes där med en djupt koncentrerad läsande man och två tysta ungdomar som t.o.m. vant sig vid att internet inte sträcker sig ut på Östersjön och därför laddat sina iPads och laptops med filmer, konstaterade jag att det var jag som nu var rastlös och ville springa omkring på båten med de andra barnen. Eller nä förresten, inte med de andra barnen, men med mina barn. Jag försökte ett par gånger få uppmärksamhet och locka med någon av dem ut på soldäck eller till kiosken, men utan resultat. Istället sjönk jag in i tankar och minnen.

Jag mindes särskilt en gotlandsresa när Matilda var ca 1,5 år och klädd i jeansblå klänning, rosa strumpbyxor och med en alldeles underbar blöjrumpa. Den gången satt hon still ungefär en kvart av den tre timmar långa båtresan. Ni som är vana gotlandsresenärer tänker nu att jag har fel – det brukar ta tre timmar och femton minuter att åka båten – men just den gången åkte vi ”lill-snabben” och den tar faktiskt bara tre timmar. Jag minns nämligen klart och tydligt att det var ”lill-snabben” för på den finns en trappa mitt i sittsalongen och i den trappan klättrade vi upp och ner i, ja ni förstår, två timmar och fyrtiofem minuter.

Jag mindes också alla otaliga gånger vi stått i Sveriges dyraste kiosk och köpt Ullriks pysselbok för hutlösa pengar. Först var det Aksel som skulle ha den varje resa och sedan tog Matilda över tjatet. Att ta med den man köpt resan innan, men inte pysslat klart i kom inte på fråga. Måste vara en rejäl kassako för Destination Gotland.

20130707-220228.jpg

 

Självklart fladdrade tankarna också till räkmackan. Den som köptes för att Matilda ville äta majonnäs. Att ta med en macka och en tub majonnäs var inte aktuellt. Det var ju Gotlandsbåtens räkmacka som var grejen.

Känslan att det inte längre är som det alltid har varit, var påtaglig den här dagen på gotlandsbåten. Känslan har funnits i mig i flera dagar nu och jag gillar den inte, samtidigt som jag sakta, sakta börjar acceptera den. Jag vill berätta om den för det hjälper mig att acceptera den. Den fick mig att känna inspiration. Den satte igång något som känns som ett sommarprat.

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Välkommen till mitt sommarprat 2013.