Näst sista delen

Hösten är på ingång. Rutinerna smyger sig tillbaka och väckarklockan har fått börja jobba20130811-105549.jpg igen. Trafiken tätnar på morgnarna och trafikradiopratarna har mer att säga nu än för fyra veckor sedan. Skolorna har inte börjat sin verksamhet än, mina barn har lite drygt en vecka kvar på sommarlovet så rutinerna är inte på plats fullt ut. Men snart. Snart är hjulet igång igen och då gäller det att inte stanna.

Min höst inleds med en fullspäckad september. Inte en helg är blank i kalendern, så helgerna i augusti får jag försöka vara dubbelt ledig och lat. Det går riktigt bra och jag är laddad för ett spännande år. Ett valår dessutom. Om 399 dagar ska vi bestämma vem som fortsättningsvis ska leda Sverige.

Apropå det – nu kommer jag tillbaka till Anton Abeles sommarprat – vad gör politiker för fel? Varför är inte fler människor intresserade av att vara med och påverka sin omgivning? Och varför är det så som Anton beskriver, att arbetsmiljön som riksdagsledamot inte känns överkomlig eller stimulerande och att mycket av det politikerna gör inte leder nånstans utan är bara ett sätt för de enskilda ledamöterna att lyfta sina hjärtefrågor. Anton nämner att våra 349 riksdagsledamöter lägger ca 3000 motioner varje år varav 99,5% avslås. Allt det arbete som de enskilda ledamöterna lägger ner för ingenting – varför måste det vara så politiken ska föras? Skulle ett företag drivas på samma sätt som riksdagen eller  kommunfullmäktige, ja, då skulle det företaget inte vara långlivat.

20130811-103322.jpg

Det här har jag funderat på länge och stundvis intensivt, vilket ni som följt min blogg redan innan sommarpratet känner till. Jag är ju inte bara tvåbarnsmamma och butikschef, jag är fritidspolitiker också. Och när jag sitter på möten med kommun-fullmäktige, vår moderata fullmäktigegrupp eller i andra sammanhang, funderar jag ofta över vad vi egentligen håller på med. All denna tid som läggs ner på formalia, debatter för döva öron och blickar som säger: ”prata på du, jag har ändå redan bestämt mig”, varför? Varför ändrar vi inte på arbetssättet så fler normala människor mitt i livet har tid, möjlighet och viljan att vara med och påverka? Ibland säger någon att: ”det är så svårt att göra det på ett annat sätt, demokrati ställer krav och vi måste följa formalian”. Nej, det håller inte! Samhället utvecklas och det är dags att vi gör nåt drastiskt för att få fler människor att vilja vara med och påverka. Jag blir så ledsen när en sån person som Anton Abele väljer att lämna riksdagen bl.a. för att han tycker det är ett förlegat sätt att arbeta och jag blir ledsen när personer i min omgivning som har en massa kloka idéer bara fnyser när jag säger att de ska engagera sig i politiken.

Härom dagen hamnade jag, via Twitter, på det här alldeles lysande inlägget ang. moderaten i Södertälje som jag för övrigt tycker borde göra nåt annat än att vara en framträdande moderat. Hans åsikter hör inte hemma i vårt parti. Jag väljer att strunta i hans urkorkade uttalande och istället skratta gott åt Den sjätte mannens beskrivning av kommunfullmäktige. Den är helt fenomenal!

Nej, nu ska jag mobilisera lite krafter inför höstens hårda arbete med att bl.a. försöka förändra det politiska klimatet.

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var den näst sista delen av mitt sommarprat. Sen är det höst.

Sommar del åtta

”Det var det starkaste ögonblicket i mitt liv.” ”Jag kunde inte förstå att jag fick uppleva det.” ”Om jag bara hade vetat då vad jag vet idag.” ”I den stunden förändrades mitt liv.” osv osv.

Sätt ihop ett antal spännande klyschor och du har ett sommarprogram i P1. Men du behöver antingen vara en avdankad idrottsperson, politiker, artist, framstående entreprenör, journalist, författare eller skådespelare för att få vara med. Det är inget fel eller konstigt med det. Hur skulle det se ut om vem som helst fick ställa upp i public service-radion och prata på om vad som helst i en timme?

Ja, hur skulle det se ut? Eller ja, det förstås, låta. Jag lyssnar ju själv i första hand på de sommarpratare som jag känner till och därefter de som jag aldrig hört talas om. Men tänk dig. Tänk att få lyssna på helt okända personer som berättar om valfritt ämne. Jag tror faktiskt klyschorna skulle vara färre då.

20130803-213616.jpg

Idag började jag dagen, som tydligen var årets varmaste, med att gå en alldeles underbar promenad till Runsa i Upplands Väsby. Jag lyssnade bl.a. på Özz Nüjens sommarprat. Det var överfyllt av klyschor. Han erkände det själv också, men jag undrar om han verkligen är medveten om hur många han lyckades få med och hur konstruerat hans program stundvis kändes. Trots det, hade han flera kloka saker att säga och ett par av hans fyndiga rim om partiet som man inte kan nämna och andra arga, unga män, var bra och träffande.

Dessa arga, unga män och andra hatiska och missnöjda personer har präglat flera av årets sommarprogram. Trist. Trist att hatet och ilskan ska stå i centrum för vad människor, som  får prata helt fritt i radio i en timme, väljer att prata om. Varför är det så? Varifrån kommer missnöjet och varför nu?

20130803-213532.jpgI dagarna har Pride-festivalen ägt rum i Stockholm. En festival som fullkomligt ockuperat hela Stockholm, all press och media, alla sociala medier och alla verkar vara där. Helt fantastiskt! Och festivalen fullkomligt ångar av glädje, kärlek och fest! Men bakom fasaden finns mängder av människor som upplevt skam, hat och ständig rädsla för andras åsikter. Vad är det med folk? Finns det inget annat att lägga sin energi på än att tycka andra människor är konstiga, har fel, beter sig fel, att en hudfärg är bättre än en annan eller att kärleken är könsbestämd?

Apropå kön. Özz gillar ordet ”hen”. Jag gör det inte och han tycker att ”har man problem med ordet hen, har man större problem än så”. Kanske. Men att använda ordet för att ”avköna” människor, som Özz verkar tycka att man ska göra, är för mig helt obegripligt. Samhället har viktigare och större problem att handskas med än att sudda ut könsindelningen. Att vissa växer upp och väljer att älska och leva med en av samma kön är en helt annan fråga och jag skulle bli mycket förvånad om någon verkligen påverkats av att kallas han eller hon. Man är det kön man föds till, vad man gör av det sen påverkas inte av tre bokstäver.

Jag är en hon och heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var mitt åttonde sommarprat. Med eller utan klyschor.