För evigt sjuk eller på väg tillbaks?

Jag hade tänkt låta bli att ge mig in i debatten om sjukförsäkringen. Men nu går det inte längre.

Dagens ledare i DN väckte mitt engagemang och jag måste kommentera.

Tyvärr såg jag inte debatten på Agenda i helgen, men jag kan tänka mig hur Mona kritiserade regeringen och mörkade sossarnas misslyckande under de tidigare mandatperioderna. Misslyckandet med att minska såväl antalet sjukskrivna som antalet förtidspensionärer samt misslyckandet med att få ut tidigare sjukskrivna i arbetslivet.

Under en lång tid har Sverige dominerats av en enorm mängd sjukskrivna och ett passivt bidragssystem. Istället för att få stöd, vård och rehabilitering när vi är sjuka har vi alltför lätt lämpats över i bidragsfällan och vägen därifrån har varit en kamp på flera sätt. Tyvärr har jag också fått uppleva att vissa tycker det är bekvämt att stanna där och låta systemet försörja en. Jag har exempel i min egen omgivning och skräms av hur personer i min egen ålder, och dessvärre också många yngre, vet hur de ska använda systemet för att utnyttja bidragen. Det är skrämmande och upprörande.

Med detta vill jag inte på något sätt dra alla sjukskrivna över en kam, utan vill bara understyrka vikten av att få bukt på problemet med den enorma mängd sjukskrivningar som vi under lång tid har haft i Sverige. Jag vill starkt betona det som sossarna vill mörka, dvs. att man misslyckats med att minska sjukskrivningar och istället få ut människor i arbetslivet.

Alla mår bra av att känna sig behövda och ibland kan man behöva en liten putt på vägen.

Under den förra mandatperioden var svenskarna det mest sjukskrivna folket i världen med över 200 000 sjukskrivna och 555 000 förtidspensionärer. Hur kan det vara så i ett av de annars mest välmående länderna i världen?

Nej, för mig är det solklart att regeringens syfte med sjukförsäkringsreformen i grund och botten är ett sätt att få ut människor i arbetslivet, att ge dem en andra chans och få med dem i matchen igen. Självklart ska inte alla ”tvingas i arbete”, som man gillar att kalla det i media, men många fler än tidigare behöver få hjälp och stöd att nå vägen tillbaka.

Sedan förra valet har både antalet sjukskrivna och förtidspensionärer minskat. Det måste vara ett steg i rätt riktning. En av principerna som ligger till grund för reformen är extra viktig i mina ögon – ”att människor som är friska och har arbetsförmåga ska ges möjligheten till ett arbete på deras egna villkor. Människor som är sjuka ska erbjudas vård och om möjligt rehabilitering för att kunna återgå till arbete.”

Hur kan det vara fel? Var är alternativen?


Lägger in en text från Expressen härom dagen. Att Expressen kunde skriva så klokt!

“Vi har använt sjukskrivningar som ett sätt att lösa andra problem än ohälsa, framför allt sysselsättningsproblem. Norrlands inland, exempelvis, har traditionellt försörjts genom sjukförsäkringen. Det nya är att staten inte längre accepterar detta, säger Bertil Thorslund, analytiker på Försäkringskassan.

Effekten har varit dramatisk. När Göran Persson avgick som statsminister för tre år sedan hade Sverige högst sjukfrånvaro i hela EU. Tre år senare har antalet långtidssjukskrivna halverats från drygt 200,000 till runt 100,000 och kostnaderna sjunkit med över 40 procent.

Sverige har gått från att vara Europas sjukaste land – fast vi objektivt sett är ett av världens friskaste – till att närma oss EU-snittet. Det är en imponerande bedrift. Jag skulle vilja påstå att det är regeringens viktigaste insats hittills…”

Be Sociable, Share!

Kommentera