Helle Nyman Ahlqvist

 Jag fick boken ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” av Herta Müller i julklapp av min svärfar.

 När jag öppnade paketet var jag sådär lagom imponerad för jag gillade inte Herta på Nobelfesten. Jag gillade inte hennes tal och jag gillade inte hennes utstrålning. Fråga inte varför, för jag har inte något bra svar på det. Det var bara en magkänsla.

 Någon dag efter julafton tänkte jag att jag måste väl ge boken en chans ändå och började läsa. OJ! Nu blir jag tvungen att använda ett slitet uttryck – det gick ju inte att lägga boken ifrån sig! Hon skriver med ett flyt i språket som är helt enormt och historien känns verkligen äkta.

 Boken handlar om diktaturen i Rumänien och hemska förhör hos säkerhetspolisen som huvudpersonen kallades till. Hon beskriver kärlek, vänskap, familj och hur folk försökte dränka sina sorger med sprit. Hon beskriver vägen till förhören med en sådan inlevelse att jag fortfarande ser spårvagnen framför mig, ser de olika personerna ombord och nästan tror att jag var med där. Hennes beskrivningar växlar mellan målande utläggningar om diktatur och om små vardagliga saker på fantastiskt sätt som aldrig gör boken seg.

 Boken har satt djupa spår i mig och jag tror att jag måste läsa den snart igen. Först ska jag skaffa fler av hennes böcker och rekommenderar er alla att läsa ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv”.

 Bara titeln är ju perfekt!