Föräldrar + Dialog = Respekt & Trygghet

Som jag nämnt i tidigare inlägg var jag för ett par år sedan med i en föräldragrupp på Råbergsskolan i Rosersberg. Vi var ett antal föräldrar som tröttnat på den eländiga trafiksituationen runt skolan och den undermåliga skolbusstrafiken och därför startade en grupp för att lyfta problemet och förbättra barnens skolväg. I samband med projektet kom jag i kontakt med bl.a. flera kommunpolitiker och det blev ett av de första stegen in i ett samhällsengagemang som förälder och moderat.

Nu har det gått några år och jag har en tonårsson som pratar moppe 24-7 och en dotter som gärna cyklar till skolan. Vi pratar fortfarande om hur man ska uppföra sig i trafiken, men på lite nytt sätt mot tidigare Herr Gårman-prat. Jag upplever att mina barn har respekt för trafiken och att jag vågar lita på dem när de är ute på vägarna.

Med den här inledningen vill jag bloggfundera över och på nåt sätt – ganska långsökt –  komma in på hur det kan vara så väldigt olika hur man för en dialog med sina barn/ungdomar och vad det är som saknas i samhället. För det ÄR något som saknas. Vi känner inte trygghet, varken i trafiken eller i övriga samhället.  Vi beklagar oss över att ungdomarna saknar respekt för lärare, vuxna och sin omgivning. Vi upplever att engagemang saknas i viktiga frågor. Vi saknar respekt för vår miljö.

Som tonårsförälder är avsaknaden av trygghet i samhället extra påtaglig och varje artikel, insändare eller notis om skadegörelse, misshandel eller mobbing ger mig dålig smak i munnen och stressar mig. 

Men vad kan vi göra?

Jag blir bedrövad och ledsen när jag läser om återkommande skadegörelse i Valsta, klotter i Märsta och ser krossade väntkurer på perrongen i Rosersberg. Bedrövad över kostnaden och pengarna som skulle kunna användas till bättre skolor, fler poliser och sänkta skatter. Ledsen över att ungdomar har sån brist på respekt för sin omgivning och inte inser att de förstör för sig själva i slutänden.

Var i ligger grunden till deras beteende?

På vår lokala nättidning med möjlighet till kommentarer finns en återkommande kommentator ”gnällkärringen” tror jag hon brukar kalla sig. Visst gnäller hon, men befogat. Jag känner igen hennes desperation och önskar fler reagerade som hon. Men det räcker givetvis inte att kommentera på nätet.

Vi föräldrar måste lägga mer krut på att uppfostra våra barn. Om inte barnen växer upp med respekt för sina egna föräldrar, hur ska de då få respekt för andra vuxna? Vem ska lära dem att leva?

Vi måste prata med våra barn och få dem att känna att dialog är ett naturligt inslag i deras liv. Bristen på samtal och dialog mellan barn och vuxna tror jag är en stor bov i dramat. Föräldrar är bekväma. Att ta en diskussion med sitt barn är jobbigt.

Det här är förstås också en kulturfråga. Och här kommer samhället och politikerna in. Vårt samhälle ska bygga på respekt för varandra och om vi märker att det finns brister, måste vi göra nåt. Skolan och polisen måste tidigt se när det finns brister och sätta in resurser, så att de som hamnar fel kan räddas.

Självklart.

Men, kära föräldrar, det är vi som kan göra skillnad. Prata med era barn och ungdomar. Ingen politiker i världen kan ta över ansvaret för att ditt barn sparkar sönder busskurer, mobbar eller klottrar.

 

Be Sociable, Share!

Kommentera