Snöslask, depression och fjällfil

Hemma. Hemma i ett snöslaskigt, mörkt och eländigt Sverige. Ok, solen sken en stund idag och snön smälter. Men ändå.

 

När vi landade på Arlanda efter flera, långa timmar i luften och kom ut till taxin i mörkret, regnet och slasket var det lätt att hålla sig för skratt. Vi kände oss rent ut sagt bedrövade.

En av mina facebook-vänner kommenterade en av mina mest bedrövade statusuppdateringar att  ”det brukar vara skönt att komma hem igen till vardagen igen också…och man brukar ha en tendens att kunna uppskatta den bättre när man varit ute och sett sig om i världen”. Hmmmm, nej Erika, tror faktiskt inte det den här gången. Det enda jag längtat efter är Fjällfil och det kan man säkert hitta en marknad för på Hawaii också… 

Den här semestern har, trots sjukdomar och klena knän, varit helt underbar och jag har tillbringat många timmar med funderingar på varför man väljer att bo i Sverige när det finns såna platser på jorden. Och jag funderar över vad som stoppar en från att sälja hus, bilar, prylar och prova en tid nån annanstans. Är man feg eller bara en vanlig svensk trygghetsnarkoman?

Ok, jag kanske skulle bli en aning lappsjuk om jag var bofast på Hawaii resten av livet, men nåt år eller så, skulle jag lätt kunna tillbringa där. Tror att  jag kontaktar Milko för att kolla om de behöver en Fjällfilssäljare på Big Island. Henke och Aksel har redan bestämt sig för att jobba i surfshopen och Matilda övade varje kväll på att svara i hotelltelefonen och ta emot bokningar.

Nej, ok, men allvarligt talat har jag – och hela familjen – funderat över varför vi väljer Sverige. Mina knän och leder mår betydligt  bättre i värmen, Aksels astma blir lindrigare och huden på oss alla känns bättre och friskare. Naturen är vackrare, vattnet varmare och livet känns ljusare. Och då menar jag inte semesterledigheten, utan hela tillvaron. Mindre pretentiöst, mindre stelt och uppstyrt – och då syftar jag på Hawaii och inte andra delar av USA…Los Angeles lockar mig t.ex.inte alls och New York vill jag inte heller bo i. Men dit åker jag gärna ofta som turist!

Nåja, det här resonemanget dagen efter vi kommit hem och med jetlag i kroppen, är antagligen inte det mest genomtänkta och förnuftiga resonemanget för familjens framtid. Men om Milko vill ha mig på Hawaii eller om Henke kan bli utbytes-hamnstyrman där så åker vi direkt!

Suck, det kommer verkligen att bli tungt för mig att komma tillbaka den här gången…Och uppskatta vardagen? Ojojoj, det känns avlägset.

Men jag berättar gärna lite mer om de sista dagarna i paradiset och tiden vi hade i Los Angeles. Men det får bli i nästa inlägg. Nu ska jag försöka sova innan vardagen kastar sig över mig igen…

Aloha och sov gott!

 

 

 

 

 

Be Sociable, Share!

Kommentera