Fantasin fick fnatt

Det bästa med att vara sjukskriven på deltid är att ha möjligheten att börja dagen med en promenad, utan att behöva stressa upp i ottan för att hinna längre än till brevlådan innan man måste åka till jobbet. Idag hade jag planerat att ta en ca 45 minuter lång promenad, men det slutade med en underbar tur på 1 timme och 25 minuter.

Vädret var grått och det såg inte särskilt lockande ut genom fönstret. Men väl ute på vägen upptäckte jag till min stora glädje att det var helt vindstilla och varmt. Luften andades vår, fåglarna var som tokiga och kvittrade ikapp i träden som, om man tittade väldigt noga, hade små, små ljusgröna knoppar.

I början gick jag och tänkte på jobbet (jaja, jag vet – inte ok…) men sen när Rosersbergsparken öppnade sig med ljuset från Mälaren, de mystiska trädstammarna och de rogivande gångarna, försvann alla tankar på badrumsofferter, kalkyler och marknadsföring. Istället satte fantasin igång och en hel rad historier utspelade sig i mitt huvud.

Först gick tankarna till otäcka historier med mord och läskiga figurer bland de mystiska träden. Men de byttes fort ut mot romantiska kärlekshistorier som utspelade sig, kanske på 1700-talet, med personer som då bodde i Rosersbergs slott och hade den underbara parken som sin egen trädgård.  

Jag såg Karl XIV Johan och drottning Desideria ta lustfyllda eftermiddagspromenader efter långa luncher i deras vackra slott vid Mälaren.

Mellan träden och bort mot strandremsan, skymtade jag hur deras betjänt smög till Kettils nävergrotta för att träffa sin älskade, den unga fröken från granngården. Jag kunde känna deras rädsla att bli upptäckta och hörde nästan deras skratt och hyssjande i grottan när de äntligen fick en kort stund tillsammans innan de skulle återgå till sina sysslor. 

Över den öppna skogsdungen vid Skogsgången kunde jag se hur jakthundarna markerade var rådjuren fanns och hörde hur jägarna laddade sina gevär. Jag nästan duckade när jag tyckte att jag hörde smällarna från deras vapen.

Promenaden fortsatte mot Djurgården. Luften fick mig att inte vilja sluta gå eller vända hemåt, så jag tänkte att det fick bli den lite längre rundan idag. Eller egentligen är det här nog en efterkonstruktion för när jag gick där tänkte jag bara på vad som kan ha hänt på exakt samma stigar för hundratals år sedan och tanken att gå hem existerade inte överhuvudtaget.

Det finns ett litet hus på en alldeles underbar plats med fantastisk utsikt över Mälaren. Jag vet inte vad det är för hus, om det används idag eller när det senast användes. Men oj, va fantasin sätter igång. Det ser helt tomt ut, men ändå känner jag att nåt finns där inne bakom de mörka fönstrena. Det är helt omöjligt att gå förbi huset utan att känna att någon tittar på mig från nåt av fönstrena.

Jag ser också hur det lyser från kandelabrarna på glasverandan på mörka kvällar och nätter när några figurer sitter med varsin mässingskopp med punsch och talar om svunna tider i slottsparken. De blickar ut över sjön och talar om hur härligt det var att följa stigen från huset rakt ner till den lilla bryggan och ta en promenad över isen på vinterhalvåret. Och någon berättar om hur romantiskt det var den gången hon fick åka med i ekan med sin älskade, den där första gången över en spegelblank sjö en ljus sommarkväll på sent 1700-tal.

 

Jag gick en underbar promenad idag med lätta steg och högt huvud. Ibland säkert med ett fånigt flin och nästan skrattandes. Tankarna brusade runt i huvudet och förslagen på historier trängdes med varann och jag längtade efter att få skriva av mig dem. Det här var en del av dem. 

 

 

Be Sociable, Share!

Kommentera