Sommarprat del tre

 

20130709-204935.jpgJag nämnde att jag fick skriva önskelistor med saker som jag ville göra för att må bra. Det är faktiskt inte helt lätt. Eller jo, det klart det är lätt, men det var inte lika lätt att förklara varför man vill göra just de sakerna. Tack och lov behöver jag inte förklara längre och de senaste dagarna har jag bara gjort det jag vill. Och jag mår bra, oförskämt bra.

Jag har semester och tillbringar denna vecka i vår stuga på Gotland. Ensam. Helt ensam. För första gången i mitt liv är jag utan min familj på Gotland – en hel vecka! Det kan ju i det sammanhanget låta lite elakt att jag precis sa att jag mår oförskämt bra, men det är ju precis vad jag har lärt mig att jag får känna och säga. Det har varit en lång kamp mellan mina små samvetsgubbar – ni vet de där två som man såg i Kalle Anka-tidningarna och tecknade filmer och som alltid bråkade om vad som var rätt att göra. De två som bor i min skalle har bråkat intensivt ända sedan Matilda bestämde sig för att åka hem istället för att vara kvar med mig den här veckan. Hursomhelst, den starkare gubben vann och jag är alltså här. Ensam. Ledig. Avslappnad. Lycklig.

Hade den svagare gubben vunnit och jag hade åkt hem hade jag antagligen städat, tvättat, åkt till min mamma och städat, slängt plastburkar som hon envisas med att samla på hög, kanske åkt en sväng till jobbet och ja, inte hade det varit såhär underbart.

20130709-204730.jpg

Dagarna har hittills fyllts av precis det jag känt för. Som idag. Jag vaknade, åt frukost i solen och packade bilen, vilket går fort när man har en Mini Cooper :-). Vår lille nye familjemedlem som får mig att inte känna mig så ensam den här veckan.

Vi gav oss ut på de gotländska vägarna med sikte på en av mina absoluta favoritplatser, Ekstakusten. Av misstag hamnade vi allra längst ut, men det gjorde ju ingenting, vi hade ingen tid att passa, ingen väntade på oss och vi kunde ta den tid vi behövde.

20130709-204816.jpg

Plötsligt stod det bara där. Med ett ensamt svart lamm. Där framför oss längs den ringlande grusvägen, mitt i ingenstans, med en skylt. Till salu.

Mitt blivande författarkrypin.

Vi stannade och jag klev ur. Det var helt tyst. Lammet stirrade snällt på mig. Solen värmde, havet brusade tyst därute. Inte en människa syntes till. Det var helt magiskt.

Jag stod stilla och bara njöt, lyssnade på tystnaden. Jag klev runt i det höga gräset och tog kort, jag pratade lite snällt med lammet.  Och så plötsligt såg jag en liten röd traktor komma åkande på grusvägen. Den körde målmedvetet mot den lilla boden, svängde in och parkerade bestämt framför grinden. En man klev ur och rasslade med en enorm nyckelknippa.

”Ehhh, hej, är det här ditt ställe?” Han tittade på mig lite surt: ”Jou” ”Ehhh, vad ska du ha för det?” Smart, Helle, verkligen intelligent närmande…”Jou, diu, de e lit kompliceirat, du måste köpe 4ha skog också. Men 995 000kr”

20130709-204954.jpg

Ok, hur tänkte jag nu då?

Stå där som ett fån och säga att jag bara skojade, jag är bara en fånig stockholmare som tror man kan köpa allt man ser bara för att det är kul och man gillar det just då? Eller? Ja, vad tänkte jag? Har jag nånsin tänkt köpa en liten bod på stranden på Gotland, sen när då? Ingen aning. men hur som helst, jag svamlade nåt om att det var så galet fint och låg fantastiskt och såg väl tillräckligt korkad ut för att han skulle tycka synd om mig och fråga om jag ville titta in.

20130709-205016.jpg

20130709-205007.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

Det gjorde jag givetvis gärna och hela besöket slutade med att vi nog skulle kunna komma överens…Jo, du Henke, jag shoppade lite på semestern…

20130709-204926.jpg

Efter det märkliga mötet fortsatte Mini och jag sedan vår färd längs Ekstakusten, njöt av fiskeläger,växter och underbart väder. Vi stannade vid en alldeles underbar liten strand där Mini fick vila ett tag när jag tog en powerwalk med först Maja Ivarssons sommarprat i öronen och sedan Peter Wolodarski – livets kontraster är fascinerande!  20130709-204945.jpg

 

 

 

 

Det är också fascinerande att det är svårt att vara ledig. Ni kanske har genomskådat mig redan. Det här är som nåt slags försvarstal för att jag ska få vara ledig och göra vad jag vill. Ja, kanske, men det är också ett sätt för mig att må bra.

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var del tre av mitt sommarprat 2013.

 

Be Sociable, Share!

En reaktion på “Sommarprat del tre

  1. Pingback: Ska jag ta höger eller vänster? | Från och med Helle

Kommentera