Sommarprat del fem

Idag hade jag först tänkt berätta för er om fler arga och ilskna människor som får mig att bli besviken på mänskligheten. Jag hade tänkt berätta om hur ledarsidan på Gotlands Folkblad, som är ena delen av Gotlands Tidningar, visat sin inställning till svensk politik genom att uppträda i klass med det partiet vars namn jag inte nämner.

Jag hade tänkt berätta att jag brukar läsa gotländska nyheter via bl.a. Hela Gotland och Twitter och har tills för ett par dagar sen följt Gotlands Tidningar, trots att det är blandning av vänster och Fp. Men så härom dagen kom droppen som fick bägaren att rinna över. Den vikarierande ledarskribenten på det RÖDgröna Folkbladet lägger ut, på Gotlands Tidningars Twitterkonto, en rebus som dagen efter ska publiceras i tidningen. Rebusen bildar order Moderaterna och i kanten står texten: ”Rätt svar = borgarsvin”.

Det här är alltså en av Gotlands största tidningar. Ska föreställa en respekterad tidning med politisk bredd. Ledarsidorna brukar vara kritiska mot varandras politik, oftast på en behärskad nivå och inom rimlighetens gränser. Så kommer då detta. Vad tror man att sånt leder till? Ökat politiskt engagemang? Fler sympatisörer? Respekt?

Stolt ledarskribent i Gotlands Folkblad

Stolt ledarskribent i Gotlands Folkblad

Jag kommenterade detta på Twitter och det visar sig att den vikarierande ledarskribenten är stolt över beslutet och meddelar följande (se bild):

Det är alltså Gotlands Fokblads ledarskribent som skriver detta. Nu dock i eget namn och inte med Gotlands Tidningar som avsändare.

Man blir mörkrädd. Visar Gotlands Tidningar sin rätta sida? Då behöver de inte fundera särskilt länge på varför de har färre följare än Gotlands Allehanda.

Tack och hej GT. Ni passar bra i sällskap med Avpixlat och Exponerat.

 

Det här var vad jag först hade tänkt berätta i dagens sommarprat. Men för att lämna er med en positiv känsla istället, byter jag raskt ämne och berättar istället om hur jag tog ett jättekliv utanför boxen härom kvällen.

20130714-101729.jpgJag besökte Klinte kyrka och lyssnade på Gotlandsmusikens Blåsarkvintett. Helt otippat! Jag är totalt omusikalisk och helt tondöv och att ta cykeln, cykla till kyrkan en underbar sommarkväll för att lyssna på gotlänningar som tutar i luren var nåt som jag inte sett i mina vildaste fantasidelirium.

Men man måste kliva ur boxen ibland och göra nåt annorlunda. Och det gjorde jag.

Jag kom till den vackra kyrkan och kände direkt att jag visst missat klädkoden för kyrkokonsert. De chica turistdamerna klev ur sina gotlandsdammiga bilar på höga klackar, i eleganta klänningar och med sina solbrända golftröjeklädda män med lammullströjor över axlarna, i släptåg. Jag ramlade av cykeln i, tack och lov, en ren tröja och vadlånga shorts. Och jag var där kvart i. Bara det är annorlunda för mig. Jag brukar nämligen komma kvart över…

20130714-101644.jpg

 

Eftersom jag var tidig, strosade jag runt på kyrkogården och gick till den gulliga skylten mellan kyrkan och församlingshemmet. Skylten som varnar för springande präst. När jag fotade kom prästen, springande…och sa stolt på klingande gotländska: ”det är mi det föreställer”. Nja, han såg väldigt mycket yngre ut än skylten, så jag tror att han, trots prästskapet, ljög lite.

 

Sedan var det dags att kliva in i kyrkan. Jag gillar kyrkor, miljön är fantastisk, rogivande och mäktig. Jag tog plats ganska långt bak närmast gången för att jag misstänkte att jag kanske inte skulle kunna sitta still hela konserten. Inte för att jag trodde att jag skulle börja dansa, utan att jag kanske bara inte skulle stå ut med tutandet…

20130714-101717.jpg

Det gjorde jag. Det var riktigt bra. Jag förstod visserligen inte ett smack av vad orkesterledaren berättade mellan styckena när han beskrev musiken, men man måste ju inte alltid förstå allt.

Jag njöt av musiken, miljön och mitt beslut att ta detta jättekliv utanför boxen.

 

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var femte delen av mitt sommarprat 2013.

 

 

 

 

 

Sommarprat del fyra

Arga unga män har statsministern kallat dem. Arbetslösa, lågutbildade och boende på landsbygden sägs det ofta i pressen. Dessa vilsna, ilskna människor som tror att de visar sitt engagemang genom att slå sönder rutor, bränna bilar eller rösta på ett parti som man inte kan nämna på nätet utan att bli uthängd, om man inte sympatiserar med dem förstås. Och det gör jag inte.

Jag tänkte berätta för er om hur jag blev trakasserad och kränkt på nätet. Av folk från det där partiet vars namn jag inte tar i min mun, eller i mina tangenter på nätet iallafall. Jag har gjort det i ett tidigare inlägg, men det tog jag bort nu. Jag tog bort det för jag vet hur vidriga, hemska och på riktigt obehagliga de kan vara.

Twitter är fantastiskt när man snabbt vill nå nyheter, det senaste och hålla sig uppdaterad inom just det man är intresserad av. Jag läser numera väldigt ofta nyheter via Twitter, dvs. följer människor och nyhetskanaler som lägger ut länkar till TV, tidningar och radio som jag sedan läser. Ibland läser jag bara rubriken, ibland hela artikeln och ibland stannar det på twitter-flödet.

Den här gången läste jag hela artikeln och skrev därefter en tweet om personen som artikeln handlade om och som företräder det där partiet som jag inte skriver om på nätet. Jag kommenterade surt att han står för en politik som inte vill ha fler utlänningar till Sverige, men själv gifter han sig med en ryska som givetvis ska få komma hit och omedelbart få ta del av det svenska samhället. Kanske var mitt ordval klantigt, det blir lätt så på 140 tecken som man kan använda på Twitter, kanske borde jag tänkt till en extra gång innan. Men det gjorde jag inte. Jag skickade tweeten och somnade om eftersom jag var hemma och var sjuk med feber och snurrig skalle. När jag vaknade igen hade jag plötsligt en rad nya följare på Twitter. Alla från ett och samma parti, ja just det, där partiet som man inte ska nämna på nätet om man vill ha ett privatliv kvar. T.o.m. deras partisekreterare, pressekretare och riksdagsmän ville plötsligt följa mig. En av dessa var för övrigt senare frekvent förekommande i media angående hans eventuella inblandning i det superintelligenta (?) forumet Avpixlat. Samma forum som hängde ut mig med namn, bild, adress mm.

Efter att ha vaknat till liv och gnuggat bort gruset ur ögonen, läste jag tweetsen som var riktade till mig. Först var jag ju lite omtumlad ”Såhär många tweets till mig! Wow!” Sen fattade jag ganska fort att det inte var så mycket att bli stolt och imponerad över…Tweetsen handlade om mitt utseende, min intelligens, eller det förstås, min fula utseende och min brist på intelligens, hur illa de skulle göra mig, hur jag skulle akta mig för att röra mig i vissa områden och hur glad jag skulle vara för att jag var så ful så ingen skulle vilja våldta mig…

Det stannade inte vid tweets. Plötsligt var även min mailbox full av helt galna mail med både hot och bara galet svammel. Jag kunde inte låta bli och sökte mig in på dessa sajter som de alla nämnde i sina mail och tweets. Jag trodde inte mina ögon.

Det som först var en obetydlig, oskyldig tweet ang. partiets snedvridna politik hade fört med sig regelrätta hot och integritetskränkning mot mig, min man och mina barn.

Jag mindes plötsligt att jag hört ordet ”nätsoldater” och att det är nåt som det här partiet använder sig av för att snabbt sprida sin snedvridna världsbild. Jajjamän, det är precis så de jobbar. På så kort tid finns det inte annars en sportslig att hitta en sådan tweet om man inte har en drös med människor som sitter och bevakar nätet hela tiden.

Är det ett vettigt sätt att pumpa ut sina inskränkta åsikter? Och om det nu skulle vara vettiga åsikter, skulle det då vara rätt sätt att sprida dem? Är det något som vi i Nya Moderaterna borde ta efter? Så fort någon skriver något elakt om någon av våra företrädare, så kastar vi oss på personen och dennes utseende, intelligens och barn.

20130712-003859.jpg

Nu när jag skriver detta, läser jag samtidigt Twitter och får se detta.

Jag säger inte att den personen nödvändigtvis är från det partiet, men vad är det för person som skriver nåt sånt? Ute efter att provocera, sätta fart på andra likasinnade, mobilisera hatet? Det är bland det vidrigaste jag sett.

Jag vägrar tillåta samhället att ta den här vändningen. Men vad kan vi göra åt det?

 

 

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Tack för att du läser del fyra av mitt sommarprat 2013.

Sommarprat del tre

 

20130709-204935.jpgJag nämnde att jag fick skriva önskelistor med saker som jag ville göra för att må bra. Det är faktiskt inte helt lätt. Eller jo, det klart det är lätt, men det var inte lika lätt att förklara varför man vill göra just de sakerna. Tack och lov behöver jag inte förklara längre och de senaste dagarna har jag bara gjort det jag vill. Och jag mår bra, oförskämt bra.

Jag har semester och tillbringar denna vecka i vår stuga på Gotland. Ensam. Helt ensam. För första gången i mitt liv är jag utan min familj på Gotland – en hel vecka! Det kan ju i det sammanhanget låta lite elakt att jag precis sa att jag mår oförskämt bra, men det är ju precis vad jag har lärt mig att jag får känna och säga. Det har varit en lång kamp mellan mina små samvetsgubbar – ni vet de där två som man såg i Kalle Anka-tidningarna och tecknade filmer och som alltid bråkade om vad som var rätt att göra. De två som bor i min skalle har bråkat intensivt ända sedan Matilda bestämde sig för att åka hem istället för att vara kvar med mig den här veckan. Hursomhelst, den starkare gubben vann och jag är alltså här. Ensam. Ledig. Avslappnad. Lycklig.

Hade den svagare gubben vunnit och jag hade åkt hem hade jag antagligen städat, tvättat, åkt till min mamma och städat, slängt plastburkar som hon envisas med att samla på hög, kanske åkt en sväng till jobbet och ja, inte hade det varit såhär underbart.

20130709-204730.jpg

Dagarna har hittills fyllts av precis det jag känt för. Som idag. Jag vaknade, åt frukost i solen och packade bilen, vilket går fort när man har en Mini Cooper :-). Vår lille nye familjemedlem som får mig att inte känna mig så ensam den här veckan.

Vi gav oss ut på de gotländska vägarna med sikte på en av mina absoluta favoritplatser, Ekstakusten. Av misstag hamnade vi allra längst ut, men det gjorde ju ingenting, vi hade ingen tid att passa, ingen väntade på oss och vi kunde ta den tid vi behövde.

20130709-204816.jpg

Plötsligt stod det bara där. Med ett ensamt svart lamm. Där framför oss längs den ringlande grusvägen, mitt i ingenstans, med en skylt. Till salu.

Mitt blivande författarkrypin.

Vi stannade och jag klev ur. Det var helt tyst. Lammet stirrade snällt på mig. Solen värmde, havet brusade tyst därute. Inte en människa syntes till. Det var helt magiskt.

Jag stod stilla och bara njöt, lyssnade på tystnaden. Jag klev runt i det höga gräset och tog kort, jag pratade lite snällt med lammet.  Och så plötsligt såg jag en liten röd traktor komma åkande på grusvägen. Den körde målmedvetet mot den lilla boden, svängde in och parkerade bestämt framför grinden. En man klev ur och rasslade med en enorm nyckelknippa.

”Ehhh, hej, är det här ditt ställe?” Han tittade på mig lite surt: ”Jou” ”Ehhh, vad ska du ha för det?” Smart, Helle, verkligen intelligent närmande…”Jou, diu, de e lit kompliceirat, du måste köpe 4ha skog också. Men 995 000kr”

20130709-204954.jpg

Ok, hur tänkte jag nu då?

Stå där som ett fån och säga att jag bara skojade, jag är bara en fånig stockholmare som tror man kan köpa allt man ser bara för att det är kul och man gillar det just då? Eller? Ja, vad tänkte jag? Har jag nånsin tänkt köpa en liten bod på stranden på Gotland, sen när då? Ingen aning. men hur som helst, jag svamlade nåt om att det var så galet fint och låg fantastiskt och såg väl tillräckligt korkad ut för att han skulle tycka synd om mig och fråga om jag ville titta in.

20130709-205016.jpg

20130709-205007.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

Det gjorde jag givetvis gärna och hela besöket slutade med att vi nog skulle kunna komma överens…Jo, du Henke, jag shoppade lite på semestern…

20130709-204926.jpg

Efter det märkliga mötet fortsatte Mini och jag sedan vår färd längs Ekstakusten, njöt av fiskeläger,växter och underbart väder. Vi stannade vid en alldeles underbar liten strand där Mini fick vila ett tag när jag tog en powerwalk med först Maja Ivarssons sommarprat i öronen och sedan Peter Wolodarski – livets kontraster är fascinerande!  20130709-204945.jpg

 

 

 

 

Det är också fascinerande att det är svårt att vara ledig. Ni kanske har genomskådat mig redan. Det här är som nåt slags försvarstal för att jag ska få vara ledig och göra vad jag vill. Ja, kanske, men det är också ett sätt för mig att må bra.

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här var del tre av mitt sommarprat 2013.

 

Sommarprat del två

20130708-234329.jpgUnder andra halvåret av 2011 hade jag frikort i sjukvården. Jag gick på läkarbesök lika ofta som andra tankade bilen. Ena dagen var det knäna det var fel på, andra dagen var det armen, tredje gången var det magen, fjärde gången var det extrem huvudvärk, femte gången var det nog knäna igen och sjätte gången var det visst magen igen. Sjunde, åttonde och nionde gången minns jag inte vad det var för fel. Det konstiga tyckte jag då, var att ingen doktor – ja, tro inte att jag nöjde mig med en! – kunde förstå vad det var för fel på mig. Tills så en dag.

Jag var hos en av alla doktorer och gjorde nåt så otrevligt som rektoskopi. Japp, det är är lika otrevligt som det låter. Men just då kändes det som en bra idé. Jag hade ju nåt fel på magen och tarmarna och för att komma på vad det var för fel på mig, så var det rektoskopi som gällde. Men som vanligt, doktorn såg inga som helst fel på mig – i den delen av kroppen. När jag satt där framför honom och fick beskedet att det inte var fel på mig – åtminstone inte där han hade tittat – brast allt. Först hulkade jag tyst och lite diskret, det verkade ju fånigt att gråta för att doktorn INTE hittade nåt fel på mig, men sen kom tårarna i floder. Jag snyftade, snorade och kved. Doktorn tittade på mig, var tydligt obekväm med mitt beteende, men ändå snäll och förstående: ”Jag tror inte det är nåt fysiskt fel på dig, du behöver träffa en annan typ av läkare och någon att prata med. Jag ordnar en tid hos min kollega.”

Så började det. Jag fick en tid hos en doktor som var väldigt duktig på stressrelaterade sjukdomar och som lät mig göra ett antal tester som snabbt visade att jag var deprimerad och utbränd.

Bah – vilken klyscha! Jag? Utbränd och deprimerad? Nähä, det verkade ju fånigt. Det var ju förra året som jag hade haft mycket att göra, nu var det ju bra på jobbet och jag hade trappat ner på politiken och var ledig när jag skulle vara ledig. Eller?

Doktorn förklarade resultaten på testerna och tyckte att jag borde fundera på sjukskrivning ett tag. Jag behövde ta hand om mig själv. Ett tag. Ta hand om mig själv?

Sjukskrivning? Det här var precis innan jul-nyår 2011 och då skulle jag ju snart vara ledig, typ tre-fyra dagar åtminstone…Det skulle ju bli skönt och sen skulle jag vara utvilad och igång igen. Bara magen blev bra, värken i nacken försvann, spänningen i käken släppte, armarna fungerade när jag klev upp på morgnarna, fingrarna inte domnade bort titt som tätt…men det skulle ju ordna upp sig under juldagarna…

Yeah, right.

Doktorn, som är en klok doktor, insåg att det inte var någon idé att tvinga mig just då, utan bokade en ny tid med mig i januari och sjukskrev mig då. Heltid var inte att tänka på eftersom jag verkligen behövde jobba, tyckte jag, så vi kom överens om deltidssjukskrivning. Vi bestämde att jag skulle känna efter själv lite grann och berätta för honom med jämna mellanrum om hur mycket jag jobbade, 50 eller 75%. Samtidigt skulle jag träffa en psykolog regelbundet. Tänk. Allt det här för att jag hade ont i kroppen, magen och var sur och trött…

Ok, vi testar väl, tänkte jag. Men egentligen trodde jag hela tiden att det inte var så enkelt. Jag hade nog nån mystisk sjukdom som doktorerna missat. Kanske var det nåt oupptäckt och svårdiagnostiserat? Men eftersom ingen hittade det, fick jag väl göra det där andra för att åtminstone utesluta nån fånig depression och utbrändhet…

Jag gick hos psykologen, tyckte inte alls om henne först, men tänkte att det kanske ska vara så och fortsatte. Jag fick konstiga hemuppgifter, fåniga frågor och besvärande analyser. Som alla kom att leda till att jag förstod att de hade rätt. Jag var deprimerad och fullständigt slut.

Efter nån månad insåg jag att det räckte inte med att rita glada, ledsna eller likgiltiga gubbar i rutor om hur jag kände mig för stunden (vilket man för övrigt kan göra på Facebook nuförtiden – den nya tidens psykolog??), skriva små önskelistor om vad jag verkligen ville göra om jag haft tid och lust (?) eller bara åka till henne och prata om hur veckan varit. Det behövdes nåt mer. Något som min doktor nämnt redan vid vårt första möte. Medicin.20130708-234132.jpg

What!!! Puckopiller??? Jag??? Nä, nä, nä. Det var ju inte möjligt! Sånt håller ju bara depressiva, olyckliga, svaga och veka människor på med. Inte jag. Eller?

Det blev medicin i ett drygt år. Jag slutade med den i maj i år. För mig är det fortfarande obegripligt och märkligt. Jag kan liksom inte förlika mig med tanken att jag inte klarar av mitt liv själv. Jag behöver såväl läkare, psykolog och medicin för att förstå hur jag ska leva mitt liv.  Klent. Misslyckat. Svagt.

20130708-234145.jpg

Kanske. Men kalla det vad du vill. Jag har inte valt det. Jag trodde aldrig jag skulle hamna där. Jag hade ju koll. På allt. Hela tiden. Överallt. Jämt.

 

Det här var en del av mitt liv som präglat mitt framtida liv. På ett positivt sätt. Nu vet jag hur jag ska leva.

 

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Det här är andra delen av mitt sommarprat 2013.

Sommarprat

Utrustade med två stycken iPads, tre stycken laptops, fyra iPhones, ett okänt antal hörlurar i olika utföranden, några böcker och ett par tidningar satt vi lagom solmosiga och nöjda efter midsommarhelgen som tillbringats i stugan på Gotland, på båten på väg hem. Eftersom vi bestämde oss sent för att åka, fick vi den här gången nöja oss med att sitta i restaurangtorget, mitt bland 100-tals andra barnfamiljer med matsäckar, barnvagnar, skrikiga barn och springande barn. Våra barn varken skrek eller sprang. Vi hade ingen matsäck och inte heller någon barnvagn.20130707-212154.jpg

Det var då känslan anföll mig. Känslan som jag funderat mycket över, varit rädd för och länge velat skjuta ifrån mig. Känslan som de flesta inte gillar, men alla ändå pratar om. Känslan som vissa aldrig tänker acceptera.

Känslan när man inser att man är medelålders och att barnen har blivit stora.

Sittandes där med en djupt koncentrerad läsande man och två tysta ungdomar som t.o.m. vant sig vid att internet inte sträcker sig ut på Östersjön och därför laddat sina iPads och laptops med filmer, konstaterade jag att det var jag som nu var rastlös och ville springa omkring på båten med de andra barnen. Eller nä förresten, inte med de andra barnen, men med mina barn. Jag försökte ett par gånger få uppmärksamhet och locka med någon av dem ut på soldäck eller till kiosken, men utan resultat. Istället sjönk jag in i tankar och minnen.

Jag mindes särskilt en gotlandsresa när Matilda var ca 1,5 år och klädd i jeansblå klänning, rosa strumpbyxor och med en alldeles underbar blöjrumpa. Den gången satt hon still ungefär en kvart av den tre timmar långa båtresan. Ni som är vana gotlandsresenärer tänker nu att jag har fel – det brukar ta tre timmar och femton minuter att åka båten – men just den gången åkte vi ”lill-snabben” och den tar faktiskt bara tre timmar. Jag minns nämligen klart och tydligt att det var ”lill-snabben” för på den finns en trappa mitt i sittsalongen och i den trappan klättrade vi upp och ner i, ja ni förstår, två timmar och fyrtiofem minuter.

Jag mindes också alla otaliga gånger vi stått i Sveriges dyraste kiosk och köpt Ullriks pysselbok för hutlösa pengar. Först var det Aksel som skulle ha den varje resa och sedan tog Matilda över tjatet. Att ta med den man köpt resan innan, men inte pysslat klart i kom inte på fråga. Måste vara en rejäl kassako för Destination Gotland.

20130707-220228.jpg

 

Självklart fladdrade tankarna också till räkmackan. Den som köptes för att Matilda ville äta majonnäs. Att ta med en macka och en tub majonnäs var inte aktuellt. Det var ju Gotlandsbåtens räkmacka som var grejen.

Känslan att det inte längre är som det alltid har varit, var påtaglig den här dagen på gotlandsbåten. Känslan har funnits i mig i flera dagar nu och jag gillar den inte, samtidigt som jag sakta, sakta börjar acceptera den. Jag vill berätta om den för det hjälper mig att acceptera den. Den fick mig att känna inspiration. Den satte igång något som känns som ett sommarprat.

Jag heter Helle Nyman Ahlqvist. Välkommen till mitt sommarprat 2013.

 

 

Vad betyder en klapp?

 

Jullov. Årets jul- och nyårshelg är lång och ledig. Hela elva dagar är jag ledig och kan strunta i att ställa klockan för väckning. Familjen är också ledig och vi har inga planer på nånting förutom att ta det lugnt, läsa böcker, spela spel och äta gott.

De härliga, lediga dagarna inleddes med vackert vinterväder, tjock snö och sol som trängde igenom de snövita trädtopparna. Dagen innan julafton tog jag en skön långpromenad och njöt av den vackra naturen. Jag funderade på alla de lediga dagarna som jag hade framför mig, på klapparna som jag köpt till man och barn, på maten vi skulle äta och på hur mycket jag skulle ta det lugnt.

Men jag funderade också på nåt helt annat. Jag funderade på vilken annorlunda upplevelse jag haft dagen innan och vilka djupa spår den hade satt i mig.

En del av klapparna

På lördagen hade jag, tillsammans med Olov Holst, Nya Moderaternas oppositionsråd i Sigtuna, lämnat över drygt 100 julklappar till Kvinnojouren i Sigtuna. Klapparna som omtänksamma och givmilda människor i kommunen tagit sig tid att lämna till moderaternas kansli under den hektiska veckan innan jul.

Initiativet för insamlingen var mitt och jag är stolt över det. Jag är rörd över responsen och antalet klappar. Visst hade vi kunnat samla in ännu mer om vi haft mer tid och kommit på idéen tidigare, men det var ändå långt fler paket än jag vågat hoppas på.

När jag gick där på min promenad och funderade över de kommande lediga dagarna med min fina familj, alla klappar som vi köpt till varandra och hur fin gran vi fått tag på i år, slog det mig hur olika livet kan se ut för människor. Tankarna gick tillbaka till lördagens klappöverlämning då vi fick träffa några av de kvinnor och barn som skulle få fira julen 2012 i Kvinnojourens lägenhet i skydd från sina män och/eller andra familjemedlemmar.

Skulle dessa kvinnor någonsin få uppleva det lugn och den frihetskänsla som jag känner under mina promenader?

 

När vi kom till lägenheten möttes vi av ett litet barn som tittade med stora ögon på alla påsarna med klappar. Vi valde en klapp som vi trodde kunde passa och lämnade över den till barnets mamma direkt, men de övriga påsarna gömdes undan för överlämning på julafton. Det fanns en gran i lägenheten och lite julpynt här och där. Lägenheten var jättefin och fräsch.

Barnet tog sig fram i en gåstol över golvet, tyst och lugnt. Mamman satt vid köksbordet och drack kaffe. Hennes blick kändes lite kontaktsökande, men samtidigt avvaktande och jag kände att jag inte riktigt visste hur jag skulle möta den. Var hon glad över att vi var där? Tyckte hon att vi klampade in i hennes ”gömställe”? Kunde hon känna glädja över nåt så banalt som julklappar från främmande människor?

Marie Unander-Scharin, från Sigtuna kommun och Kvinnojouren, berättade om många tragiska livshistorier, hur Kvinno- och tjejjourens verksamhet är uppbyggd och hur många det är som behöver deras hjälp. Det var tufft att lyssna på, det är självklart alltid tufft att höra om människor som har det svårt, men just den här gången var det så påtagligt och extra tungt. Att stå där, två dagar före julafton när de flesta i ens närhet planerar ledighet med sina nära och kära, när familjen väntar hemma med pepparkaksbak och granpynt. Att då stå där och se det lilla barnet, den unga mamman, tonårstjejen och de övriga kvinnorna som skulle fira julen 2012 i skydd från någon som vill dem illa, gjorde ont. Det kändes banalt att komma med klapparna och tanken att klampa in i deras liv på det här sättet gjorde mig osäker på att det verkligen var rätt. Borde vi inte göra nåt mer, nåt mer långsiktigt och ”rejält”?

Men vi pratade ett tag till och Marie försäkrade oss om att klapparna skulle tas emot med stor glädje på julafton. Och hon underströk flera gånger hur glada och tacksamma de engagerade i Kvinnojouren var över initiativet.

Med hennes försäkran och ord i minnet kunde vi åka därifrån och känna att vi faktiskt gjort skillnad för några som har det svårt. Jag vill tacka alla som tog sig tid att lämna julklapparna till vårt kansli. Nästa år gör vi det igen! Och ni ska alla veta att era klappar fyllde platsen under granen med råge – tillsammans gjorde vi en tuff och ledsam jul lite bättre.

 

 

 

 

En fröjdefull jul?

 Snart är det jul. Jag gillar julen och vår familj gillar den. Vi pysslar, lagar mat och bakar. Vi har gran och vi köper julklappar.

Så har det alltid varit.

Jag önskar att alla, åtminstone de som vill, kunde ha det så, men vet självklart att det inte är så. Det finns många som tycker att julen är en hemsk tid med många ensamma stunder och ledsna tankar. Föräldrar som inte kan köpa julklappar, koka kola eller pynta en gran, tycker nog att julen är en av de svåraste tiderna på året.

I år vill jag försöka göra en insats för åtminstone några av dessa människor. Därför har jag tagit initiativet till följande pressmeddelande från Nya Moderaterna i Sigtuna:

P R E S S M E D D E L A N D E

Nya Moderaterna i Sigtuna kommun
2012-12-14

Tillsammans gör vi skillnad

Nya Moderaterna uppmanar till insamling och stöd till Kvinnojouren i Sigtuna kommun

Om några dagar är det julafton. En efterlängtad tid för många, men också en tung och ensam tid för andra. Runt omkring oss pågår förberedelser. Media öser ut julklappstips och recept på julkola. Samtidigt kämpar bl.a. Musikhjälpen i radio och TV med insamling för rent vatten till barn i fattiga länder och slum. Röda Korset skramlar med sina bössor och de sociala medierna fylls av olika typer av välgörenhetsprojekt.

- Nya Moderaterna vill att det ska vara möjligt för alla och enkelt att hjälpa utsatta människor. Därför har vi i år valt att stödja initiativet ”Lets make a difference” som bl.a. syftar till att hjälpa behövande mammor och barn i samarbete med Alla kvinnors hus och kvinnojourerna runt om i landet. Vi är många som har saker hemma, leksaker, vinterkläder/kläder, böcker etc. som vi inte använder och som knappt är använda. Varför inte slå in något av det i ett fint paket och glädja någon annan? Under hela nästa vecka har du möjlighet att lämna julklappar på Nya Moderaternas kansli för vidare distribution till Kvinnojouren i Sigtuna kommun, säger Helle Nyman Ahlqvist (M).

Hur ska julklapparna se ut?
De ska vara fint inslagna och märkta med information om de passar en kille eller tjej samt lämplig ålder, eller om det är till en mamma. Om Ni ger bort kläder – märk då också vilken storlek det är.

Var och när lämnas de in?
Lämna julklapparna på Nya Moderaternas kansli i Märsta, Södergatan 22 (vid kommunhuset) v. 51 (mån-fre) kl. 10-17 för vidarebefordran till Kvinnojouren i Sigtuna kommun.

Inget att ge bort, men vill hjälpa ändå?
Om du inte vill ge bort en julklapp är alla ekonomiska bidrag, stora som små, också välkomna på Kvinnojourens bankgiro: 5906-0962. Du vet väl om att Alliansregeringen gjort det lättare att ge ekonomiska bidrag genom att införa avdragsmöjligheten deklarationen för gåvor på upp till 6 000kr/år?

För mer information:
Helle Nyman Ahlqvist (M), tel. 070 608 70 09
Robert Skölin, politisk sekreterare, tel. 073 327 74 40″

Gör en insats du också! Du städar säkert lite extra inför julen och hittar saker som bara ligger där och som du aldrig använder. Slå in nåt i ett paket och lämna till oss eller sök upp en plats närmare dig på Lets make a difference’ hemsida .

Du kan göra någons jul väldigt mycket bättre på det enkla sättet.

 

 

Rör inte min pepparkaka eller negerboll

Det ska tydligen mycket till för att jag ska kunna blogga igen. Och nu har det kommit mycket till. Idag känner jag att jag bara måste skriva ett inlägg. Om jag inte gör det kommer jag kanske spricka eller bli galen – på riktigt.

Jag har skrivit om det i en light-version förr och trodde nog att det tog stopp då. Men istället har det eskalerat och frågan verkar dyka upp i de mest otänkbara tillfällen, vilket gör att jag bara måste skriva om det igen.

Det handlar om förbudet mot skolavslutningar i kyrkan och att fega svenskar bestämmer vilka saker som kan anses stötande av vissa folkgrupper.

Idag vaknade jag, tog min vana trogen fram min iPhone för att läsa nyheter, twitter och facebook i sängen innan kroppen orkade resa sig. Hamnade på den här länken och fick hejda mig för att inte hoppa upp ur sängen och skrika! Hur urbota korkad kan man bli!

Det här är nog inte heller politiskt korrekt…kanske är det en förklädd palestinier som är ute efter judarna??

Förbjuda pepparkaksgubbar och pepparkakor! Jag är fortfarande inte säker på att det hela inte är ett skämt eller ett missförstånd, men tyvärr tror jag inte det.

Det går verkligen utför för svenska samhället i den här frågan!

Jag vill att mina barn och kommande barnbarn ska få uppleva skolavslutningar i kyrkor, jag vill att de ska få sjunga ”Den blomstertid…”, ”Stilla natt, heliga natt…”, jag vill att de ska få vifta med svenska flaggor när de vill det (och estniska också förstås!), jag vill att de ska ha bra religionskunskap i skolan och få besöka olika religioners kyrkor och lokaler. Jag vill självklart att barnen i skolorna ska få vara pepparkaksgubbar och sjunga ”Vi komma från pepparkakeland” och jag vill säga negerboll!

Snälla, rara inskränkta och rädda svenskar – vi måste ändra vår inställning till invandring och integration. Det är inte invandrarna som är problemet, det är vi själva när vi är så här dumma och fega och fattar helt fel beslut.

Ajajajaj, hur ska denna bild tolkas?? Vad kan de två 12-åriga pojkarnas armrörelse betyda? Borde jag kanske anmält dem?

Tack och lov läste jag nu att skolan säger att det var ett missförstånd och att man ska tillåta pepparkaksgubbar ändå. Hoppas, hoppas ALLA är pepparkaksgubbar i det luciatåget i år. Eller nä, vänta, kanske kan skolan kvotera in en lucia också? Men helst en manlig sådan, annars bryter det väl mot könsreglerna och jämställdheten.

Estline i mitt hjärta

På våren 1990 fick jag ett annorlunda sommarjobb – hyttvärdinna ombord på en båt som skulle börja gå från Stockholm till Tallinn i Estland. Estland som då fortfarande var en för många okänd del av Sovjetunionen och som inte hade haft en direktlinje till Sverige på flera år.

Jag var jätteglad för jobbet, berättade malligt för alla att jag minsann skulle ut på sjön den kommande sommaren och hämtade stolt ut min sjöfartsbok på polisstationen i Uppsala. Och i juni var det alltså dags att kliva ombord på båten som skulle vara mitt hem under den kommande sommaren.

Båten var en gammal Viking Line-båt som låg på varv i Göteborg och jag fick turen att åka dit och börja jobba redan på varvet. Båten skulle inredas, målas om, hytterna fräschas upp, alla madrasser, täcken och kuddar bytas ut, taxfree-butiker fyllas på och den förvirrade besättningen skulle utbildas.

 

Det var en enormt spännande tid och jag har en rad hysteriskt roliga minnen från den tiden. Att få åka båt från Göteborg till Stockholm och samtidigt gå igenom säkerhets- och utrymningsövningar, ligga på soldäck och vara med om att båten tog en extra liten sväng ut på internationellt vatten, så vi kunde handla i ”slabben” var givetvis galet spännande för en 21-årig tjej från Märsta.

Slabb, kära läsare, var en fantastisk upplevelse – veckohandling i taxfreen för så låga priser så man inte trodde det var sant.

 

Den 16 juni var det så dags för jungfrufärden från Stockholm till Tallinn. Båten var ren och fin, hytterna försedda med rosor, unika necessärer och champagneflaskor. Några stackars ensamma flaskor blev över och hamnade på nåt märkligt sätt i vår hytt…

Samtidigt rådde fullständig kaos i receptionen. Alla hytter var dubbelbokade och några trippelbokade. Men med lite improvisation löste sig det också och M/S Nord Estonia kunde äntligen ge sig ut på sin jungfrufärd mot Tallinn.

 

Det var en fantastisk upplevelse och för mig något som jag kommer att minnas hela mitt liv. När vi la till i Tallinns hamn stod en kör iklädd estniska folkdräkter och sjöng estniska sånger på kajen. Massor med människor hade kommit till hamnen för att ta emot den ”Vita båten” som de såg som en ny livslina och en länk till frihet. Många äldre grät. Det var helt annorlunda mot hur det varit när jag besökt Estland med mina föräldrar några år tidigare och upplevt det sovjetiska förtrycket och de rädda människorna som inte ens vågade sjunga vissa estniska sånger eller prata om frihet.

Sedan följde en sommar med mängder av spännande upplevelser, nya vänner och erfarenheter. Och mitt tänkta sommarjobb som hyttvärdinna i tre månader blev istället ett heltidsjobb som båtvärdinna i drygt ett år…Tack vare arbetstiden, 14 dagar ombord och 14 dagar i land, kunde jag fortsätta plugga också, visserligen med blandat resultat… Men arbetet ombord förde också med sig att jag fick en fantastisk praktikplats på svenska konsulatet i Tallinn, eller ja, det var konsulat när jag fick tjänsten och blev ambassad samma dag som jag kom dit. Det var i augusti 1991, Estland blev självständigt och äntligen fritt från kommunismen och, tack och lov, var Sverige ett av de första länderna att erkänna landets självständighet. Och jag fick uppleva allt detta från första parkett.

 

Men varför skriver jag plötsligt om mitt sommarjobb för 22 år sedan?

Jo, därför att det slog mig idag när jag skrev dagens datum att för exakt 18 år sedan, den 28 september 1994, hände något som förstärker mina minnen från Estline, båttiden, mina vänner och upplevelser ombord. M/S Estonia, ”vår” båts efterträdare förliste.

Flera av mina arbetskamrater var ombord, min gudfar, min pappas bästa barndomsvänner, flera kompisars föräldrar osv.osv. var ombord. Och kom aldrig tillbaka.

 

 

Tankarna hamnar hos mina fina vänner, arbetskamrater och nästan-släktingar. Och jag kände att jag ville skriva om dem på mitt sätt och tänka på dem en stund extra just idag.

 

 

(det har visst hunnit bli den 29 september – det tog längre tid än jag tänkt att skriva, jag fastnade i fotoalbumet och med de fina minnena)