Helle Nyman Ahlqvist

Denna dag har verkligen varit en måndag.

Vaknade extremt stel och med känslan av att jag precis hade gått och lagt mig och bara vaknade till med ett sånt där ryck som man får när man drömmer att man faller precis när man somnar.

Jag var så stel att jag inte kunde vända på mig för att se klockan. Det är hemskt! Ska det vara så nu bara för att jag har fyllt 40? Knät är stort som en handboll och cystan i knävecket stort som en mandarin, eller satsumas, eller som min ena doktor sa när han skulle beskriva storleken på en sådan cysta – ”de brukar kunna vara stora som stora vindruvor, men din är som en mandarin, eller kanske satsumas – äh, jag lär mig aldrig vilken som är vilken, det kanske är clementinen som är störst?”

Hursomhelst har jag nu haft mer eller mindre problem med knät i över ett år. Det räcker nu! Jag skulle fått komma till en ortoped imorgon, men då har han lyckats skada sig i en skidolycka! Borde inte läkare veta bättre?

För att jag inte ska bli galen snart måste jag få komma till en doktor som gör nåt åt knät så att jag kan börja gå ordentligt, ta långpromenader i det galet vackra vädret – som jag inte kunnat njuta av på hela vintern!, gå uppför trappor utan att snubbla, jogga, vända på mig i sängen utan att behöva lyfta benet och framför allt – ha klackar igen!

Ok, det är inte klackarna som är viktigast…jag förtydligar det, så att ni inte upplever mig som redan galen

Efter att jag släpat mig ur sängen i morse och varit allt annat är energisnål med tanke på duschvärmen, lyckades jag också få liv i barnen och kom till slut iväg till jobbet. Det kändes som ett helt oövervinnligt uppdrag att klara av en hel arbetsdag med alla uppgifter som jag visste låg i högar på mitt bord. Men jag är en person som har väldigt svårt att ge upp och ge efter bara för att jag är trött, så jag tog mig på nåt sätt igenom dagen och har hela tiden, med varje atom i kroppen, känt att det är måndag.

Det är inte det att jag inte vill jobba, eller att jag tycker att jobbet tar emot, eller att jag längtar efter ledighet. Jag är bara helt slut i kroppen och jag vet att det är det eländiga knät som gör det!

Det är tur att jag har ett så bra jobb med så trevliga arbetskamrater och roliga uppgifter. Jag vågar knappt tänka på hur det skulle varit om jag varit kvar på mitt förra jobb en dag som denna! HU!

Nu har jag fått skriva av mig lite och det känns redan mycket bättre. Det känns också väldigt bra att det bara är en måndag i veckan.

Nu känns det verkligen att valet närmar sig med stormsteg!

 Idag har jag tillbringat dagen tillsammans med vår föreningsordförande Mats på valledarseminarium och vi har lyssnat på förbundets förslag på kampanjupplägg, -material och -fokus. Vi blev alla uppmanade att under valkampanjandet se till att våra öron är större än våra munnar, något som kommer att bli svårt för gubbarna som satt på raden bakom oss…

Hursomhelst, jag är taggad! Mats och jag hade ett par timmar över igår innan middagen och passade då på att sätta ihop en kampanjplanering för föreningen. Det kommer att bli grymt kul att vara med i valrörelsen med alla spännande projekt och aktiviteter.  Vore givetvis ännu roligare om fler moderata väljare i Sigtuna kommun vågade ta chansen att komma med!

Det kommer självklart också att bli tufft och tiden kommer antagligen att gå väldigt fort. Då känns det bra att man själv redan har valt och inte behöver lägga energi på det också

Jag har tillbringat hela dagen på Valfokus i Infra City. Vi var ca 750 entusiastiska moderater som hejade på tal av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Beatrice Ask m.fl.

Jag är återigen väldigt inspirerad och taggad för en hektisk tid med valarbete och kampanjande. Som tur är, är jag också övertygad om att vi kan vinna. Det är svårt att vara nåt annat när man lyssnar på de kloka orden och själv jämför med vad alternativet är.

Ett par konkreta exempel – nuvarande Alliansregering har ökat strafflängden för mord från 10 till 18 år. V vill halvera strafflängden för flertalet brott. Alliansregeringen strävar efter att det ska vara lönsamt att arbeta och skatten bör sänkas. S strävar efter höjda bidrag och höjd skatt. De röda införde flumskolan. Alliansregeringen inför kunskapsskola. Och slutligen – de rödgröna har Mona och Ohly. Alliansregeringen har Fredrik och Björklund.

Vad vill man ha?

Jag vet vad jag vill och i morgon ska jag tillbaka till Infra City för att lära mig hur jag ska få er andra att förstå det också

Sov gott!

 Jag fick boken ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” av Herta Müller i julklapp av min svärfar.

 När jag öppnade paketet var jag sådär lagom imponerad för jag gillade inte Herta på Nobelfesten. Jag gillade inte hennes tal och jag gillade inte hennes utstrålning. Fråga inte varför, för jag har inte något bra svar på det. Det var bara en magkänsla.

 Någon dag efter julafton tänkte jag att jag måste väl ge boken en chans ändå och började läsa. OJ! Nu blir jag tvungen att använda ett slitet uttryck – det gick ju inte att lägga boken ifrån sig! Hon skriver med ett flyt i språket som är helt enormt och historien känns verkligen äkta.

 Boken handlar om diktaturen i Rumänien och hemska förhör hos säkerhetspolisen som huvudpersonen kallades till. Hon beskriver kärlek, vänskap, familj och hur folk försökte dränka sina sorger med sprit. Hon beskriver vägen till förhören med en sådan inlevelse att jag fortfarande ser spårvagnen framför mig, ser de olika personerna ombord och nästan tror att jag var med där. Hennes beskrivningar växlar mellan målande utläggningar om diktatur och om små vardagliga saker på fantastiskt sätt som aldrig gör boken seg.

 Boken har satt djupa spår i mig och jag tror att jag måste läsa den snart igen. Först ska jag skaffa fler av hennes böcker och rekommenderar er alla att läsa ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv”.

 Bara titeln är ju perfekt!

I lördags var jag på moderaternas kandidatutbildning. Jag har under hösten missat ett par utbildningstillfällen och valde att istället ta hela utbildningen på detta uppsamlingsheat.  Alla som vill ställa upp för moderaterna i höstens val måste genomgå denna utbildning och få en samlad bild av partiets grundvärderingar, valarbetet och kampanjupplägget.

Trots att luften i Landstingssalen på Kungsholmen tog slut och trots att man snålat med kaffet var det en mycket lyckad dag med många intressanta föreläsningar om bl.a. miljö-, arbetsmarknads- , vård- och integrationspolitik. Och även om ögonen inte var helt uppspärrade alla åtta timmarna väcktes många idéer och tankar hos mig.

Det är så mycket jag vill få ut och det finns så mycket jag tycker är viktigt för mig, min familj, våra kommuninvånare och vårt närsamhälle att jag ibland känner att jag inte vet i vilken ände jag ska börja.

Ett av mina favoritområden är ett kanske något otypiskt moderat område – nämligen miljön. Jag har t.o.m. blivit kallad miljöpartist av en av mina M-kollegor – tack och lov med glimten i ögat, men jag vet att vissa upplever det som väldigt o-moderat att tycka det är viktigt att folk väljer kollektivtrafik istället för den egna bilen och att göra framkomligheten i ett litet samhälle som Rosersberg bättre för gång- och cykeltrafikanter istället för att ge mer plats för fler bilar rakt igenom samhället.

Nu får ingen tro att jag är bilhatare – det är nämligen långt ifrån sanningen. Men med tanke på att vår största miljöbov är just trafiken och att inga undersökningar visar på att den minskar, tycker jag att det är en viktig fråga och något som alla borde kunna tänka på. Många frågar ju också efter konkreta exempel på vad den enskilde individen kan göra för att förbättra miljön. Ett enkelt och begripligt förslag är – framför allt i vårt lilla Rosersberg -  att lämna bilen hemma och gå med dina barn till dagis och skola eller låta dem gå själva när de är så stora att det känns tryggt.

I det större perspektivet – utanför Rosersberg där jag bor – tycker jag absolut inte att vi ska tänka bort bilen, men vi måste sträva efter att kunna erbjuda möjligheten till miljövänliga alternativ samtidigt som vi ska uppmana bilfabrikanterna att producera ännu mer – och fler – miljövänliga bilar. Det kan göras genom stöd till forskning och utveckling av nya tekniska lösningar som ger oss bilar med lägre utsläpp, genom skattebefrielser för biodrivmedel och genom att erbjuda miljöbilar skattebefrielse de fem första åren. Det är klok moderat miljöpolitik i ett modernt samhälle.

Osökt kommer jag in på anledningen till att jag är engagerad i kommunpolitiken. Det hela började nämligen med att jag gick med mina barn till skolan i vårt lilla samhälle och varje morgon svor över alla föräldrar som envisades med att köra sina barn på den lilla vägen med alldeles för många bilar. Rosersberg är verkligen en litet pyttesamhälle och det är inte många som bor så långt ifrån skolan så att det är motiverat att först sätta barnen i bilen, köra en bit i kall bil, lyfta ut barnen, lämna dem och sedan åka tillbaka samma väg innan man själv åker vidare.

Tyvärr handlar ett sånt beteende alltför ofta om tidspress och den enkla tron på att det går fortast med bil. Om fler tänkte efter och jämförde tidsåtgången med den kvalitetstid det innebär att ta en promenad med sina barn på morgonen och samtidigt göra miljön en tjänst, är jag övertygad om att fler skulle välja promenaden.

Nu är mina barn så stora att de tar sig till skolan på egen hand, men under den perioden som jag gick där längs Nyborgsvägen med mina barn och svor över bilisterna, växte idéen om att starta en trafikgrupp på skolan fram och fick också gehör i föräldragruppen. Vi hade full fokus på att få föräldrarna att förstå att det är deras eget fel att barnen inte vågar gå själva till skolan p.g.a den besvärliga trafiken. Vi bad att skolan skulle våga ställa högre krav på föräldrar och personal och uppmana till promenader och vandrande skolbussar. Vi förklarade att både barnen och miljön mådde bra av morgonpromenaden. Vi bjöd in kommunens politiker och visade hur besvärlig situationen var. Politikerna visade blandat intresse, men en del drog på sig reflexvästar och promenerade med barnen under ett par morgnar mitt i vintern.

Även om projektet inte förbättrade hela trafiksituationen runt skolan ledde det åtminstone till att de numera har återkommande hälsoveckor då föräldrar och personal uppmanas att gå eller cykla till skolan, man understryker både miljö- och hälsoaspekten med att lämna bilen hemma och under ett par år – jag är osäker på om den fortfarande är aktiv – arrangerades en vandrande skolbuss av föräldrar som bodde nära varandra och därmed hjälptes åt att hinna med att lämna barnen på morgnarna. Vi har också fått skyltar som visar var det är lämpligt att lämna barn så att de kan gå en liten bit själva och så att trafikmängden åtminstone minskar allra närmast skolan.

Engagemanget och gensvaret som jag upplevde genom denna trafikgrupp gjorde att jag kände att jag måste göra något mer. Kort därefter anmälde jag därför mitt intresse till moderaterna i Sigtuna kommun.

Jag har verkligen inte ångrat det.

Denna månad får alla som arbetar mer pengar än tidigare tack vare det fjärde steget i jobbskatteavdraget. För er som undrar hur mycket mer ni kommer att få rekommenderar jag ett besök på www.jobbskatteavdrag.se.

Återigen kan vi alltså tacka den moderatledda regeringen för att den gör det lättare för svenskar att klara sig bra på sin lön, ger mer valfrihet till den enskilde och därmed givetvis gör Sverige till ett bättre land att leva i.

Det fjärde steget i jobbskatteavdraget gör det mer lönsamt att jobba och de som gynnas mest är låg- och medelinkomsttagare. För t.ex. en person med en inkomst på 19 600kr har man sänkt skatten med 6,8% jämfört med 2006 och han/hon får 1337kr mer i plånboken.

Tyvärr är det här något som många inte tänker på eller ens har uppfattat. Varför måste det vara så svårt att få ut de positiva budskapen? Tänk om media ibland kunde uppmärksamma sådant också och inte alltid lägga fokus på elände och felvinklade sanningar om svåra beslut som misstolkas av allmänheten. 

Idag har vi moderater haft kampanjer runt om i landet för att sprida det positiva beskedet som väntar alla med lönen nästa vecka. Jag hoppas att många har läst vår folder, kollat sin egen vinst på www.jobbskatteavdrag.se och förstått att vi har den moderatledda regeringen att tacka för de extra kronorna som vi får i lönekuvertet. Se till att den får fortsätta förbättra vår tillvaro även efter valet.  

Januari.

Tiden går vädigt fort och mina planer för att hinna med familj, jobb, politik, bloggen m.m.  går inte så bra.  Igår åkte jag till Falköping för att gå på kurs i hur man ritar badrum. Jag skulle åka från Centralen kl. 06.10. Det är jättetidigt för mig nuförtiden. Förr, när jag jobbade på Arlanda och började kl. 04.45 ibland, var det inte så tidigt och jag kunde vara uppe och ändå sova bra de få timmarna man fick sova. Men nu, nu var jag nervös ett helt dygn i förväg, ställde alla alarm jag har och vaknade med ett ryck kl. 03.51 och var helt övertygad om att jag försovit mig.

Jag kom iväg, hann med tåget och har haft två mycket bra kursdagar med trevliga kollegor i Comfort-kedjan. Deltagarna kom från hela Sverige, hela vägen från Gällivare till Åstorp. Vi fick tid att utbyta erfarenheter från våra butiker och olika delar av landet och lärde oss massor. Jag tror att vi alla nu är rikigt laddade för att rita badrumsmiljöer till våra kunder.

Nu är det fredag, jag är ledig imorgon, men ska upp tidigt för att titta på Aksels innebandymatch i Kolstahallen. Jag lovar att återkomma imorgon, då har jag massor att skriva om och då blir det äntligen lite politik igen!

Jag lever. Jag har inte slutat blogga. Jag har bara tagit det lite lugnt med familjen på kvällar och helger. Det var välbehövligt och skönt.

Nu är jag tillbaks och har tusen saker jag vill skriva om, t.ex. min hälsa, träning, mat, familjen, resor vi ska göra, en bok som jag fick i julklapp, valåret, trygghet bland ungdomar, kommunens maktgalne kommunalråd, om varför vi alltid är sist i Sverige med att plocka bort julen mm, mm.

Jag vet bara inte var jag ska börja. Går och plockar ner de sista tomtarna och tömmer granen istället. Återkommer när jag har en plan för nästa inlägg.

Nytt år, nya möjligheter. Spännade och uppfriskande, eller hur!

Imorgon är ordningen helt återställd efter ett par veckors oordning med sena kvällar, lata morgnar och massor med mat. Jag har visserligen jobbat alla ”svarta” dagar, men tycker ändå det känns som om jag varit ledig en hel del tack vare långhelger av avbrutna veckor. Imorgon börjar den första hela veckan, Matilda började skolan och Henke började jobba i torsdags, Aksel börjar skolan imorgon och ordningen bör därmed vara återställd – skönt!

Året som nu börjat blir ett spännande år och jag är taggad – välkommen 2010!

Nyårsafton. 8 minusgrader, lätt snöfall och nästan sol. Härligt!

Nyårsafton är verkligen en speciell dag. Jag blir alltid lite vemodig och stressad. Vemodig för att något försvinner och för att jag fylls av tankar och minnen. Minnen från i år och minnen från barndom, ungdom, uppväxt och familj. Stressad för att ett år redan gått och för att jag inte hann allt jag borde ha hunnit med. Stressad för att alla år går så fort.

I år kom nyårsafton extremt fort, faktiskt ännu fortare än julafton. Det var inte förrän igår jag verkligen insåg att det var dags. Men nu känns det bra och jag ser fram emot kvällen som vi ska tillbringa hos våra goda vänner som alltid ordnar trevliga middagar och bjuder på väldigt god mat.

Vi har fått uppdraget att köpa fördrinksbubblet och för att det skulle vara lagom kallt när vi kommer dit ställde jag för ett par timmar sedan ut korgen med flaskorna på balkongen. Se så gott det ser ut! 

Hoppas nu att ni allihopa får en trevlig kväll i goda vänners sällskap eller i lugn och ro med det ni själva tycker om att göra. Ladda för ett händelserikt och spännande år och glöm inte att det är valår!

GOTT NYTT 2010!