”Det är vår absoluta övertygelse att alla förtroendevalda politiker strävar mot att skapa ett bättre samhälle. Ett oerhört stort engagemang och oändligt många timmars ideellt arbete ligger bakom de förtroendeuppdrag ledamöterna fått. För detta förtjänar de alla stor respekt.”

”Partierna och demokratin bygger på människors engagemang. Vi har alla en stor utmaning att locka till oss duktiga företrädare. Det är dessa människor som ska ta det yttersta ansvaret i framtiden. Då krävs det att politiskt arbete är lustfyllt och givande.

Situationen i Sigtuna kommun skrämmer bort människor som gärna bidrar med sina åsikter, erfarenheter och kunskaper, men som inte vill bli hånade offentligt.”

”Under lång tid har den politiska debatten i Sigtuna kommun förts med avsaknad av respekt för andra människors uppfattningar. Direkta hån framförs såväl i sammanträdesrummen som i den övriga politiska debatten. Förtroendet för det politiska systemet och de förtroendevalda sjunker hos de invånare som följer debatten.”

Det här är stycken ur det öppna brev som vi skrivit till kommunfullmäktiges presidium med anledning av det bedrövliga politiska klimatet som råder i vår kommun.

Jag har åtskilliga gånger fått försöka förklara för vänner, arbetskamrater och familj varför jag lägger ner så mycket tid och energi på politik. Som jag var inne på i ett tidigare inlägg har jag t.o.m. försökt förklara det för mig själv. Det är faktiskt obegripligt.

Det är inte lättare nu, efter ytterligare ett fullmäktigesammanträde under all kritik.

Efter min time-out är det inte med de allra lättaste stegen som jag tar mig till sammanträdena. Och efter april-mötet var jag helt övertygad om att det skulle vara det sista jag deltog i. Jag var fullkomligt rasande när jag kom hem ca 23.45 efter ett bedrövligt, osakligt och pinsamt sammanträde. Så rasande att jag i princip skällde ut min stackars sovande man…

 Jag säger inte – den här gången heller – att det enbart var våra politiska motståndare som betedde sig illa. Det är inte så. Det sades onödiga och osakliga saker från vårt håll också. Det är det som gör mig så förtvivlad.

Hur ska vi få människor att engagera sig? Ingen normalt funtad person med känslor kan ju bli lockad av de debatter som förs i vår kommuns högsta beslutande organ.

Min bror, tillika Folkpartiets gruppledare, har i ett blogginlägg funderat på varför det inte är fler kvinnor som ger sig in i debatten. Han nämner att kvinnor är mer självkritiska, medan männen har bättre självförtroende. Ja, kanske, men jag tycker ändå att det är fel sätt att gömma Sigtuna kommuns problem genom att dra in könsaspekten. Det handlar INTE om kön - inte den här gången heller. Det handlar om vett. Vett att inse när det är dags att lägga ner. Lägga ner och avsluta en osaklig diskussion som fladdrar långt utanför ämnet. Det verkar saknas i vår församling. Och ribban läggs av kommunens store ledare.

Återigen – om ”vanliga människor”  i vår kommun skulle lyssna på debatterna, ta del av nämndmötena eller t.ex. känna till hur de styrande nedvärderar medborgarförslag som nåt som man kan skjuta upp i flera år, skulle många fler vara bekymrade och besvikna.

Jag är det. Gång efter gång efter gång…

Vi, ledamöter i kommunfullmäktige, skriver till er i presidiet för att framföra våra synpunkter på det politiska klimatet i Sigtuna kommun och vår oro för hur detta påverkar Sigtuna kommuns framtid.

Det är vår absoluta övertygelse att alla förtroendevalda politiker strävar mot att skapa ett bättre samhälle. Ett oerhört stort engagemang och oändligt många timmars ideellt arbete ligger bakom de förtroendeuppdrag ledamöterna fått. För detta förtjänar de alla stor respekt.

Självklart har olika partier och enskilda ledamöter olika uppfattningar. Det är en förutsättning för en levande debatt. Partierna har också en viktig roll att kritiskt granska varandra. Vi välkomnar därför en spänstig och saklig debatt.

Partierna och demokratin bygger på människors engagemang. Vi har alla en stor utmaning att locka till oss duktiga företrädare. Det är dessa människor som ska ta det yttersta ansvaret i framtiden. Då krävs det att politiskt arbete är lustfyllt och givande.

Situationen i Sigtuna kommun skrämmer bort människor som gärna bidrar med sina åsikter, erfarenheter och kunskaper, men som inte vill bli hånade offentligt. Vi som arbetar med politik i kommunen ska också vara förebilder för hur olika synsätt och ståndpunkter kan samexistera.

Under lång tid har den politiska debatten i Sigtuna kommun förts med avsaknad av respekt för andra människors uppfattningar. Direkta hån framförs såväl i sammanträdesrummen som i den övriga politiska debatten. Förtroendet för det politiska systemet och de förtroendevalda sjunker hos de invånare som följer debatten.

Likaså begränsas demokratin genom att information och beslutsunderlag kommer sent och inte innehåller den information som krävs för ett övervägt och klokt beslut. Oppositionen hålls underinformerad och utanför frågor som ofta är långsiktiga och strategiska för kommunens utveckling.

Vi är alla människor och visst kan var och en göra övertramp. Det vi vill understryka är att det i Sigtuna kommun inte handlar om enskilda uttalanden. Tvärtom är problemet systematiskt. Vi misstänker faktiskt att tonen till och med är taktisk och planerad. Det står klart att den person som i särklass bidrar mest till den olyckliga situationen är kommunstyrelsens ordförande.

Kommunens främsta företrädare använder systematiskt härskarteknik. Osynliggörande genom att avstå från att svara på frågor eller genom att som politisk strategi själv utse oppositionens talespersoner, som är andra än de formellt valda. Han har uppenbara problem att skilja på sak och person.

Förlöjligande genom att uttala direkta hån eller hotfulla uppmaningar, såsom att utbrista att ledamöter ska sluta pladdra, skämmas eller veta hut. Konsekvent väljer han dessutom att medvetet missförstå istället för att söka minsta gemensamma nämnaren och breda lösningar.

Undanhållande av information sker systematiskt och uttänkt. Ärenden och handlingar läggs på sammanträdesborden så att det inte går att förbereda sig. Det har dessutom förekommit uttalanden där kommunstyrelsens ordförande meddelat att han medvetet hållit oppositionen underinformerad.

Situationen är inte ny. Kritiken har framförts med jämna mellanrum under flera år. I mars 2010 skrevs, på förslag från oppositionen, följande lydelse in i kommunfullmäktiges arbetsordning: ” Ledamöterna ska agera utifrån ett respektfullt förhållningssätt”. Vi anser inte att denna överenskommelse följs.

En rejäl förändring måste komma till stånd. I det sammanhanget har kommunfullmäktiges presidium en viktig roll. Vi vet att ett möte med partiernas gruppledare är planerat för att diskutera frågan. Det är bra men troligen inte tillräckligt. Redan idag har vi överenskommelser om hur vi ska agera politiskt. Som framgår av detta brev måste andra lösningar till.

Lyckas vi inte med detta leder det till ett antal negativa konsekvenser för demokratin och för Sigtuna kommun. Färre människor kommer att ställa upp som förtroendevalda, besluten kommer därmed bli sämre förankrade, mindre kreativa och kloka.

I praktiken styrs idag Sigtuna kommun av en person med all information och några personer som inte vågar ifrågasätta. Inom förvaltningen begränsas kreativiteten och utvecklingskraften av ett allt för auktoritärt ledarskap. Kritiskt tänkande ska uppmuntras men i Sigtuna kommun är det tvärtom. Medarbetare vågar inte ta initiativ av rädsla för konsekvenserna om man misslyckas. Denna vetskap finns troligen bara hos oppositionen. Det är till oss medarbetare vänder sig med sin frustration.

Alla förtroendevalda har ett ansvar för att demokratin ska leva. Vi som undertecknar detta brev är beredda att vara ödmjuka och ta vårt ansvar. Det är nu hög tid att majoriteten i Sigtuna kommun ser över sitt agerande. Särskilt viktigt är detta för kommunstyrelsens ordförande. Fullmäktiges presidium måste ta denna fråga på allvar. Situationen kan inte fortgå. Det är en avgörande fråga för vår fantastiska kommuns framtid.

Henrik Kelfve (M), Mats Weibull (M), Helle Nyman Ahlqvist (M), Adam Wretler (M), Louise Skeppare (M), Lars-Göran Sörqvist (M), Elias Saouk (M), Gunilla Holmgren (M), Hanne Luukkonen Konradsson (M), Sven-Ingvar Holmgren (M), Peter Kockum (M), Lars Lagerdahl (M), Carola Eriksson (M), Hendrik Nyman (Fp), Crister Mattsson (Fp), Dan Rosenholm (Fp), Lars Björling (SfS), Anders Haag (SfS), Gunnar Fahlgren (SfS), Michael Harvey (Kd), Kurt Pettersson (Kd).

För mer information:

Henrik Kelfve (M) tel. 073 – 360 71 70
Hendrik Nyman (Fp) tel. 070 – 559 87 14
Lars Björling (SfS) tel. 070 – 592 52 75
Michael Harvey (Kd) tel. 070 – 868 29 55

Robert Skölin, politisk sekreterare. tel. 073 – 327 74 40

Äntligen! Den senaste veckan har det varit alldeles, alldeles underbart!

Vitsipporna fullkomligt tar över skogarna, morgnarna är soliga, varma och fulla av fågelkvitter, kvällarna långa och ljusa. Humöret vänder och lägger sig på topp, knäna slutar värka och hyn får färg.

Jag ÄLSKAR våren!

En av mina favoriter i barnboksvärlden – Mamma Mu – har sagt en massa kloka saker. En av de klokaste sakerna är att ”man blir glad av blad”.

Jag hade tänkt att i år struntar jag i att lägga en halv förmögenhet på blommor som jag ändå lyckas ha ihjäl på ett par dagar, men när solen kom och temperaturen steg, Plantagen förlängde öppettiderna och vi flyttade ut på altanen, gick det inte att hålla emot längre. Jag köpte hem lite växter och rafsade runt lite i trädgården – och vips! – så blev hela världen bättre och alla gladare!

”Knopparna knoppas och sipporna hoppas, man blir glad av blad”, säger Mamma Mu och Helle.

På en cykeltur med Matilda till den underbart vackra slottsparken vid Rosersbergs slott i söndags, fick Mamma Mu rätt ännu en gång – man kan tro att vitsippor är snö, snö på skaft…men OJ, va mycket bättre än snö!

Nu är jag nöjd.

Jag måste berätta om förra veckans fullmäktigemöte.

Om fler ”vanliga” människor skulle sett det, lyssnat på politikerna, tänkt sig in i ärendena, är jag övertygad om att många skulle fundera över vilka som egentligen är våra politiska företrädare.

Och med detta syftar jag inte bara på mina politiska motståndare.

Jag menar att många i församlingen borde tänka om. Även jag själv. Skillnaden på mig och många av de andra är nog att jag faktiskt gör just det – tänker om. Om och om igen. Är jag verkligen skapt för politik?

Jag hade laddat ordentligt för detta första fullmäktigemöte och läst på ärendena, försökt sätta mig in i kommunens årsredovisning och  förberett ett inlägg. Flera av mina politiska kollegor har ofta sagt att det är viktigt att man går upp i talarstolen första gången man är där och det hade jag också tänkt göra.

Det jag aldrig nånsin kunnat tro var att mitt första inlägg i kommunfullmäktigesalen hade kunnat bli ett då jag faktiskt höll med sossarna och kommunstyrelsens ordförande. Men det var faktiskt vad jag hade tänkt göra i samband med en interpellation från vänsterpartiet.

Vänsterpartiet är – som vanligt – helt ute och cyklar! 

Interpellationen gick ut på att de tycker att kommunen ska ta ansvar för ungdomarnas fritid eftersom ”föräldrar har svårt att hinna med” och ”föräldrarnas ekonomiska ansvar är för stort”.

STÖN. Kan inte vuxna människor lära sig att ta ansvar för sina egna och sin familjs liv istället?

Det är ju faktiskt så att nuvarande majoritet har satsat på ungdomarnas fritid och det finns en hel del för ungdomar att göra i Sigtuna kommun. Visserligen kan man ha synpunkter på fördelningen av satsningarna mellan de olika kommundelarna och idrotterna, men det var inte det som var problemet i vänsterns värld.

Kommunstyrelsens ordförande svarade bl.a. att man hade satsat på ungdomar och att  ”kommunledningens viktigaste uppgift de kommande åren är att förbättra skolorna”. Japp! Precis, efter många års blundande har de alltså äntligen förstått det. Det är väl ingen annan än vänsterpartiet som tycker annorlunda? Men det klart, är man emot läxor och inte anser sig ha tid med sina barn, är det ju viktigare med fritidssysselsättning än kunskapsfokus och tydliga krav från skolan.

Hursomhelst. Jag hade alltså tänkt gå upp i talarstolen och hålla med sossarna.

Men. Det sprack. Det bar mig emot att ge den självgoda ledaren cred.

Kommunens nuvarande majoritet ägnar sig nämligen åt att berätta om hur extremt duktiga de är och hur mycket bra de gör istället för att respektera dagordningen med 27 punkter. Klockan var ca 22.30 när ärendet kom upp och vi hade 12 ärenden kvar. Men i majoritetens värld är det viktigare att i nästan två timmar visa powerpoint-presentationer med sina skrytbyggen istället för att gå igenom de medborgarförslag och synpunkter som inkommit. Man har också mage att säga att privatpersoner som lagt ner en massa tid på att lägga fram nya konkreta förslag i nybyggnadsärenden inte vet vad de pratar om och att man inte är intresserad av att gå igenom förslagen.

Jag vet att det inte är vad normala människor gör, men fler borde ta del av fullmäktigemötena i Sigtuna kommun. Jag är, som sagt, säker på att fler skulle fundera på sitt val och vilka som är kommunens makthavare.

Som t.ex. alla de som röstat på SD.

I torsdags yrkade en av deras ledamöter på återremiss, men i voteringen röstade båda ledamöterna emot sitt eget yrkande…

Deras inlägg är så oförberedda och ogenomtänkta att man blir mörkrädd.

Jag har lust att säga som Sverker – ska det vara såhär? Ska det verkligen det? Nej, fram med soptunnan!

Oj, va det var svårt att blogga nuförtiden. Men jag tänker inte oja mig för det igen, det har jag gjort tillräckligt i de senaste inläggen. Jag får helt enkelt acceptera att det blir längre och längre mellan inläggen och hoppas att det vänder snart. Har jag några läsare kvar är det toppen…

Som jag nämnt i mina tidigare inlägg har jag tänkt mycket på vad jag prioriterar och hur mycket jag orkar göra efter jobbet och undrat hur jag kunnat bli så trött. Samtidigt har jag funderat mycket på mitt politiska engagemang och  – inte bara efter vänsterpartiets idiotiska idéer – tog jag ett beslut härom månaden. Det beslutet tänkte jag skriva lite om ikväll.

Beslutet innebär att jag ska börja delta i fullmäktigearbetet igen och dessutom ansvara för en moderat Rosersbergssektion. 

Moderaterna i Sigtuna kommun har jobbat hårt med att analysera valförlusten och diskuterat möjligheterna för partiet. Vissa partimedlemmar säger att det inte var en stor förlust och att vi egentligen gjorde ett bra val eftersom det var så många som röstade M i riksdagsvalet, men jag kan inte känna så. Vi gjorde ett katastrofval i kommunen. Och jag var valledare. Det känns. Och det känns surt. Jag gillar inte att förlora.

Efter valet har ett antal ambitiösa personer lagt ner massor med tid och energi på att hitta nya, bra och spännande sätt att få partiet på fötter igen. Själv har jag inte deltagit i arbetsgruppen, men har ändå lagt mig i lite grann och kommit in med mina synpunkter. Bl.a. har jag slagits för något som jag tror stenhårt på, nämligen att vi måste bli mer lokala och visa att vi har planer för vår kommuns olika delar. Vi är inte längre ett gubbigt Sigtuna-parti, utan har representanter i hela kommunen och vill lyfta frågor i alla kommundelar. Jag tror också - och hoppas – att fler vågar ta steget in i politiken om de vet att det gynnar just deras egen kommundel eller deras eget intresse.  Vi måste inse att kommunpolitik inte i första hand är ideologisk politik. Det är mycket viktigare om man får korsningen eller rondellen, idrottsplatsen eller äldreboendet, hundrastgården eller parkeringsplatsen.

Jag önskar bara att våra kommuninvånare inte hade glömt att man faktiskt också påverkar innehållet i våra skolor, äldreboenden, förskolor och hur skattepengarna används genom att rösta på rätt parti även i kommunvalet.

Läs gärna mer om mina tankar om den nya moderata sektionen i Rosersberg och hör av dig om du vill framföra din åsikt eller ställa nån fråga.

Jag ska försöka återkomma inom kort med en recension från förra veckans kommunfullmäktigemöte. Mötet var mitt första ”riktiga” fullmäktigemöte och jag kan tyvärr inte påstå att jag blev glatt överraskad. Vi behöver bli fler som vill förändra politiken och politikerna i den här kommunen!

Trots mitt val att ta en sk. time-out från politiken kan jag inte låta bli att berätta om en motion som kommer att anmälas på nästa kommunfullmäktige i Sigtuna kommun.

Det är Vänsterpartiet som lägger en motion om att införa sömnskola för småbarnsföräldrar. Ja, ni läste rätt. En sömnskola.

Jag tar det hela från början.

Min time-out innebär att  jag försöker hålla mig undan politiska uppdrag och djupare, tidskrävande engagemang. Time-outen har varit nödvändig bl.a för min hälsa, men har också andra orsaker.

En av orsakerna är att under de år jag varit med i olika politiska sammanhang ofta varit frustrerad över – i min värld – onödiga diskussioner som tar extremt mycket värdefull tid i anspråk. Tid är en bristvara för oss alla och när just bristen på tid är huvudanledningen till att så få engagerar sig politiskt, känns det ännu mer frustrerande. Diskussionerna förs ibland i oändlighet p.g.a. överdriven ideologisk övertygelse och utan egentligt värde för kommuninvånarna. Jag menar att diskussionerna i många fall kunnat kortas ner, mötena har kunnat vara effektivare och de politiska flosklerna färre. Den här frustrationen gör att jag ibland tvivlar på att politik verkligen är något för mig.

Ja, men gör nåt åt det då, tänker ni alla nu. Ställde jag upp i valet få jag väl fullfölja mitt uppdrag och vara med och påverka och förbättra. Ja, så är det förstås. Självklart. Men nu är det som det är och jag försöker hitta ett sätt att vara engagerad på, utan att må dåligt och sabotera familjefriden. Hur mitt engagemang kommer att se ut framöver beror på flera olika omständigheter som jag inte tänker beröra nu. Lovar att återkomma till det längre fram.

Vad har nu det här med Vänsterpartiets sömnskola att göra? 

Jo, trots min time-out läser jag alltid handlingarna till kommunfullmäktige noggrant och följer mötena på web-tvn. Jag funderar över ärenden som diskuteras, hur man diskuterar ärendena, var man lägger fokus, på vilket sätt man väljer att framföra sina åsikter och vad de olika ledamöterna tycker är viktigt.  

Just nu är skolan ett omdiskuterat och hett ämne. Skolan i Sigtuna kommun är i många avseenden usel, resultaten är låga och många är besvikna. Men plötsligt – efter åtta års styre – har även S-ledningen upptäckt detta och försöker hitta åtgärder. Bra. Jättebra!

Självklart vill alla kommuninvånare att skolan ska fungera och att eleverna ska känna sig trygga i sin vardag. Det känns därför toppen att skolan – och då menar jag innehållet och resultaten, inte fasaderna – äntligen verkar stå i fokus för samtliga partier i kommunen.

 Då kommer plötsligt Vänsterpartiet med en motion om sömnskola till småbarnsföräldrar.

Man skriver ”att kommunen ska erbjuda hjälp för föräldrar med barn mellan sex månader till två år genom en sömnskola. I sömnskolan får föräldrarna nyttig information om hur det ska gå till för att barnet somnar bra och sover hela natten.” Detta behövs särskilt i ”Sigtuna kommun med Arlanda som arbetsplats vilket innebär att många har obekväma arbetstider”.

What? Är bebisars sömn något som politiker ska styra över? Var finns vuxna människors eget ansvar? Vad tycker Vänsterpartiet att våra skattepengar ska gå till egentligen? Fungerande skolor eller sömnhjälp till bebisar? Kan inte Vänsterpartiet acceptera att människor själva måste ta ansvar för sina egna liv? Finns det en minsta möjlighet att även Vänsterpartiet kommer med på tåget ? Fokus, Vänsterpartiet!

Än en gång har min politiska sida vaknat med ett ilsket ryck! 

Jodå, jag lever. Nejdå, jag har inte slutat blogga.

Men, jag försöker hitta balans i livet, som det så fint heter, och då har bloggandet fått vika undan en aning. Jobbet tar mycket tid, hälsan har vacklat, det är mörkt och eländigt och jag är trött.

Tröttheten är påtaglig och jag förstår den inte, eller rättare sagt, vill inte acceptera den. Tidigare har jag alltid varit en extrem kvälls-/nattmänniska och suttit uppe flera timmar efter att alla andra gått och lagt sig. Det har gett en massa sköna, ensamma timmar att blogga, läsa och fundera.

Nu är jag trött. Trött bara nån timme efter jag kommer hem från jobbet och orkar inte öppna datorn, tänka klart eller hitta inspiration. Varför? Jajaja, jag hör vad ni tänker, men vägrar gå med på att man blir så trött bara man fyller 40…

Nej, tror faktiskt att jag verkligen behöver hitta den där svårnådda balansen och inse att jag inte hinner med allt som jag vill hela tiden. Med facit i hand var 2010 ett helt galet år och, trots underbar semester över jul och nyår, är jag nog fortfarande trött efter det hektiska året.

Nu när jag dragit ner på politiska uppdrag och inte är uppbokad fem kvällar i veckan, kan jag ibland få känslan av att jag missat nåt. Jag kan packa ihop på jobbet strax efter kl. 18 och undra om jag verkligen inte har glömt nåt möte eftersom jag inte behöver kasta mig in i bilen, leta fram rätt dokument och sätta mig på ett möte som slutar kl. 22. Nej, istället kan jag åka hem till familjen, ibland t.o.m. äta middag sittande tillsammans med dem och ta hand om hemmet, hjälpa till med barnens läxor, läsa böcker eller kanske t.o.m. se ett tv-program utan att somna. (Ok, det där sista var en liten lögn…somnar fortfarande ganska fort…) Det känns märkligt.

En ny, alldeles underbar känsla som jag verkligen kan vänja mig vid är när jag på söndagseftermiddagarna känner att jag fått massor gjort och att det är okej att lägga sig i sängen, läsa bok och ta ett glas vin. Helt utan dåligt samvete eller söndagsångest!

Men jag måste säga att livet utan måsten inte bara är skönt. Det är en väldigt tudelad känsla och jag funderar ofta på hur jag ska kunna göra allt lite mer lagom. Hoppas vara på rätt väg och om bara hälsan sköter sig och krämporna minskar, ska nog även min vardag hitta en rätsida.

För att också få ordning på mina eländiga knän och leder har jag börjat träffa en mycket trevlig och duktig sjukgymnast som har hjälpt mig med ett träningsprogram. Efter en något trög start är jag nu igång med träningen och njuter varje gång jag känner att det nästan går att böja knäna igen! Det sorgliga är att jag inte kan jogga längre. Jogging var för mig en form av meditation och gav mig massor av energi. Det saknar jag. Och jag saknar promenader! Knäna är inte i promenadform ännu, det är tydligen cykling som gäller. Men att cykla på det bedrövliga underlaget nu känns inte lockande!

Jag får helt enkelt fortsätt försöka hitta det där så himla populära ”lagom” och hoppas att träningen och tankarna gör så att lugnet infinner sig. Snart har väl också den läbbiga snön smält, luften blir varm och solen piggar upp dagarna. Då kanske jag orkar vara vaken lite längre, göra mer och lära mig leva lagom och vara nöjd med det…

I mitt förra inlägg lovade jag att jag skulle berätta mer om vår semester och skriva om vår tid i Los Angeles efter de underbara dagarna på Hawaii. Nu har det gått nästan en månad sen dess och jag hittar inte riktigt inspirationen. Återkommer kanske lite längre fram med en reseberättelse eller kanske bara lite bilder. Men det får bli en annan dag. Nu är jag trött och tror att jag tar en liten tupplur…

Oj, va det var svårt att ställa om tiden den här gången. 

Vi kom hem sent i lördags, nu är det fredag kväll. Varje kväll denna vecka har Matilda sovit när jag kommit hem från jobbet, vi har vaknat ca 02-05 varje morgon (natt?) och att hålla sig vaken efter 20 har varit en bedrift för oss alla. Men det mest anmärkningsvärda har nog ändå varit den femtonårige sonen som kommit upp av sig själv en stund innan vanlig väckningstid! 

Ikväll tog jag en rejäl tupplur efter middagen, vaknade lagom till På Spåret och Let’s dance kl 20 – vi är aldrig överens om vad vi ska se… Då somnade Matilda och Henke som klubbade sälar – så jag fick bestämma kanal ikväll

Trots trötthet och förvirring har jag, sakta men säkert, nu börjat acceptera att semestern är över och att det bara är att bita ihop och jobba på, så att vi har råd att åka snart igen. För det ska vi. Snart, väldigt snart.

I mitt förra - deprimerade –  inlägg lovade jag att berätta lite om de sista dagarna i paradiset och våra äventyr i LA.

Eftersom jag ikväll tagit en effektiv powernap och är lite småpigg och resten av familjen ändå sover eller träffar kompisar, passar jag på att skriva en fortsättning på resan till vårt paradis. Vi får se hur långt jag hinner innan tiden är i kapp och jag somnar.

Jag upptäckte att jag ju inte har berättat om vårt hotell, King Kamehamehas Kona Beach Hotell.

King Kamehameha var den första Hawaiinska kungen och framstår som en riktig hjälte bland Hawaiianerna. Överallt finns minnesmärken över honom och vårt hotellrum (längst ner till vänster på bilden) hade utsikt över ett litet palmbladstempel som varit kungens böneplats. Man fick inte gå för nära, då kunde man störa hans ande som satt där och bad.

Men det var okej att varannan kväll ha Lu’au – hawaiiansk grisfest – precis framför templet och hoppa omkring i bastkjol, spela ukulele och dansa hula i eldars sken. Enligt tradition gräver man en stor grop i marken, imu, som fungerar som ugn till Hailua Puu’a-grisen - den extra fläskiga grisen som uppföds på Big Island – och bjuder på ett jättesmörgåsbord med massor av fiskar, skaldjur, frukter, kokospudding, kött i palmblad mm.mm.

Vi diskuterade om vi skulle lägga halva reskassan på att delta i spektaklet på nyårsafton, men vår folkskygga (och även då trötta!) familj valde bort det och istället smygtittade vi på amerikanska och japanska turister som fick blomhalsband, blev fotograferade med bastkjolsklädda servitörer och fick sitta på träbänkar och genomlida en hel föreställning (som vi skymtade alldeles gratis från vår balkong) med feta män i bastkjolar.

Jag visade King Kamehameha respekt genom att skydda hans tempel en stund  istället.

Parken runt hotellet bestod av fantastiska Aloe Vera-växter, kokospalmer och passionsfruktsträd. Helt underbart vackert! Runt templet kunde man simma, snorkla och åka paddle-board och titta på färgglada fiskar, rockor och koraller.

En dag hyrde Aksel och Henke paddle-boards av vår nyfunne vän Ian i surfshopen mitt emot hotellet och fick låna en undervattenskamera att filma fiskarna med. Det var ju himla snällt och vi var glada och tacksamma. Jag var glad tills Henke kommer tillbaka och meddelar att han tappat kameran…$$$$töööön…

Han gick moloket tillbaka till shopen och fick en vänlig, men bestämd order om att paddla ut och leta igen. Henke som de senaste dagarna börjat känna sig rejält förkyld och alltid får ont i bihålarna när han dyker, dök och letade en lång stund.

På stranden låg jag och funderade på vad en sån kamera kunde kosta och snyftade när jag insåg att shoppingen i Los Angeles plötsligt kändes avlägsen.

 När de kommer tillbaka andra gången och meddelar att de inte hittat kameran, var det lätt att hålla sig för skratt. Henke gick till Ian, som – ännu mer bestämt -  följde med ut bland vågorna och – helt otroligt! – hittade kameran på ca 20 meters djup! Thank God – shoppingen och familjefriden var räddad! Ian är min hjälte!

De sista dagarna, när vi inte hade hyrbilen längre, var vi mest på stranden, vid poolen, i havet eller promenerade längs huvudgatan i Kona.

Sista dagen var tung. Som ni förstått hade ingen av oss lust att lämna paradiset, vi hade hört att det var kallt och regnigt i Los Angeles, det snöade fortfarande i Sverige och vi hade inte vunnit pengar så vi kunde stanna. Vi fick helt enkelt finna oss i att lämna ön och styra kosan mot LA.

På den vackra flygplatsen roade Matilda oss med sin nya ukulele, medan vi alla funderade på hur snart vi skulle kunna återvända…

Aloha!

Hemma. Hemma i ett snöslaskigt, mörkt och eländigt Sverige. Ok, solen sken en stund idag och snön smälter. Men ändå.

När vi landade på Arlanda efter flera, långa timmar i luften och kom ut till taxin i mörkret, regnet och slasket var det lätt att hålla sig för skratt. Vi kände oss rent ut sagt bedrövade.

En av mina facebook-vänner kommenterade en av mina mest bedrövade statusuppdateringar att  ”det brukar vara skönt att komma hem igen till vardagen igen också…och man brukar ha en tendens att kunna uppskatta den bättre när man varit ute och sett sig om i världen”. Hmmmm, nej Erika, tror faktiskt inte det den här gången. Det enda jag längtat efter är Fjällfil och det kan man säkert hitta en marknad för på Hawaii också… 

Den här semestern har, trots sjukdomar och klena knän, varit helt underbar och jag har tillbringat många timmar med funderingar på varför man väljer att bo i Sverige när det finns såna platser på jorden. Och jag funderar över vad som stoppar en från att sälja hus, bilar, prylar och prova en tid nån annanstans. Är man feg eller bara en vanlig svensk trygghetsnarkoman?

Ok, jag kanske skulle bli en aning lappsjuk om jag var bofast på Hawaii resten av livet, men nåt år eller så, skulle jag lätt kunna tillbringa där. Tror att  jag kontaktar Milko för att kolla om de behöver en Fjällfilssäljare på Big Island. Henke och Aksel har redan bestämt sig för att jobba i surfshopen och Matilda övade varje kväll på att svara i hotelltelefonen och ta emot bokningar.

Nej, ok, men allvarligt talat har jag – och hela familjen – funderat över varför vi väljer Sverige. Mina knän och leder mår betydligt  bättre i värmen, Aksels astma blir lindrigare och huden på oss alla känns bättre och friskare. Naturen är vackrare, vattnet varmare och livet känns ljusare. Och då menar jag inte semesterledigheten, utan hela tillvaron. Mindre pretentiöst, mindre stelt och uppstyrt – och då syftar jag på Hawaii och inte andra delar av USA…Los Angeles lockar mig t.ex.inte alls och New York vill jag inte heller bo i. Men dit åker jag gärna ofta som turist!

Nåja, det här resonemanget dagen efter vi kommit hem och med jetlag i kroppen, är antagligen inte det mest genomtänkta och förnuftiga resonemanget för familjens framtid. Men om Milko vill ha mig på Hawaii eller om Henke kan bli utbytes-hamnstyrman där så åker vi direkt!

Suck, det kommer verkligen att bli tungt för mig att komma tillbaka den här gången…Och uppskatta vardagen? Ojojoj, det känns avlägset.

Men jag berättar gärna lite mer om de sista dagarna i paradiset och tiden vi hade i Los Angeles. Men det får bli i nästa inlägg. Nu ska jag försöka sova innan vardagen kastar sig över mig igen…

Aloha och sov gott!

Varför måste tiden gå fort när man har roligt?

Nu har vi – väldigt, väldigt, väldigt motvilligt – lämnat paradiset och hamnat i Los Angeles för ett par dagars shopping, sightseeing och lek på Universal Studios.

Det var en tung dag när vi skulle lämna vår paradisö efter nio dagars underbar semestervistelse. Ingen av oss ville lämna det härliga klimatet, de underbara stränderna, det ljuvligt sköna vattnet i Stilla Havet eller den ofattbara känslan av att faktiskt – på riktigt – vara på Hawaii.

Men, ok, vi får försöka leva på våra minnen och njuta genom foton och tankar på våra fantastiska upplevelser.

Jag fortsätter gärna att berätta lite om våra upplevelser.

Dagen efter vulkanäventyret, var det dags för Aksel och Henke att leta rätt på en surfkurs.

Aksel har babblat om surfkurs sedan vi bokade resan, men eftersom han var sjuk och öronen var helt låsta efter resan väntade vi med surfandet ett par dagar.

När det nu var dags för grabbarna att kasta sig ut bland hajar, valar och stora vågor, vaknade han istället med nackspärr

Men, nu var vi på Hawaii, dagarna började ta slut och det ryckte rejält i surftarmen. Det enda rätta var att glömma nackspärren och ge sig ut ändå.

Sen hade vi tur och träffade på en supertrevlig surfingbrädebyggare som drev surfshopen tvärs över gatan från hotellet och även förmedlade surfkurser. Han gav oss en crash course i surfing och lånade ut två paddle-boards för att vi skulle få testa flyttekniken innan det var dags för den riktiga turen.

Jag tog beslutet att ta hand om handdukarna på stranden…

Efter drygt en timme på paddle-boardsen gick vi upp och träffade surfläraren…mmmmm, kände mig plötsligt en aning tantsjuk eller vad det nu kan heta när en 40+tant nästan drägglar över en yngre mans solbrända kropp  - oooops!

Hursomhelst, han var inte bara snygg, han var trevlig också. Och han tog med Aksel och Henke på en surflektion som de inte kommer att glömma i första taget.

Tyvärr fick jag och Matilda stanna på stranden en bra bit ifrån surfandet och såg inte surfläraren – nej, jag menar Henke och Aksel – särskilt bra under lektionen. Vi njöt istället av att bada på den nya stranden som vi åkt till för att få bättre vågor än de vid hotellet.

En bra stund senare kom två slitna, blöta och lyckliga förstagångssurfare tillbaka och sken som solar! Ytterligare en lyckad upplevelse på paradisön var avklarad.

Kvällen avslutades med två utmattade surfare på Kona Brewing Company. Ett lokalt ölbryggeri med ölsmaker som kokos och passionsfrukt. Båda funkade faktiskt!

Dagen efter surfäventyret var det nyårsafton. Det var svårt, väldigt svårt att förstå. Särskilt för oss som aldrig firat nyår nån annanstans än i ett vinterkallt Sverige.

Istället för att börja nyårsafton med en promenad i ett snöigt och kallt landskap, började vi dagen med en tur till Anaehoolahu Bay. En lång, härlig, vit sandstrand som man mötte efter att ha kört igenom ett kolsvart lavaområde.

Vi badade, solade och njöt av en klarblå himmel samtidigt som vi ringde till våra föräldrar och önskade gott nytt år. Konstigt.

Nästan lika konstigt som det var att ligga på stranden och se valar leka ute vid horisonten…det är alltså inte lögn det som står i turistböckerna om Hawaii. Man ser faktiskt valar från stranden, hotellfönstret och, som Aksel gjorde, från surfingbrädan.

Inte nog med att det stämmer det där med valarna. Sjöborrar finns också överallt på riktigt. Henke både lyckades lyfta upp dem och kliva på dem. Precis som det står i guideböckerna – att man inte ska göra! Men vi har också läst oss till att det tydligen ska vara bra med papaya för att få ut taggarna…

Efter lite efterforskningar som vi hunnit göra bland personer vi träffat på ön, hade vi fått reda på att vårt hotell hade den bästa utsikten för nyårsfyrverkerierna. Och äta god mat kunde man ju göra precis varsomhelst i området, så nyårsmiddagen skulle vi äta på ett ställe som vi varit på första kvällen och som vi därmed visste hade god mat.

Vi klädde oss nyårsfint, drack lite bubbel och läsk och gav oss ut för nyårsfirande.

Ca kl. 21 fick vi nog. Matilda slocknade på restaurangen, Aksel kved, Henke, som blivit smittad av barnens åkommor, mådde uselt och jag gjorde allt för att hålla humöret uppe. Vi gick snart tillbaka till rummet och jag lovade att väcka de andra när fyrverkerierna satte igång…

Vi vaknade alla fyra utvilade och förvirrade den 1 januari 2011. Det är välisolerade rum på King Kamehamehas Beach Hotel…

Aloha & Hauoli makahiki hou!