Helle Nyman Ahlqvist

Idag har min dag varit minst sagt intensiv.

Dagen började med försenade leveranser, krossat klinkers, stress, stress och lite mer stress.

Den mesta stressen beror på att min närmaste kollega är sjuk och vi just nu har fyra badrumsbyggen på gång samtidigt och jag inte har kontroll över alla moment eller varenda liten rördel i renoveringarna utan hans hjälp. Dessutom skulle vi ha strategimöte med vår styrelseordförande och hela ledningen skulle vara borta från kontoret i 24 timmar. 

Det kändes inte bra alls.

Med blodsmak i munnen och kramp i magen lyckades jag rådda runt och släcka några mindre bränder innan det var dags att åka till ”32 rum &  kök” i Sigtuna. Eftersom tiden är knapp för oss alla och vi bor i ett konferens-Mecka åkte vi inte längre bort än så för mötet. Det känns lite märkligt att bo på hotell bara ca en mil hemifrån…

Konferensdagen inleddes med en suveränt god lunch kombinerad med en soldränkt, isig och fullkomligt underbar utsikt över Mälaren. ”32 rum & kök” är ett litet charmigt hotell med konferensmöjligheter precis vid Mälarens strand i Sigtuna och maten är fantastisk. 

Efter lunch var det dags för företagets strategiska plan. Jag har inte jobbat ett år i branschen än och var lite för stressad för att ta uppgiften på rätt sätt. Magknipen var tydlig och luften räckte inte riktigt till i början då jag mest satt och tänkte på badrummen som inte växte fram som de skulle. Men sen…plötsligt kände jag att det blev mycket lättare att andas och idéerna växte fram för hur vi ska kunna bli ännu bättre på det vi gör och hur vi ska kunna lyfta företaget ännu mer. 

Nu tänker säkert många av er att: ”oj, det företaget kan vi inte anlita, det verkar osäkert!” Men, nej, det är inte osäkert, att anlita oss är precis vad ni ska göra! Särskilt om ni bor i vårt område, dvs. Sigtuna, Knivsta och Upplands Väsby kommun. Vi har en stark position inom vår bransch, vår personal har ett stort kunnande inom sitt område och vi vågar anställa personal för att hinna med det vi har tagit på oss att göra. Vår VD är drivande och entusiasmerande och han jobbar hårt för att föra sitt företag framåt. Jag skulle faktiskt kunna kopiera Sigtunamoderaternas ledord till vårt företags ledord – positiva, framtidsinriktade och lösningsorienterade. Jag tror att det vi upplever när det kör ihop sig är växtvärk. Imorgon ska vi behandla den och gå in i nästa fas.

Feminist? Jag? Nä.

Om man slår upp ordet feminism i SAOL står det ”åskåd­ning som hävdar o. rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen…”

Javisst, det skriver jag under på. Men nuförtiden är ordet feminist laddat med så mycket annat dumt att jag vägrar kalla mig för det.

Jag kan inte förstå varför måste man tvinga fram denna likställighet genom tvång och lagar? Vi måste nån gång inse att alla individer är olika och att en övervägande majoritet av befolkningen i Sverige vet vad som passar just dem bäst själva.

Självklart ska man sträva efter mer jämställda löner och uppmuntra pappor att vara föräldralediga. Men det måste vara upp till var och en att välja. 

Det  viktigaste målet vi bör ha är istället att sträva efter är att få kvinnor att själva vilja och våga mer av egen kraft. Samhället kan inte tvinga in kvinnor i styrelser, politik eller företagsledning bara för att de är kvinnor. Istället kan samhället och företagen jobba för att uppmuntra kvinnor att vilja nå andra poster och yrkesgrupper än de traditionellt kvinnliga genom information och kvinnofokuserade grupper. Det kan vara bra för det kvinnliga självförtroendet att träffa andra kvinnor som t.ex. är politiker, styrelseledamöter eller höga chefer i olika typer av organisationer och föreningar. Som sagt, det kan vara bra. Med det inte sagt att det är bra i alla lägen. Kvinnor är ofta extremt jantelagslydiga och unnar inte sina systrar framgång.

Trots det, tror jag på att kvinnor i större utsträckning drivs av andra kvinnors framgång än av att bli inkvoterade pga sitt kön. Jag tror t.ex. att en kvinnlig politiker kan värva fler kvinnliga medlemmar till sitt parti genom att berätta för sina väninnor och kvinnliga arbetskamrater om hur viktigt engagemanget är, hur kul det är med politik, hur mycket man faktiskt kan påverka osv osv, än om partier ringer runt och erbjuder dem kvoterade platser för att partiledningen bestämt att det ska vara varannan kvinna.

Jag håller också med delar av det som Karin Thunberg skrev i SvD igår, t.ex. när hon säger att ”den som säger att inget hänt är historielös”. Ja, just det, utvecklingen i samhället har lett och leder fortfarande till mer jämställdhet utan både tvång och kvotering.  Det vi behöver, och ska jobba för, är information, kommunikation och lobbying i kvinnorummen.

Trots kvinnodagen idag, måste jag alltså understryka att jag tycker att vi kvinnor har det största ansvaret för att visa att vi också kan och att vi har lika stor rätt att ta plats i styrelserummen och på ministerposterna. Men vi kommer inte dit pga vårt kön, vi måste själva vilja hamna där.

.

Blogginspirationen har legat nere ett par dagar efter förra helgens intensiva bloggande. Tiden att sitta framför datorn har förstås också minskat i takt med att jag börjat jobba igen och hela familjen åter är samlad efter att Henke och Matilda haft ett par dagars sportlovssemester på Gotland.

Det är liksom inte lika lätt att hamna i soffan med datorn i knät hela kvällarna när hela familjen är hemma och pockar på uppmärksamhet eller fäller smågriniga kommentarer om hur kul det egentligen kan vara att blogga och läsa bloggar. Men idag har det kliat i fingrarna rejält och hela helgen har det snurrat runt en massa olika bloggidéer i huvudet på mig, så jag vet inte riktigt vad jag ska välja. Jag väljer mellan skolpolitik, familj, reseplanering, filmrecension eller kanske helt enkelt lite svammel om bloggande.

För att komma fram till vad det ska bli, läste jag igenom mina favoritsajter och de bloggar som jag följer för att få aktuella tips. Och det gav resultat. Min bror, Hendrik, hade nämligen också skrivit om bloggande och jag tror det blir bäst att spinna vidare på det temat, kanske med små inslag av politik.

Som ni vet – hoppas jag! – är det valår i år och de sociala medierna kommer att spela en betydande roll under året. Mycket politik kommer att diskuteras i bloggar och på nyhetssajter, mängder av nya grupper kommer att bildas på Facebook, fler och fler kommer att kommentera artiklar och twittra. Bl.a. SvD skrev idag om bloggande politiker och om risken för en smutsig valrörelse på nätet.

Jag har under en tid flera gånger reagerat över det kommentarskrig som pågår på vår lokala nättidning märsta.nu och oroats av folks dumhet och onödiga inlägg. Men jag tycker ändå att det är bra att möjligheten finns och att det är roligt att läsa de ibland helt galna kommentarerna.

märsta.nu är ett bra tillskott i vår kommun och förser oss med korta, snabba nyheter och erbjuder möjligheten att kommentera det mesta. Många använder den möjligheten och skriver precis vad som helst och oftast under pseudonym. Det är bra att folk vill säga vad de tycker, men visst är det trist att de inte vågar använda sitt eget namn? Alla kan väl ändå inte skriva på någon annans uppdrag, eller..?

Hursomhelst, jag håller med min bror om att kommentarer är en mycket viktig del i bloggandet och att det berikar.  Jag skulle gärna se fler kommentarer på min och hoppas att fler tar chansen att berätta om jag har rätt eller fel i mina resonemang eller bara säga bu eller bä.

Sen finns det också såna som min bror nämner, som väljer att ha en blogg som man inte kan kommentera. Och ja, det visar tydligt vårt kommunalråds bristande intresse att föra dialog och bemöta andras åsikter. Men det är föga förvånande när det gäller honom.

Jag hoppas att jag kan roa er med min blogg och inför höstens val hoppas jag kunna bidra till att väcka åtminstone lite intresse för politik och aktuella frågor och jag bjuder med öppna armar in till diskussion.

Just nu ser jag på ett av mina absoluta favoritprogram – Landet Brunsås.

Idag diskuterar man bl.a. svenskars fobi för gammal mat. Det är verkligen träffande och komiskt. Fler borde tänka själva, sammanfattar programmet. Men det är ju det som är så svårt i Sverige! Hur kan det var så läskigt med mjölk som är en dag gammal, men som har stått i kylskåpet hela tiden? Varför vågar man inte lukta och lita på sitt eget omdöme?

Dessa, eller åtminstone liknande,  frågor ställer Landet Brunsås till en av mina gurus – David Eberhard.

Har ni läst boken ”I trygghetsnarkomanernas land”? Om inte  – gör det snarast!  

Det finns underbara historier om hur rädda vi svenskar är för – ja, för allt. Vi är rädda för allt på ett eller annat sätt. Och är vi inte rädda, så hittar vi ett sätt att bli rädda.

Ett kapitel i boken har rubriken ”folk äldre än 30 borde vara döda”. Jag känner mig väldigt träffad och skrattar gott när jag läser hur man nu funderar över hur vi kunde överleva när vi faktiskt kunde dricka direkt ur trädgårdsslangen på somrarna, hur vi cyklade utan hjälm, hur vi åt smör och drack läsk med socker i.

Tänk att vi överlevde!

I Landet Brunsås ikväll sa man att vi svenskar kastar 6kg mat i veckan bara för att datumet passerat. Man luktar inte på det, man tittar inte på hur det ser ut och man smakar definitivt inte på det för att se om det kanske skulle gå att äta ändå. Det är ju helt galet!

Tittar man på kvällens program eller läser boken får man mängder av förklaringar till varför vi svenskar är så extremt fixerade vid trygghet och litar på myndigheterna i alla lägen. Det är underhållande tv och läsning.

Avslutningsvis uppmanas vi – både av Landet Brunsås och av Eberhard – att ta mer personligt ansvar och tänka själva.

Ska det verkligen vara så svårt?

http://www.facebook.com/group.php?gid=335542474711

Maybe yes, maybe no, maybe no yes…

Så kommer det nog låta flera gånger under de närmaste månaderna i de rödgrönas mötesrum. 

Nu har de nämligen kommit fram till att man nog ändå ska säga nej till RUT. Först sa man bestämt nej, sen sa Mp ja och så plötsligt sa delar av S ja, men Ohly sa nej osv osv. Nu säger man nej.

Fel val.

Eller kanske rätt?

Åtminstone bör det göra det ännu lättare för väljarna att veta hur de ska rösta i höst. Det visar ju tydligt att vänsterexperimentet inte vet vilken linje de ska föra.

Alliansen vet.

I dagarna har Comfort-kedjan delat ut ett reklamblad till ett stort antal hushåll i Sverige. I vårt område – med mina kunder – har det mesta gått fel.

Till att börja med har flera kunder kommenterat att de fått dubbla upplagor. Sen har kunder, som inte fått utskicket alls, ringt och varit upprörda över att de sett buntar lämnade i snödrivorna. Utöver detta har kunder i olika delar av kommunen fått fel utskick och blivit hänvisade till Comfort-butiken i Uppsala istället för vår butik i Märsta.

Det är Svensk Direktreklam som skött utdelningen, eller förlåt, misskött den.

När de i fredags fick information om att de delat ut utskicket med hänvisning till Uppsala, kontaktade de mig och sa att de skulle dela ut en rättelse och be om ursäkt för sitt misstag. De lovade att det skulle ske i helgen.

Idag – måndag – kom ytterligare ett utskick med hänvisning till Uppsala-butiken och ett följebrev. Som jag skrivit under – eller alltså, jag har aldrig sett brevet innan, men SDR har skrivit under med mitt namn. På dålig svenska. Med en ursäkt för att Comfort gjort fel. Inte ett ord om att det är Svensk Direktreklam som gjort alla fel som man över huvud taget kan komma på. 

Jag är så utomordentligt arg, så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

I helgen har de rödgröna presenterat ytterligare ett steg för att försvåra för svenska familjer att själva få styra över sina liv och sin ekonomi.

Det handlar om fördelningen av föräldrapenningen och den, för mig helt obegripliga, pappakvoteringen som ska ökas till fyra månader. Är det nåt som är så fel som att tvinga en förälder till att stanna hemma? Varför kan vi inte lita på att familjerna kan tänka själva och fördela sin ledighet utan statens hjälp?

Fler och fler män stannar hemma av fri vilja, fler och fler fördelar föräldraledigheten lika och fler och fler företag uppmuntrar framför allt männen att vara hemma. Det är jättebra och det räcker! Utvecklingen i samhället ger detta, men det måste vara upp till varje familj att bestämma själv. Varje familj är unik och har olika förutsättningar.

Även om jag tror att den egentligen spelar en liten roll, så är jämställdhetsbonusen bra och fullt tillräcklig. Den ger ju åtminstone möjligheten till ett fritt val.

Idag tröttnade jag på soffläget och tog med mig Aksel och hans kompis Tobbe på bio. Vi åkte till Kista Centrum och såg Snabba Cash.

Tobbe fyllde 15 förra helgen och Aksel, ja, han är nästan 15…Jag som har läst både Snabba Cash och Aldrig fucka upp funderade på om det verkligen var den mest lämpliga filmen för dessa grabbar, men de ville verkligen se den och jag ville ju också det.

Redan efter andra scenen och innan filmtiteln ens visats, blundade jag första gången och sneglade oroligt på Aksel för att se om han också blundade eller åtminstone såg äcklad ut av det brutala slagsmålet. Jag tänkte än en gång på hur grabbarna skulle reagera när de hemska scenerna som jag mindes från boken skulle komma och började tycka att det var en dum idé att se filmen med dem.

Men sen, filmen var ju inte alls lika brutal och vulgär som boken. Istället var den känslofylld och hade flera riktigt gripande scener. Visst var den grym och otäck, men också mycket välgjord och verklig. Känslorna fanns med hela tiden och jag verkligen led med den naive JW.

Kunde inte låta bli att snegla på Aksel och Tobbe då och då och utifrån deras miner tycker jag nog att jag kunde se att de var minst lika tagna som jag när filmens karaktärer betonade en efter en hur illa behandlade de blivit av sina pappor och hur de aldrig skulle bli som dem, hur alla bara tänker på sig själva och hur lätt man blir lurad. Det var bra. Det var långt ifrån sånt som jag tror lockar två livshungriga grabbar i 15-årsåldern. Hoppas jag…

Sedan ett par månader är jag ledamot i barn- och ungdomsnämnden. Det har länge varit ett av mina mål med mitt politiska engagemang och det är verkligen jättekul att äntligen få vara med i den så viktiga nämnden. Skolfrågorna har alltid legat mig varmt om hjärtat.

De senaste nämndmötena har handlat om styrkorten som kommunen nu ska börja tillämpa på samtliga verksamhetsområden. Vi har haft ett par mycket bra diskussionsmöten med fokus på hur styrkortsmålen ska formuleras.

Det är svårt att inte bli engagerad i den diskussionen och fundera på hur vi ska sätta mål för att få till den bästa skolan för våra elever. Särskilt när Sigtuna kommun just nu ligger på 272 plats av 290 i skolrankingen. Hur kan vi ha hamnat så lågt?

Ett svar är bristen på kunskapsfokus i våra kommunala skolor. De ställer inte krav på eleverna och uppmuntrar inte till lust att lära. Informationsbristen mot föräldrarna är påtaglig. Eleverna glider igenom de lägre klasserna på ett bananskal och förstår inte vikten av att lära sig för livet. Plötsligt, när de äntligen börjar få betyg, upptäcker de och deras föräldrar att de missat viktiga grundläggande delar, men då är det för sent för många. Då har de ett år kvar innan de ska ha godkända betyg för att söka vidare till gymnasiet.

Istället för att låta eleverna – och i många fall även föräldrarna – tro att de lägre klasserna är nån slags förvaring, måste skolan våga börja ställa krav tidigare och uppmuntra till lärande. Eleverna måste få känna sig sedda och deras behov måste tillgodoses tidigt. Om nån elev är duktig i skolan, får han eller hon inte glömmas bort. Då förlorar de all lust till fortsatt lärande väldigt fort.

Jag har förmånen att ha två duktiga barn som gillar skolan. När Aksel gick i åk 4-6 tyckte han ibland att det var för lätt och han upplevde inte att han behövde göra sina läxor. Med oro för att han skulle bli uttråkad och börja nonchalera skolan påtalade vi det för hans lärare och han fick då lite svårare läxor och mål, vilket gjorde att han inte tappade lusten att lära. Tyvärr tror jag att många föräldrar kan missa sånt och vet inte heller att de kan ha den dialogen med skolan. Skolan måste vara mycket tydligare både mot elever och föräldrar. Men föräldrar får inte heller släppa ansvaret helt och förlita sig på att skolan tar över allt ansvar tills barnen är myndiga.

Hur ska dialogen se ut? Jag tror på tätare kontakt mellan skola och hem, tydliga krav från skolan på eleven och även föräldrarnas engagemang under skolgången, tidigt kunskapsfokus - självklart redan i förskolan, mål och resultat  bör utvärderas, tät information till föräldrar. Rektorerna måste vara tydliga med vad deras skolor står för och ges mer frihet att utforma skolan till vad deras ”kunder” kräver och inte stoppas av politisk detaljstyrning.

Det här är exempel på vad jag hoppas kunna bidra till när Alliansen tar över skolpolitiken i Sigtuna i höst.