Ny blogg!

Hej härliga läsare!

Idag fick jag anledning att länka till denna blogg och ett inlägg som jag skrev på dagen för sex år sedan. Det blev en rejäl rusning hit och det slog mig då att jag inte har meddelat att jag startat en ny blogg på maqt.se - en portal för politiskt intresserade kvinnor. Ja, ja, jag vet, jag har sagt att jag inte är mycket för särskilda forum för kvinnor, men ingen regel utan undantag ;-) Och i det här fallet var det ett sätt för mig att ta mig i kragen och ta tag i bloggandet igen. Den här gången i sällskap av andra inspirerande, kloka, skrivsugna, politiskt eller bara samhällsintresserade kvinnor som skriver om allt som går att skrivas om. Och lite till.

Följ mig gärna på den här adressen i fortsättningen och tack för att du hittade hit!

Lathet+dumhet = främlingsfientlighet

Idag är dagen efter. Dagen efter valet till Europaparlamentet. Dagen efter valet med ett skrämmande valresultat i många länder i Europa. Dagen efter ett tydligt tecken på att många människor inte vill hjälpa andra som har det värre än de själva. Dagen efter flera veckors hårt slit med att få folk att förstå hur viktigt det är att rösta. Det är helt enkelt dagen efter. Och måndag.

Jag är ledsen och bedrövad. Men jag är också ännu mer övertygad om att jag ska fortsätta stå för det jag tror på och berätta för andra vad jag tycker och vill. Under valrörelsen har jag flera gånger känt frustration över hur många människor som inte står för något, som inte tycker något eller åtminstone inte vågar säga vad de tycker. Människor som fnyser åt politik, fnyser åt EU och människor som säger att de inte bryr sig.

Den som tror att valresultatet får mig att tvivla på Nya Moderaternas politik har fel. Fetfel. Valresultatet ger mig ännu mer kraft att jobba för en politik som alltid står för fred, frihet och öppenhet. En politik som bygger på engagemang och vilja. En politik som står för ansvar och ordning och reda i ekonomin. En politik som inte stänger andra ute, utan vill att alla tar ansvar på det sätt de själva kan och där de kan. En politik som skapar trygghet och tolerans och aldrig, aldrig jobbar för högre murar eller visar rädsla för olikheter.

20140526-093821-34701054.jpg

Min kloka storasyster satte ord på mina känslor

 

De som röstat på de främlingsfientliga partierna runtom i Europa är så sorgligt fel ute. De har röstat på en nedbrytande politik som kommer medföra otrygghet, oro och ansvarslöshet runtom i hela Europa. De har gjort det av rent missnöje, planlöst och ogenomtänkt. De människorna som röstat på detta skrämmer mig. Men det som irriterar mig, stör mig och gör mig ännu mer förbannad är de människor som inte röstar alls. Oansvarigt, slött och förbannat korkat.

 

 

 

Jag är ledsen och bedrövad. Men nu biter jag ihop, sträcker på ryggen och filar argumenten. För nu ska vi vinna nästa val.20140517-071716.jpg

 

 

 

 

 

Respekten som försvann

Vad hände?

20140331-230746.jpg

 

Vad hände med ungdomars respekt för vuxenvärlden? Vad hände med respekten för lärare? Vad hände med visad respekt för sin chef? Vart tog tonåringarnas respekt för sina föräldrar vägen? Varför visar man inte ett uns av respekt för sina meningsmotståndare? Vem visar egentligen respekt för mänskligheten?

Jag är bekymrad. Allvarligt bekymrad. Bekymrad över att känslan av respekt är som bortblåst. Jag har funderat på detta under en tid. Under en tid av funderingar över hur det kunnat gå så illa för svenska skolan, hur det kunnat gå så illa att partiet som jag verkligen inte vill skriva om på nätet fått så stort fäste i Sverige, hur det kunnat gå så illa att ungdomar inte tar ”vilket jobb som helst” för att skaffa sig erfarenhet istället för att leva respektlöst på sina föräldrar och bekväma bidrag. Jag har funderat över bristen på respekt hos arbetstagare som tycker att arbetsgivaren ska servera allt, inte bara ett arbete, lön och social trygghet, utan även lagom jobbiga arbetstider, friskvård, gym, kafferaster, fikabröd och julklappar. Jag har funderat över hur friska, starka, sittande människor inte visar respekt för skröpliga, svaga äldre personer när de ser hur de kämpar för att stå upprätta på de vinglande bussarna eller tågen. Jag funderar ofta över den bristande respekten för avvikelser eller helt enkelt för ”personer som inte är som jag själv”.

Och jag har funderat över den totala avsaknaden av respekt för varandras liv när fotbollssupportrar har ihjäl varandra inför en match.

Jag är bedrövad. Och jag vet inte hur jag ska komma vidare. Det är nästan så illa att jag inte kommer vidare. Istället stannar jag i förtvivlan och tänker att respekten försvann med flummet på 70-80-talen. Efter dessa årtionden gick vi vidare utan att känna eller visa respekt. Eleverna behövde inte längre visa respekt för sina lärare. Föräldrarna behövde inte visa respekt för barnens lärare. Cheferna fick inte ställa för tuffa krav på sina anställda och de anställda behövde inte visa respekt för sina chefer och ledare. Yngre förväntades inte längre visa respekt för de äldre.

Man förväntades helt enkelt inte längre visa respekt.

Det är nästan så att jag minns känslan, nån gång i femte klass på Sätunaskolan i Märsta: ”näe, nu behöver jag inte visa respekt för magister Ragnar längre. Han kan inte ställa krav på mig, jag behöver inte bevisa något, jag ska bara fördriva mina dagar i skolan ett tag, så löser sig allt sen.”20140331-230801.jpg

Varför, varför, varför blev det så? Varför kunde inte jag få växa upp i en skola med respektingivande lärare, betyg och ordningsomdömen? Varför förlorade vi respekten för lärare, föräldrar och vuxenvärlden? Varför drabbades vi av flumskolan och respekten som försvann?

Jag är bedrövad. Hur kan vi hitta respekten igen?

Vilja vinna val

Nu är den klar. Valsedeln för Nya Moderaterna i Sigtuna kommun 2014 är fastställd. Efter en grundlig och tidskrävande nomineringsprocess, såväl för kandidaterna som tagit sig tid att ställa upp som för nomineringskommittén som jobbat hårt med att sammanställa en rättvis lista är arbetet nu över. Processen att fastställa valsedlarna var ny inför årets val, mycket mer komplicerad än tidigare och blev väldigt komplicerad. Jag är övertygad om att den skrämt bort ett antal potentiella kandidater som kunnat tillföra nytt blod till listorna runt om i landet. 20140204-221356.jpg

Men ikväll har nomineringsstämman för Nya Moderaterna i Sigtuna kommun fastställt valsedeln. Ett 40tal medlemmar var på plats för att göra sina röster hörda och tycka till om nomineringskommitténs förslag. Stämman är det sista och avgörande steget i den komplicerade processen och det enda tillfället då medlemmarna kan få sina röster hörda. Eller ja, först kunde de göra det vid röstningen i försöksnomineringen förstås.

20140204-222150.jpg

Som tur är ska det stå Nya Moderaterna på valsedeln i år – ett steg i rätt riktning!

Valsedeln är i valrörelsen ett av alla verktyg för att vinna valet. Inte det avgörande inslaget, men ack så viktigt. De personer som står på valsedeln är de som ska företräda vår politik, våra mål och vilja stå upp för partiets gemensamma mål. Dessutom ska de som står på den övre delen av listan och därmed på valbar plats, vara beredda att ställa upp i diverse nämnder och funktioner efter valet. Oavsett vinst eller förlust. Därför är det viktigt att listan består av både nya, hungriga och yngre medlemmar, som av äldre, erfarna och rutinerade politiker. Men det måste finnas en bra mix och i vår utspridda och uppdelade kommun är det extra viktigt att samtliga kommundelar finns representerade. Vi får ofta kritik för att vara ”Sigtuna Stad-fixerade”, vilket är en ren lögn och ett sätt för våra motståndare att få folk att tro att vi inte bryr oss om Märsta, Valsta, Rosersberg eller landsbygden. Vi får ofta höra att Nya Moderaterna i Sigtuna kommun endast består av äldre män – stämmer inte heller, men däremot har vi ett antal äldre män som fungerar som våra stöttepelare och bidrar med erfarenhet och kunskap om kommunens politik som vi andra ”unga och färska” helt enkelt inte känner till. Vi får ofta läsa att vi inte vet vad vi pratar om när det gäller vissa kommundelar, vilket också är obefogad kritik eftersom vi har kandidater från samtliga kommundelar som deltar med sitt kunnande och sin lokalkännedom i varje ärende som berör just deras område.

Det var så jag halkade in i politiken. Jag började pga. den usla 20140205-205414.jpgtrafiksituationen runt mina barns skola, Råbergsskolan i Rosersberg. Eller ja, började på riktigt i vuxen ålder vill säga, jag har ju varit periodare i både MUF som ung och ”vanlig” medlem under flera år. Men det var mitt brinnande intresse för att mina barn skulle ha en trygg uppväxt, ha det bra i skolan och i sin närmiljö som gjorde att jag verkligen tog steget och tog plats i olika nämnder och styrelser som företrädare för Moderaterna och Rosersberg. Jag såg ju att det gick att påverka.

Men man måste vilja påverka och stå för sin åsikt. Man ska inte ställa upp i ett val för sin egen prestige skull, för att göra nån personlig karriär utan andra mål än att få höra sin egen röst i talarstolen eller för att man har varit med länge och inte vill låta yngre, nyare förmågor ta plats.

Jag tycker inte vi har en optimal valsedel i år. Tyvärr. Jag är ledsen över att vi inte får tag på fler som vill göra sin röst hörd, påverka sina barns uppväxtmiljö, sin gamla mammas möjlighet till ett tryggt och hemtrevligt äldreboende. Fler som vill jobba för en tryggare kommun, bättre kommunikationer, stabilare ekonomi eller större samarbete mellan kommun och lokala företag. Ja, helt enkelt för det som är viktigt för just dig. Var är du som vågar stå för din åsikt?

Det här är ett stort problem. Och snälla ni, eventuella sossar och andra politiska motståndare som läser min blogg, bespara mig kommentarerna om att problemet inte finns i era partier. Ljug inte. Problemet med bristande tillväxt i partierna gäller oss alla, se länk.

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om idag. Jag skulle skriva om att jag hade önskat en annan utformning av valsedeln. Jag hade önskat en ännu bättre mix av unga, gamla, kvinnor, män, olika etniska grupper, boende i olika kommundelar, med olika erfarenhet och bakgrund, med olika intressen och kunskaper, men alla med samma mål – att påverka och göra Sigtuna kommun till en bättre plats att bo på. Jag föreslog en del mindre förändringar på valsedeln, men voteringarna gav annat utslag. Demokrati är underbart och stämmans beslut är det enda rätta. Och eftersom jag vill göra Sigtuna kommun till en bättre plats att bo på, få fler att visa intresse för samhället och sin omgivning och eftersom jag ställer upp på Nya Moderaternas politik tänker jag göra allt för att vi vinner med den valsedel vi nu har. Jag är dessutom övertygad om att vi alla som ställer upp kommer göra detsamma.

Är Alliansen back in town?

20140202-205915.jpgÄntligen! Äntligen händer det grejer på fullmäktigemötet i Sigtuna kommun! Som jag har väntat! Och nej, jag är inte ironisk denna gång.

I torsdags hade vi årets första fullmäktigemöte som bl.a. skulle handla om exploateringsavtal och detaljplan för Märsta centrum och även Venngarn-området utanför Sigtuna. Märsta centrum är, har varit och kommer säkert länge att vara en het potatis i vår kommun. Jag har tidigare själv lyckats få fullmäktigeförsamlingen att gå i taket för mina idéer om det bedrövliga centrumet och andra centrum i kommunen och då faktiskt bara genom denna blogg utan att själv sitta med i fullmäktige. Jag skrev ner mina tankar och funderingar och det satte fart på sossar (och andra!) och jag fick den stora äran att sitta som åskådare på ett fullmäktigemöte och höra dåvarande KSO (kommunstyrelsens ordförande) flera gånger nämna mina tankar och min blogg i talarstolen. Många tyckte att jag var ute och cyklade och att jag hade förslag som var helt osannolika. Men jag såg det då och jag ser det nu som ett sätt att tänka utanför boxen och det är absolut ingenting jag ångrar. Helt ärligt står jag fortfarande för vad jag sa och tänkte då… – och här är det nog lämpligt att jag understryker att det är mina personliga åsikter som inte är förankrade i partiledningen. :-)

Hursomhelst, det var inte det jag skulle skriva om nu. Jag skulle berätta om det som hände 20140202-205948.jpgi torsdags. Det som hände när sprickan i den märkliga majoriteten bestående av S, C och MP i Sigtuna kommun blev synlig för alla. Det som hände när Mårten Fintling, ersättare i kommunfullmäktige för Centerpartiet i Sigtuna kommun, som ensam företrädare i de ordinarie ledamöternas frånvaro, klev upp i talarstolen – ”vår” talarstol – och inleder mötet med att säga att ”Centerpartiet ikväll agerar i opposition”. Anledningen var att han som ersättare inte fått ta del av alla handlingar i de tunga och viktiga ärendena som skulle hanteras under kvällen och att han tyckte att hanteringen av dessa viktiga ärenden var undermålig samt att han höll KSO Lars Bryntesson ansvarig för detta. Helt rätt. Ni som har ögonen med er ser på den översta bilden hur många handlingar som utdelas senare. Endast de som arbetar heltid med politik -ja, de ja, det är ju många – ehhhh, not! – har tid och möjlighet att hinna gå igenom alla handlingar innan besluten ska fattas på det här sättet. Det är nonchalant, orättvist och fräckt att hantera såpass viktiga ärenden på detta sätt. Och Mårten var upprörd. Med all rätt.

Mötet fortsatte med att ärende efter ärende återremitterades pga. sent utdelade handlingar och oviljan att ställa upp på ogenomtänkta beslut. Centerpartiet yrkade återremiss och samtliga borgerliga partier höll med vilket ledde till minoritetsåterremiss av ett antal ärenden. Sossarna såg alltmer förtvivlade och irriterade ut – vad hände, skulle C plötsligt börja ha egna åsikter och agera på egen hand? Har sossarnas ledarskap börjat vackla? Är Alliansen back in town?

Vanlig mjölkko, filmjölksko och köttko

Idag har jag varit klimatsmart, miljövänlig och väldigt 2014.

20140126-174044.jpgNär vi i morse funderade på vad vi skulle äta till middag på kvällen, kände vi förtvivlan över det dåliga köttet som säljs i affärerna i vår närhet. Visst, det finns bra bitar också, men inget som sticker ut eller som man direkt imponeras av. Paddan åkte fram när vi kom på att vi sett skyltar om köttförsäljning på en av gårdarna längs ett av våra favoritpromenadstråk, nämligen Ströms Gård vid Fysingen, ca 3 km från downtown Rosers. Vi hittade hemsidan och eftersom det var söndag och inga öppettider fanns angivna på sidan, skickade jag för säkerhets skull ett sms – för att inte riskera att störa nån ilsken söndagsledig bonde med ett samtal från okänt nummer dvs. – med frågan om det gick bra att handla idag. Det tog nån minut innan jag hade svaret: ”Det går jättebra, kom kl. 12.30″.

Det är så det ska vara. Det är såhär jag vill handla mat. Det är något helt annat än att åka till en stormarknad och klämma på nån blekgrå köttklump. Visserligen har vi länge köpt endast svenskt kött, men ändå. Nu skulle jag få smaka på kossorna som jag tittat på på mina promenader genom naturreservatet vid Fysingen, kossorna och tjurarna som jag fotat och tyckt om när de står där vid sjökanten med sina stora horn och lurviga pälsar – ja, det är en sån sort, fråga mig inte vad de heter…Min ko-kunskap är nämligen inte så stor, när jag var liten var jag övertygad om att de bruna korna gav vanlig mjölk och de svartvita filmjölk. Vid ett tillfälle när vi hälsade på goda vänner som bodde på landet utanför Uddevalla såg jag för första gången ett kogäng springa. Jag minns det än, jag var helt fascinerad – ”Visste ni att kor kan springa, frågade jag familjen efteråt. Jag trodde kor bara stod i hagar och tuggade.”20140126-174059.jpg

Hursomhelst, vi åkte till Ströms Gård kl. 12.30 och träffade Peter. Han berättade lite om de olika lådorna man hade att välja mellan och vi valde ”Finlådan”.

Det visade sig vara ett bra val! Oxfilé, innanlår, märgpipa, högrev, rostbiff, biff – alla superfina bitar som gjorde att munnen vattnades och lyckan var fullständig.

Ikväll har vi ätit rostbiffen. Den var alldeles ljuvligt mör, hade massor av smak och inte en gnutta blev kvar på fatet. Det är såhär kött ska smaka! Jag längtar till oxfilén…

Rosers rules

Jag bor i Rosersberg.

En liten håla under inflygningen till Sveriges största flygplats Arlanda.20140125-201131.jpg Mittemellan den norrlandsgående järnvägen, E4an och Arlanda Express.  Närmaste granne med norra Stor-Stockholms största industriområde – jaja, nuförtiden heter det visst arbetsplatsområde. Mellan den lilla natursköna sjön Fysingen och den vackra Mälaren, omringad av gröna ängar, åkrar och slingrande grusvägar. I direkt närhet till Sveriges första stad, vikingagravar, kungliga slott och naturskyddsområden. Välvårdade golfbanor bakom varje krön och endast 30 minuter till centrala Stockholm.

20140125-202127.jpg

Det är Rosers det.

När jag växte upp bodde jag downtown Märsta (som jag i veckan lärt mig är arbetarklassens Mecca). Jag och mina tuffa Märsta-kompisar såg snobbiga Rosersberg som en gudsförgäten plats som pendeltåget inte ens borde stanna i om ingen uttryckligen bett om att få kliva av. Hur det skulle gå till om nån ville kliva på funderade vi aldrig på.

I 7an-9an gick jag på Ekillaskolan i Märsta och hade flera lektioner ihop med ”den bonniga  20140125-202326.jpgklassen från Rosersberg”. Åhhhh, va de va töntiga! Och vad visste de om livet? De hade ju inte ens bussar! Att jag då ens skulle tänka tanken att jag skulle bo i Rosersberg med min familj och låta mina barn växa upp där var totalt otänkbart, skrattretande och alldeles, alldeles orimligt.

 

Nu har jag bott här i 16 år. För att få kallas rosersbergare ska man dock ha föräldrar som är födda här, så jag, min man och våra barn är fortfarande utbölingar och nyinflyttade i någras ögon. För det ska ni veta, man kan inte flytta in i det här lilla samhället och tro att man kan bli rosersbergare bara sådär. Det kräver mycket mer än så.

20140125-202141.jpg

Men det struntar jag i. Jag gillar Rosers. Jag gillar bykänslan, tryggheten som det lilla samhället ger såväl oss föräldrar, som våra barn. Jag gillar lugnet. Jag älskar närheten till Arlanda och känslan av att landa på vår egen bakgård när man kommer hem från utlandssemestrarna och alla andra i planet har långa bilresor, anslutningsflyg eller -tåg att passa. Jag gillar närheten till centrala Stockholm. Jag fullkomligt avgudar miljön i slottsparken och längs spången ut till fågeltornet i Fysingen. Jag är lycklig över att mina barn fått växa upp här.

Många tycker mycket om Rosersberg – i dubbel bemärkelse. Om du bor i Rosersberg, på 20140125-201222.jpglandet runtom det lilla samhället, funderar på att flytta hit eller bara allmänt tycker något om Rosers – kan du inte dela med dig av dina tankar och åsikter? Nya Moderaterna i Sigtuna vill veta vad du tycker och bjuder därför in just dig till ett öppet möte på onsdag den 29/1 kl. 18.30 i församlingshemmet downtown Rosers (ingen föranmälan).

Välkommen!

Klasskompis goes Facebook & Arbetarklass goes Arbetslinje

Igår nämnde jag att sociala medier påverkar ryckningarna i åsiktstarmen, men glömde sen att förklara hur. Ber så hemskt mycket om ursäkt för slarvet och försöker göra det nu istället. Passar också på att tacka för alla inlägg i debatten, gillningar och läsningar – det är sånt som gör det så fantastiskt roligt att blogga! Älskar meddelandet: ”your stats are blooming!” :-)

Och det jag syftade på i inlägget var den fantastiska möjlighet till engagemang och aktivt 20140123-224910.jpgdeltagande i samhällsdebatten som bl.a. de sociala medierna erbjuder. Facebook, Twitter, Instagram – ja, jag vet, jag har fyllt 40 och kommer inte ihåg vad alla de andra heter – är oslagbara i snabbt ställningstagande och debatter. Jag har en vän som är obegripligt rädd för Twitter: ”hur f-n ska jag kunna uttrycka mig tydligt och rappt på 140 tecken?” – hmm, det här var 67 tecken, men ok, kanske inte så rappt. Jag köper det. Jag har ju själv en bitter erfarenhet av att klanta till det och missbruka ”ironikortet” på Twitter och få alla nätsoldater från det där partiet som jag inte nämner efter mig på ett obehagligt sätt. Men debatten som är konstruktiv, rolig, rapp och aktuell är ju helt underbar! Vem tycker inte det? Vem vill inte vara med och ta ställning, visa vad man står för, vad 20140123-232655.jpgman gillar eller vad man starkt tar avstånd ifrån? Vem vill bara följa strömmen som en död fisk? Döda fiskar är i och för sig ok, färska och väldigt tunt skurna med wasabi och ingefära.

Men alla är inte döda fiskar i/på nätet, det finns också andra element i Facebook-uppdateringarna, Twitter-flödet och bloggosfären – de som inte accepterar ens en gnutta ironi eller olikheter i åsikter, går igång och fullkomligt ångar ilska mot, ja allt. Jag lyckades hamna i en spännande debatt med en gammal klasskompis från Märsta igår. Allt med ursprung i #maxgate som det så fint kommit att kallas i flödena. Han var inte upplagd för ironi. Och jag var inte upplagd för debatt om arbetarklassen. Tyvärr har jag ibland en förmåga att skriva först och tänka 20140123-224846.jpgsen och fingrarna gör ibland saker som hjärnan inte uppfattar och det märkligaste är att jag ibland skriver så fort att jag trycker på sänd-knappen innan jag hunnit fatta vad jag själv skrivit, men jag är ju så galet nyfiken på att se vad andra tycker och vill säga. Så vi hamnade i en debatt om arbetarklass. På nåt sätt blev jag så överraskad av hans förklaring till att jag var arbetarklass, så jag svarade något otydligt och, säkert i hans ögon åtminstone, arrogant. Så jag måste erkänna, jag funderade i natt och har funderat idag på hans förklaring om tillhörighet i arbetarklassen och jag förstår det fortfarande inte. Hans förklaring till att jag tillhörde arbetarklassen var denna: ”Din och min arbetarklassbakgrund består i att vara uppväxta i Märsta, en ort som byggdes och utvecklades för att arbetarna på Arlanda flygplats skulle ha någonstans att bo. Därför fick vi också en skolning till att bli arbetare, inte ledare. Jag är inte ironisk. Precis som du alltid varit höger så har jag alltid varit vänster.”

Hmm, jag fattar inte. Visserligen var jag inte 100% skärpt under skoltiden men jag lärde mig nog en lite annorlunda definition av ”arbetarklass”. Trodde på nåt sätt att det hade lite mer att göra med utbildning, yrkesval och inställning till vilken plats man tar i samhället. Mina föräldrar var flyktingar från Estland, lärde sig svenska fort och bra, jobbade hårt, utbildade sig länge och grundligt, blev ingenjör på Åskforskningsinstitutet i Uppsala och senare på Stockholm Energi resp. konstfacks- och universitetsutbildad lärarinna, sparade ihop varenda krona för att bygga sitt drömhus i Märsta 1964, göra långresor i Europa varje sommar, skämma bort sina barn och uppfostra dem nästan med hotet: ”om du inte skaffar dig en utbildning, så…”

Är det arbetarklass? Jag måste ha missat nåt.

Men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll, för i mina ögon är det ute med ordet arbetarklass. Jag ser hur samhället utvecklas och ser att ordet arbetarklass inte behövs längre. Ordet vi behöver nu är arbetslinje.

 

Behöver vi inte ett litet inslag av amerikansk valkampanj ändå?

Nu rycker det rejält i åsiktstarmen. Det gör det ofta, men ibland lite extra mycket och det gör det nu.

20140122-215239.jpgOrsaken är MAX hamburgerkedja och sociala medier. Det har nog inte gått många förbi att det idag skrivits om hamburgerkedjan som haft den goda smaken (förlåt ;-) ) att upplysa sina anställda om risken att mista den sänkta krogmomsen om olyckan skulle vara framme och S och V vinner valet i höst. Hur det nu skulle se ut eftersom de inte ens vill sitta i samma regering eller har någon gemensam politik. Men hursomhelst, hamburgerkedjans VD och vice VD har uttryckt sin oro för att den sänkta krogmomsen ska tas bort och på ett ganska osvenskt sätt skrivit om det i ett månadsbrev till personalen. Oron är välgrundad och det är inte alls konstigt att en VD i restaurangbranschen känner så i år.

Och sättet att skriva det till sin personal – ja, varför inte?

Vad är det med politik som är så fult i Sverige? Varför vågar vi inte prata politik, ta ställning, visa vad vi tycker eller bära en partisymbol? Varför går inte vi stolta med ”Yes, we can”-knappar eller hänger ut flaggor med bilder på Fredrik, Jan eller – hemska tanke – Stefan – på husväggen under valåren?

Jag har en VD som tycker väldigt mycket, väldigt ofta och väldigt högt. Han tycker allt om alla, han tycker en massa saker om alla samtliga partier, han tycker väldigt mycket om motorer och stora bilar, han tycker väldigt mycket om att jobba. Min VD tycker väldigt mycket illa om fackföreningar, vissa politiker och hastighetsbegränsningar på ”ologiska vägsträckor”. Men, min VD är tydlig med att det är hans åsikter som han delger på sin firma till sina anställda. Och vad är problemet med det? Är det bättre att man hymlar, smusslar och tycker saker som man inte får prata om med sina arbetskamrater och anställda – vem mår bättre av det? Alla våra kollegor vet att han är sån, vi vet att vi på varje personalmöte får en genomgång av aktuell samhällssituation och avgörande politiska beslut för vår bransch – och tro mig, det är inte få beslut som rör vår bransch. Det handlar 20140122-221311.jpgom ROT-avdrag, ränteläge, invandring, arbetslöshet, skatter, bostadsbyggnation, miljö, iinfrastruktur….ja, you name it! Och om allt detta tycker min chef väldigt mycket om att prata om. Men ingen, jag kan svära på det, ingen tar det som en order att man måste tycka som han tycker eller rösta som han säger. Nej, det han gör är att väcka ett intresse och sätta igång funderingar hos sina anställda över läget i samhället, i branschen och i deras egen arbetssituation. Kan någon förklara vad som är fult med det?

Who’s gonna save the world?

20140112-153254.jpg

Jag kan bli så galet förbannad och uppgiven. Så arg att jag tappar konceptet, hittar inga ord eller vettiga formuleringar. Jag blir så arg så jag svettas och känner hur ansiktsfärgen ändras. Arg, uppgiven och ledsen. Det här händer alltid i samband med imbecilla rasistiska uttalanden.

Igår kväll, inte särskilt sent, inträffade ett gängslagsmål (åtminstone är det det man kallar det för i media just nu) på Märsta station. En person ska ha huggit med en machete och skadat flera andra. Bedrövligt. Sorgligt att det ska hända och tyvärr inte särskilt förvånande att det händer just i Märsta. Sigtuna kommun har under de senaste åren brottats med sjunkande trygghetskänsla, flera våldsbrott, misshandel och gängbråk.

Man blir självklart lite mer intresserad och nyfiken på vilka det är som är med i dessa bråk när det händer i ens närmiljö – det kan ju vara mina barns skolkamrater eller vänner som drabbats eller, gud förbjude, ligger bakom. Ja, så kan det faktiskt vara. Även om jag aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, skulle våga tro att mina barn skulle kunna ligga bakom något våldsbrott. Men när något händer i vår kommun blir jag lite extra nyfiken och vill gärna leta mer information om varför det händer och vilka de inblandade var. Jag letar lite extra i de sociala medierna och försöker fråga om någon av barnen vet något. Under mitt sökande i morse halkade jag motvilligt in på en av de vanligaste skvallersidorna på nätet, en sida som brukar vara snabb med att publicera namn på misstänkta, även om det är från helt obekräftade och alltid anonyma källor.

Det var då jag tappade humöret. 20140112-153338.jpgJag blev så arg, så min kraftiga förkylning som hållit mig nästintill sömnlös i natt, försvann för en stund, pulsen ökade och jag kände hjärtat ta dubbelskutt i bröstkorgen. I princip alla kommentarerna handlade om varifrån personerna kom och vilken hudfärg de hade. Och det var inte en enda som egentligen visste, ingen hade ens anknytning till Märsta, ingen visste egentligen vad som hade hänt. Det enda man ”visste” var det som stått i Aftonbladet och att de inblandade inte hette Svensson, Persson eller Nilsson. För ingen Svensson, Persson eller Nilsson gick omkring på stan med en machete…

När jag var 14år gammal var jag upp över öronen förälskad i en kille i min skola. Han hette -son i efternamn, var blond, född och uppvuxen i en liten lugn del av Sigtuna kommun. En dag hade han köpt nån slags cool kampsportskniv som han tog med sig på kvällen när han skulle träffa sina kompisar och gå på en fest i Märsta. Olyckan var framme och han och hans gäng (som alla hade -son, -man, -dén-namn och var hyfsat blonda) mötte ett annat gäng (som också alla hette -son, -man och -dén, men hade kanske lite längre och smutsigare hår) och slagsmål utbröt. Enl. media och rykten blev ”min” kille provocerad och  rädd och drog fram sin nya, fina kniv för att ”bara” visa att han hade en kniv överhuvudtaget. Sen gick något fel och en av de långhårigare -son-personerna fick kniven rakt i kroppspulsådern och dog.

20140112-154055.jpgKunde det inte vara något liknande som hände igår? Vem i den otroligt imbecilla tråden på nätet ang. slagsmålet igår kväll har rätt att anklaga olika typer av folkgrupper utan att ha den minsta aning om vad som hänt? Visst är det så att det finns motsättningar mellan olika invandrargäng i segregerade områden i Sverige, visst är boendesegregation ett problem, visst måste vi ha en plan för invandringen och visst är det svårt att hantera tonårskillar med olika bakgrund. Men ingen, absolut ingen har rätt att svartmåla olika människor på grund av deras hudfärg, ursprung eller religion. Sånt generaliserande gör mig så förbannad att jag skulle vilja ta tag i folk och skaka vett i dem. Var kommer denna dumhet och rädsla för olikheter ifrån? Hur kan människor i modern tid tro att svenskar aldrig gör något fel och att allt ont har med invandring att göra? Hur är man funtad för att tänka så? Och hur - HUR –  ska vi få folk att inte tänka så? Vad är det som gått fel i världen?